INTERVJU: Christian Älvestam – Mitt liv som solo

Christian Älvestam är ett mycket känt namn inom Metal-scenen, det många kanske inte vet är hans mer poppiga sida. Så när Bea träffade honom för en pratstund så passade de att prata mer om hans solo-projekt.

BEA: Beskriv din musikaliska bakgrund!

CHRISTIAN: Som så många andra så började det i tidig ålder med blockflöjt i skolan. Det ledde mig in på akustisk gitarr vid musikskolan, där jag hade lite svårt att ta till mig av den not- och ackord-lära som lärdes ut, till min lärares stora förtret…haha! Jag var nämligen redan då mer intresserad av att skriva egen musik och efter ett tag började min lärare, istället för att ifrågasätta min halvtaskiga läxlärning, att uppmuntra mitt skapande, vilket snart fick mig in på elgitarr. I början på 90-talet, när den svenska dödsvågen sköljde in över landet och den övriga världen som kraftigast, började mitt intresse för att skriva egen musik ta fart på allvar och 1993 bildade vi Unmoored, i vilket jag sjöng och spelade gitarr. Sången var mer än slump att jag halkade in på. Efter några demo-släpp lyckades vi 1997 ro i hamn en deal och i.o.m. detta så öppnade sig en helt ny värld, skulle det visa sig, full av möjligheter; en värld jag fortfarande har privilegiet att operera inom. 

BEA: Vad inspirerar dig att skapa musik?

CHRISTIAN: Allt mellan himmel och jord. Om det berör mig i nån mening, oavsett om det är en stark film, en intressant konversation, en grym låt, ett stimulerande väderomslag, en redig rotblöta på puben, en gullig sten…haha….ja, då kan det ligga till grund för en kreativ stund! Är nog nästan lättare att lyfta fram saker som "inte" inspirerar till att skapa, än tvärtom.

BEA: Berätta om din soloskiva. Hur kom den till, hur föddes idén?

CHRISTIAN: Idéen föddes väl på riktigt i samband med att jag lät tonsätta en gammal dikt som min farmor skrivit. Låten, som alltså är skapad runt en dikt vid namn "En Knippa Ljung", skrevs och spelades in under våren 2011. Processen var både stimulerande och inspirerande, så jag kände ganska snart att jag inte var riktigt klar med den än, i.o.m. färdigställandet av "En Knippa Ljung". Jag fick blodad tand helt enkelt och då jag hade en del liknande material, som blivit liggande under åren, av en eller annan orsak, valde jag att damma av det och försöka jobba vidare med det. Idéen till att göra EP:n, kom alltså successivt under våren/sommaren 2011, kan man säga.

BEA: Med tanke på dina andra musikaliska projekt, som vi inte ska gå in på närmre här, har du kastat dig in i en helt ny genre än den vi är vana att höra dig i. Hur kom det sig?

CHRISTIAN: Nog för att jag aldrig har skrivit och givit ut en platta där jag gått "all in", som jag gjort på "Self 2.0", men att min fäbless för softare prylar inte uppdagats tidigare, det håller jag inte med om. Jag tycker det går att höra i det mesta där jag har haft ett finger med i spelet, oavsett musikstil eller om det framförs på gitarr eller med sång. Sen hur andra tolkar och uppfattar det kan ju inte jag svara för, men jag har som sagt aldrig haft för avsikt att det ska ses som jag kastat mig in i en helt ny musikalisk värld. Dock kan "Self 2.0" ses som en mer fokuserad och utpräglad djupdykning i ett sound som alltid legat mig oerhört varmt om hjärtat, parallellt med hårdrocken, men som tidigare varit mer utspritt över flera band/projekt. 

BEA: Hur skiljer sig tematiken i exempelvis texterna i detta projektet gentemot dina andra?

CHRISTIAN: Den största skillnaden är nog att det är mer intimt och närgånget den här gången. Nog för att jag skrivit med samma utgångspunkt tidigare, men aldrig riktigt lika naket, vilket gav det hela lite mer nerv och känsla. Det övergripande temat, textmässigt, är det om personlig utveckling. Att hitta och lära känna sig själv; att ta det bra med det dåliga och att hela tiden sträva efter att utvecklas som människa, med allt vad det inbegriper. Det är dock en text som sticker ut lite extra och som skiljer sig från de övriga och det är "En Knippa Ljung". Den är som jag tidigare berättat en dikt från början, skriven av min farmor, redan 1944. Då hon betytt väldigt mycket för mig under min uppväxt, ville jag hedra henne på nåt sätt. Då min far en vårdag 2011 visade upp dikten i fråga, av en slump, visste jag direkt vad jag ville göra och så blev det. Då min farmor gick bort tidigt under 2012, är jag otroligt glad att jag hann få klart låten och ge den till henne medan hon fortfarande var i livet. Låten spelades för övrigt på hennes begravning, som hon hade önskat. 

BEA: Hur skiljer sig skaparprocessen med detta projekt gentemot tidigare?

CHRISTIAN: Om man jämför med att göra en platta med ett mer dödsorienterat band, så är det självklart ganska stora skillnader. Dels är det frågan om väldigt olika musikstil, där det ena handlar om ett band med flera låtskrivare, medan det andra rör sig om en enskild person/enskild låtskrivare. Det finns naturligtvis fördelar och nackdelar med båda. I ett band har du andra att bolla låtar och idéer med, vilket du inte har på samma sätt när du skriver på egen hand. En fördel med att skriva enskilt är att du slipper kompromissa med din vision. Det kan dock vara besvärligt om du kör fast. Då finns det ingen annan som kan ingripa, axla ansvaret och rädda situationen, som är fallet i ett band. 

BEA: Man skulle kunna säga att musiken på din soloskiva är lite mer lättillgänglig för "den breda massan" än det du gjort tidigare. Av ren nyfikenhet, skulle du exempelvis kunna tänka dig att ställa upp i Melodifestivalen om du blev tillfrågad?

CHRISTIAN: Inte som artist, men som låtskrivare eller liknande stänger jag aldrig några dörrar, oavsett vilket forum det än må gälla. Att hålla på med musik och allt vad det inbegriper är på tok för skoj för att hålla på att begränsa sig, eller att bara köra på en specifik grej. Om magkänslan signalerar att "det här är nåt jag verkligen vill göra", ja, då kör jag!

BEA: Du verkar vara otroligt kreativ när det kommer till musik. Hur hinner du med allt?

CHRISTIAN: Det funkar faktiskt riktigt bra. Dels jobbar jag ju 50% på mitt vanliga jobb, vilket medför att en hel del fritid frigörs, dels är det långt ifrån alla band och projekt som är kontinuerligt aktiva och de som är det, är så på en rätt kontrollerad nivå. Om det skulle bli ökad aktivitet framledes och därmed ökad kamp om tiden, åtagandena emellan, så blir det de mer projektbenägna uppdragen som får stryka på foten först. De ligger ju ändå mer eller mindre på is, större delen av tiden. Sen så är det ju faktiskt så att jag håller på med det här frivilligt, för att jag tycker det är så förbannat roligt och då är det ju lite som de säger: "If there's a will, there's a way." 

BEA: Du bor i Skövde. Hur skulle du beskriva Skövde som musikstad? Hur är det att vara musiker där?

CHRISTIAN: Förr var Skövde ett pudelrock- och sleaze-mecka, med undantag för några få tyngre akter. Jag minns att när vi drog igång Unmoored, så var det många som tittade snett på oss och det vi gjorde. Här omkring kunde jag tidigt 90-tal räkna banden som höll på med extremare musik, på en näve. Numer tror jag dock att det ser väldigt annorlunda ut, generellt. Hårdrock och metal är ju inte alls lika underground idag och det har ju naturligtvis haft en positiv inverkan på intresset för tyngre musik och därmed också på återväxten. Jag är dessvärre dåligt uppdaterad vad det gäller Skövde som musikstad idag.

BEA: Du har redan uppnått en hel del rent musikaliskt. Vad har du för drömmar och planer härnäst?

CHRISTIAN: Jag är väldigt tacksam och tillfreds med min rådande livssituation. Att kunna få hålla på med musiken i den utsträckning jag gör idag var länge en dröm för mig när jag var yngre, så för att ta till en klassisk klyscha, så lever jag i mångt och mycket redan min dröm. Sen hade det ju i.o.f.s. inte varit helt fel att få komma till Australien och Japan och lira. Det är fortfarande två kontinenter jag har kvar att pricka av, men som jag hoppas få chansen att göra vad det lider. 

Vad det gäller kommande planer, så är det lite av varje. Vi har bl.a. nyligen spelat in en ny platta med Quest Of Aidance (betitlad "Misanthropic Propaganda"), som förhoppningsvis kommer släppas nån gång under våren 2013. Vi har även spelat in en video till en av låtarna, vid namn "Anyx", som jag hoppas ska bli klar inom kort. Med Solution .45 och AtomA är vi i faggorna till att påbörja skrivandet inför platta två, i båda fallen. Jag kommer dessutom att släppa en fysisk utgåva av "Self 2.0", på egen hand – med nytt omslag och layout, samt innehållandes två nyskrivna bonusspår – i slutet av januari, om allt går enligt planerna. Sen blir det väl fortsatt en del live-aktivitet med de mer verksamma banden vad det lider, är tanken. Jag skriver numer även för ett webzine, på regelbunden basis (Deathdomain: www.deathdomain.com/zine; www.facebook.com/DeathdomainWebzine), vilket är väldigt omväxlande och uppfriskande. Skönt att sitta på "andra sidan" för en gång skull och polera den beryktade fotknölssågen, i väntan på lämpligt offer. Hämnden är ljuv…haha!

BEA: Så vill jag slutligen önska lycka till med solokarriären!

CHRISTIAN: Bockar och bugar! Tusen tack själva för visat intresse! 

Skribent: Beatrice Alvarez (ba@rockbladet.se)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar