KONSERT/INTERVJU: FREI.WILD – Velodrom, Berlin 121123

ROCKBLADET tar er ut i världen. Tre band och 10 000 galna fans under ett velodromtak i Berlin, var något som vi absolut inte ville missa att rapportera om. Vi fick uppleva en konsert, som hade både bra musik, bra tryck från publiken och mycket bra stämning. En upplevelse utöver det vanliga med andra ord och där i stort sätt samtliga i publiken kunde varje ord i varje text.

Annons


(Frei.Wild @ Velodrom, Berlin 121123, Foto: Fredrik Brolin, Rockbladet) 

Inne på Velodrom i Berlin finns ölstånd och souvenirstånd. Även inne på parkett finns ölförsäljning. Det var inga folkbira i petflaskor med avskruvad kork, utan riktig bira i snygga Frei.Wild muggar. Se och lär, Sverige! I korridorerna runt hallen dricks det öl i tonvis och kön framför souvenirståndet är brutal. Det går faktiskt även omkring folk på läktaren och säljer öl och jägermeister genom tankar, som de har på ryggen. DET är kärlek, gott folk. Stämningen är mycket trevlig och trots hög alkoholkonsumtion syns inga bråk. Nu brukar det faktiskt inte vara några bråk på metalkonserter i Sverige heller, men skillnaden här var att vakterna höll sig mycket osynliga istället för att vara överrepresenterade som de gärna är på större konserter här.

SPITFIRE

Först ut för kvällen är tyska Spitfire. Ett rockband, som för denna kväll gör något så ovanligt som att sjunga på engelska. Dessa grabbar är en klockren, men mer finkammad och inte fullt så gaddad variant av våra egna sympatiska superstars i Junkstars. Uppgiften att vara förband här är säkert spännande för bandet, men ändå måste det vara mycket svårt att öppna åt det som alla står och väntar på. Arenan är inte helt full än och de som är där trängs framför de många ölstånden inne på parkett. Det skiter Spitfire fullständigt i och jag tycker att de ändå får rätt bra respons från publiken under sitt framträdande. Framför allt beror det på att det svänger som faan om Spitfire. Här har vi ytterligare ett band, som jag gärna skulle vilja se på svensk mark.

SE BILDERNA PÅ SPITFIRE

 

 

MATT “GONZO” ROEHR

I Tyskland behöver denna åldrande ikon ingen närmare presentation. Gonzo var tidigare gitarrist i Böhse Onkelz, som nu, även han, har gått solo. Nu är hallen full till bristningsgränsen. Gonzo framför de låtar som finns med på hans senaste EP, och de får bra respons. Dock är det naturligtvis de gamla Onkelzlåtarna som får publiken att gå bananas. En rysning går genom kroppen på mig när Finde die Wahrheit körs igång. Min onkelzfavvo. Som Gonzo själv uttryckte det; –Jag skulle aldrig våga ställa mig på den här scenen utan att lira musik från HELA min karriär. Ett mycket välkommet uttalande i mina öron. En kommentar från konsertbesökaren Jochen från Berlin -Jag undrar, när jag sist såg ett förband, som inte bara fyllde arenan utan även får publiken att vråla efter extranummer om och om igen. Och det gör verkligen publiken; Zugabe! Zugabe! Zugabe"! ekar i Velodrom och Gonzo gör ingen besviken. För er som kommer ihåg luciarocken på SVT 1983, där en Heavy metal festival från Dortmund visades med bland andra Iron Maiden, Ozzy och Judas Priest känner säkert igen, att det är just ordet Zugabe som är “the shit”, när man ska ropa efter extranummer i Tyskland. Denna kväll kom dock även orden MEXICO, MEXICO att eka längst väggarna. Det är det typiska avslutningsnumret från Onkelz konserter. Gonzo frågar ett par gånger vad publiken vill höra och arenan fullkomligt exploderar i ett rungande MEXICO!!! Gonzo är inte den som är den, utan hakar på och spelar den och publiken löper just så där mycket amok framför scenen, att man bara häpnar. Shit, vilket förband!

SE BILDERNA PÅ GONZO

 

FREI.WILD

Kvällens huvudattraktion är naturligtvis sydtyrolens Frei.Wild. Det har skrivits kilometervis om Frei.Wild i media under den gångna hösten. Även ROCKBLADET har bidragit med en del. Innan konserten fick ROCKBLADET, som enda svenska media möjlighet till en liten pratstund med hela bandet. Min känsla var, att var lite exotiskt för dem att en svensk intervjuade dem. Det visade sig att dessa snubbar är otroligt jordnära och sympatiska, vilket bidrog till att det blev en mycket trevlig och gemytlig intervju. Faktiskt en av de bästa jag har gjort. Jag hoppas att möjlighet kommer att ges att arbeta med dem någon mer gång i framtiden. Philipp började med att berömma min e-mail intervju, och menade att den hade bättre skriven än vad de tyska journalisterna brukar göra. Smicker är ju alltid kul. Det är inte alltid man får feedback från artisterna, utom när man har skrivit illa om dem förstås.

Fredrik Brolin och Frei.Wild
(Frei.Wild och Fredrik Brolin @ Velodrom, Berlin 121123)

Fredrik Bolin (FB): Ni kommer från Italien, eller närmare bestämt från Sydtyrolen. Ni spelar mest i Tyskland, Schweiz och i Österrike. Under förra intervjun, som jag gjorde med er, frågade jag om italienarna känner till er, vilket de inte gör. Kommer ni nu att spela något i Italien för att förändra det? 

Philipp: Vi spelar egentligen överallt, där man pratar tyska, då det är tysk musik vi spelar. Jag känner bara till ett enda band som har fått fotfäste i Italien och som gör musik med tyska texter, och det är Rammstein. Annars känner jag inte till något annat band. Men om man vänder på det så är det lite öppnare i Tyskland, när det kommer till den biten, än vad det är i Italien. Det finns några större italienska artister som spelar och sjunger på italienska och som även har en publik i Tyskland och i andra länder. I Italien är det liksom annorlunda. Som till exempel, svenskarna älskar engelskspråkig musik. Italienarna gillar helt enkelt mest italiensk  musik. 

Föhre: Det finns artister i Italien som fyller stadions på 80 000 – 100 000 personer, men som ingen utanför Italien har hört talas om. Inte en käft i Europa känner till dem. 

FB: Intressant. Vilken typ av musik spelar de? 

Philipp och Föhre: Pop och Rock. 

Philipp: Musiken sitter djupare inne i den italienska själen än vad den gör hos människor i många andra länder som jag känner till. Mormor sjunger med barnen, på byggarbetsplatser sjunger man med låtarna som spelas i radion och hemma i köket sjungs det ofta när familjen lagar mat. Det skulle vara riktigt roligt att få spela i Italien. Jag har varit en del där och det finns väldigt stora festivaler där. Imola till exempel är svinstort. Det skulle vara kul att spela där, men vi har inte fått någon inbjudan. Vi har heller ingen försäljning i Italien. 

FB: För att spela på dessa stora festivaler, söker man spelning dit eller får blir man inbjuden?

Philipp: Man söker de egentligen inte och det skulle heller inte ge oss någonting att söka, då det måste också löna sig för arrangören att ta dit band. Så jag tror att det skulle vara en mycket svår väg att gå, men absolut en intressant väg.

FB: Ni har även spelat i England två gånger (fem gånger! korrigeras jag av hela bandet. De kastade dock inga tomater på mig). Hur arrangerades det? Var det ditresta tyskar eller var det engelskmän i publiken?

Philipp: Det var mest ditresta tyskar men även tyskar, som redan bor i England. Det var vi som organiserade konserterna. Vi framförde önskemål till vår turnémanager, som genom sina kontakter från tidigare turnéer med metalband, kunde arrangera turnén. Den första showen var i London och den var utsåld med 500 personer. Det var folk som hade flugit upp till England från Tyskland. Det roliga var, att man hela tiden såg samma människor. Det var helt otroligt och begreppet “jag skojar inte, jag känner ALLA” fick en helt ny innebörd.

Föhre: Vi träffade folket, när vi gick på stan på eftermiddagen, sedan igen på kvällens konsert och sedan till frukosten morgonen därpå.

Philipp: Men det var verkligen familjärt. Jag menar, folket som flög upp gick igenom riktiga strapatser för att vara med på alla konserter. De gjorde en specialdesignad T-shirt, som de gick omkring med. Det visste vi inte om. De bär den med stolthet och vi ser dem titt som tätt nu också på konserterna. Det var ett bra initiativ.

FB: Men vad sa engelsmännen?

Föhre: Jag tror inte att det var många där. …och vi förstod dom inte (skratt). Vi förstod inte mycket av vad de sa. Jag pratade med någon från supportbandet men det var mest “cool show” osv. Sedan dog det samtalet.

Philipp: Men öl kunde vi beställa, och ofta

Föhre: Men jag vet inte vad engelsmännen tyckte om det. Det kan ha varit en handfull där.

Philipp: Jag tror inte att det var så många där.

FW@Velodrom, Berlin 121123 Bild 1
(Philipp Burger @ Velodrom, Berlin 121123, Foto: Fredrik Brolin, Rockbladet)

FB: Har ni några tankar om varför er typ av musik (på tyska) inte har vuxit större utanför den tysktalande delen av Europa än vad den har gjort? Det är ju jävligt bra musik.

Philipp: För oss har det varit på grund av att vår distribution hittills inte har arbetat internationellt. Men nu är plattorna också tillgängliga i andra länder. Vi skulle till exempel spela i Sydamerika, men det sket sig på grund av att arrangören sa “ok, vi gör gärna det här, men då måste också cd skivorna vara tillgängliga här, annars ger det ingenting.” Där dog det. Men nu arbetar vi annorlunda, och det kan Alex berätta utförligare om..

Alexander Lysjakow (producent): Det brukar inte funka, inte ens med de stora firmorna. Det frågas om hur stort bandet är. Sedan har de prioritetsteman och sedan testar man de bästsäljande singlarna. Nu har vi ett distributionssystem som gör det möjligt för oss, men man måste också vara realistisk, det handlar fortfarande om ett band som sjunger på tyska. Att de skulle slå stort i till exempel USA, så som Rammstein, är orealistiskt. Det handlar mycket om att folk inte förstår texterna. Men det är ändå intressant, då det bor väldigt många tyskar eller tyskspråkiga i utlandet. Därför tror jag att Frei.Wild också kommer att sälja en del  i utlandet. Även i till exempel i Sverige har vi till exempel alltid sålt rätt bra.

Philipp: Vi har otroligt bra download siffror från Sverige.

Alexander Lysjakow: ..även i Holland säljer vi bra. Framför allt där folk åtminstånde förstår lite av språket eller på något sätt kan relatera till känslorna. Även om de inte förstår alla ord, så märker de ändå att något stämmer med musiken och känslan och att det är bra. Det märker vi också på nätet, att man klickar på våra videor och att de berör. 

Philipp: Jag skulle gärna spela i Sverige. Jag var där en gång på en liten punkfestival. Fråga mig inte vad den lilla orten hette, för det kommer jag inte ihåg. Men jag tror att det skulle vara en häftig väg för oss att gå, att spela i Sverige. Skandinavien är ju häftigt. Ett turnépaket skulle vara intressant, för en egen turné skulle vara dyrt för våra fans att finansiera. Att flyga till England är mycket billigare. Skandinavien är alltid skitdyrt att flyga till. Det är ju dyrt redan som det är i Skandinavien.

FB: Er pågående turné, hur har den varit hittills?

Fega: Super. Hittills är vi väldigt nöjda. Arenorna har varit välbesökta. I Schweiz var det lite tuffare, men det visste vi. Det är ju ett litet land, precis som Österrike men i Tyskland har det i stort sätt varit utsålt överallt.

Philipp: I Zürich kom 3 000 personer till Hallenstadion. Vi delade då upp arenan och flyttade fram scenen, men det var super ändå. Men det är så tyst i Schweiz, men får inte skruva upp volymen ordentligt.

FB: Är det annorlunda att spela på arenor med läktare än de med bara parkett?

Philipp: Jag måste vara ärlig och säga att vi har kommit till den punkten, där vi trivs bäst med att spela i arenor, där alla åskådare står på samma nivå som vi. Helst 10 000 – 15 000 personer på samma nivå. Våra fans är fans som gärna rör på sig och det kan du inte göra på samma sätt när du sitter ner på läktaren. Det är också intressant med folk på läktaren men får vi välja så tar vi en arena med bara ett stort golv. Mässhallen i Dredsen till exempel. 12 000 personer på samma nivå som vi och det svar smockfullt. 

FB: Hur många åskådare snittar ni på?

Philipp: Cirka 9 000. Det är många. Det förvånade oss också. När vi började prata om den här arenaturnén diskuterades att vi endast skulle ha fyra stora arenor. Men vi tyckte att det inte var någon direkt turné. Vi började redan för ett år sedan att arbeta med denna och sedan gick vi ut relativt tidigt med förköpen, och märkte då att att försäljningen tog fart rätt tidigt. Naturligtvis finns det städer, speciellt i öst, där fansen köper biljetterna rätt sent, typ en månad innan konserten. Vi visste på något sätt att det skulle fungera. Om det inte hade fungerat så att det det framför allt varit pinsamt, men vi hade också varit panka.

FB: Hur är det att stå inför så mycket folk? Alla är där för att kolla på dig.

Philipp: När man spelar bra, är det kul. Men när man spelar dåligt…hmm

FB: Ok, vad när man inte spelar så bra?

Philipp: Då är det pinsamt. (skratt) Nejdå, det är bara bra.

Zegga: Så stor är inte skillnaden att stå inför 10 000 människor eller att stå inför 4 000 människor. Man tittar inte direkt på alla och man ser heller inte alla som står framför scenen.

Philipp: I de riktigt stora arenorna spelar det ingen roll för att man inte ser så långt bak. Men till exempel i Dortmund med sina läktare, där man ser 12 000 personer, är det naturligtvis enormt intressant.

Jonas: Ja, då ser man verkligen hur många människor det är.

Philpp: Ja, man ser hur många föräldrar som har haft sex  (skratt).

Zegga: Men normalt ser man bara de första raderna från scenen.

Philipp: Men upphetsande är det hur som helst.

Föhre: Ja, det hör till. De jobbigaste är innan turnéstart, innan man vet hur det kommer att gå och om allt kommer att gå som du har föreställt dig. Men när de första showerna går bra så är det fantastiskt.

FB: När under turnén är ni som bäst. I början, eller i slutet, när ni har spelat in er?

Frei.Wild: I mitten av turnén egentligen.

FB: Ni spelar flera låtar från nya plattan Feinde deiner Feinde. Hur har responsen varit när ni spelar de nya låtarna?

Jonas: Bra. Jag blev förvånad över att redan vid första konserten kunde alla fans texterna redan. Responsen har varit strålande. Om man ser till hur fansen sjunger med så har det inte varit någon skillnad mellan de nya och de gamla låtarna.

Philipp: Publiken, var mycket säkrare på texterna än vi (skratt).

FB: Är det framför allt singlarna Feinde deiner Feinde och Mach dich auf som får bra respons?

Philipp: Det är lika för alla låtarna. Vi spelar till exempel inte gärna Feinde deiner Feinde. Den lever väldigt mycket genom produktionen. Den har till exempel flerfaldiga sångstämmor. Så vid framförandet av vissa låtar känner du dig inte lika bra, som du gör med andra låtar, som kanske inte funkar lite bra på skivan. Jag tycket inte att videorna har påverkat så mycket när det kommer till responsen vid framförandet live. Folket känner till låtarna.

FB: Philipp, du skriver ju alla låtar och texter. Råder det demokrati eller diktatur, när du presenterar en ny låt?

Philipp: Vi gör det lite annorlunda. De är inte så att jag kommer och säger att jag har skrivit en ny låt, utan jag kommer oftast efter en tid och säger att jag har skrivit 15 nya låtar, eller 30 till och med. När vi sedan sätter oss ned under förproduktionen, så har alla såklart medbestämmanderätt. Det passar mig rätt bra att vi gör så här. Vi är fyra individer och upplever saker och ting olika. Om alla skulle hjälpas åt att skriva en text med allas olika sätt att tänka skulle det bli mycket svårt. Så här är det egentligen lättare och faktiskt till 90 procent gillar de låtarna, och de andra 10 procenten bestämmer vi tillsammans att vi lämnar ute. Alla måste gilla alla låtar. Till slut hade vi en setlist på cirka 30-32 låtar, som alla fick med sig på CD. Därefter betygsattes alla låtar av var och en av oss, typ 10 poäng för den som man gillade och 5 poäng för en låt som inte riktigt gillade. Sedan sökte vi ut en albumtitel. Vi var i stort sätt helt överens om vilken titel vi skulle använda oss av för skivan.

FB: Söker ni även ut de låtar som kommer att släppas på singel och där videos ska göras?

Philipp: Kring videos är inte vi egentligen de kreativa. Vi ville absolut ha med Unendliches Leben, som video. Dessutom Feinde deiner Feinde, då det är ablumtiteln. Då handlade det om titeln och vi visste att det skulle fungera.

FB: Ni har gjort flera varianter av förpackningar till Feinde deiner Feinde; en normal med 16 låtar, en limited edition med 21 låtar och ett jättepack, som även innehåller scarf, konsertbiljett osv. Är det ni som kommer fram med dessa idéer eller är det ert management?

Frei.Wild: Gemensamt egentligen.

Fega: Båda sidorna kommer med idéer och sedan tar vi gemensamt beslut om vad och hur.

Philipp: Personligen vill jag inte ha ett album med 21 låtar på. Det är för många, enligt mig. Jag föredrar ett album med cirka 13-15 låtar på. Sedan räcker det egentligen för mig. Men vi vet att många tänker helt annorlunda och då måste vi även göra den här limited edition också. Jag tycker ändå, att vi med 21 låtar har lyckats hålla variationen hög. Annars är vi rätt skeptiska till såna här saker.

FB: Bonuslåtarna på denna skiva bidrar faktiskt med en ny helhet. Men man märker också att ni har arbetet väldigt hårt med produktionen av Feinde deiner Feinde. Det kan man också bevittna på den DVD som följer med Limited edition. Jag tänker på de extra gitarrerna, som man som vanlig lyssnare inte kan veta att de finns där.

Philipp: Extragitarrerna spelade inte vi pga att vi inte kan det. Det gjorde andra åt oss. Vi har under de senaste åren haft folk i vår omgivning, som hela tiden har gett oss tips på hur man kan förbättra olika saker. Tidigare har vi alltid frågat oss själva, varför får inte vi till det, när andra pop- eller rockband får till de där mastiga refrängerna. Varför inte vi? Då blev vi tillsagda att lyssna ordentligt. Då märkte vi att något i ljudet följde med, men som man inte riktigt kunde urskilja. Det kunde vara en keyboard, en cello eller en extra gitarr. Som tur var kunde vi får hjälp med dessa saker. När vi arbetar med ett album i flera år vill vi också att det ska låta bombastiskt, och det hör man till slut också. Men det ligger också jävligt mycket arbete bakom det. Många gånger arbetade vi nästan hela nätterna igenom tills det blev klart.

FB: Det måste vara svårt att hålla balansen intakt så att en låt inte blir överproducerad och då blir svår att framföra live. Ni nämnde tidigare Feinde deiner Feinde, som ett sånt exempel. Finns det fler låtar, som ni anser inte skulle fungera live?

Philipp: Såklart. Jag tror att en låt som Gutmenschen und Moralaposteln inte skulle fungera live, då det är 6-7 gitarrer i den låten. Men vi har tur att de gamla låtarna fungerar live. Till exempel låtar som Das Land der Vollidioten eller Südtirol och andra kan vi helt enkelt inte stryka, då de har blivit en del av bandet. Sedan har du ändå många låtar kvar och då måste du bestämma dig för vilka. Oftast väljs de låtar som man då på ett anständigt sätt kan framföra live. Under förra turnén spelade till exempel endast fem låtar från nya plattan. Men ingen beklagade sig över det eller tyckte att vi borde spelat fler. När folket lämnar arenan vill de ha med sig en komplett konsert, inte bara de nya låtarna. Vi är ju inget band, som spelar upp för musikläraren, som ska bedöma hur bra vi spelar den eller den låten. Frei.Wild lever ju i slutändan på känslorna och det är en stor fördel.

FB: ..och det är därför folk kommer till konserterna.

Philipp: Precis, det intresserar inte en enda käft, om du spelar något fel eller om en sträng går av på gitarren. Om du sedan kan skratta åt det spelar det ingen roll, för att i slutändan ska det vara en trevlig kväll för såväl bandet som för publiken.

Jonas: Det är så vi väljer ut programmet.

Zegga: Jag tycker att vi har lyckats med denna låtlista. Vi spelar 4-5 låtar, sedan kommer en lite lugnare

Philipp: Du kommer få se ikväll att det handlar mycket om känslor. Du kommer märka vilka som gillar oss. Det är ju ingen hemlighet att alla inte gillar oss, men vi gillar heller inte alla (skratt). Vad gäller stämningen, så finns det idag inget annat jämförbart band på den tyska marknaden. Det är precis det som vi alltid velat. Vi vill vara ett band som berör folk in i själen.

FB: Till dagens konsert. Ni har ju tidigare spelat i Berlin. Hur är publiken här jämfört med andra städer?

Philipp: Det är alltid en väldigt annorlunda publik i Berlin. Om man ser till stämningen så är det skillnad på helg och vardagsspelningar. Helgspelningar funkar alltid bättre. Men jag kan säga att i Dresden är de till exempel brutalt högljuda. Jag vet inte varför, det kan ha att göra med arbetslösheten. Man märker liksom skillnaden mellan orter, som har hög arbetslöshet och orter, som har låg arbetslöshet. Det känns nästan som att de som inte har jobb, eller de som inte har lyckan att få ett jobb, helt enkelt har mer energi på konserterna. I Berlin är publiken helt mixad, du har allt från gatugrabbarna (eller vad man nu ska säga) till de där universitetsstudenterna. Det är en verkligen mixad publik.

Nåja, upp till bevis för publiken i Berlin. Konserten var precis så bra, som alla inne i Velodrom hade hoppats på. Frei.Wild kör en bra blandning av låtar från hela karriären och givetvis även många från den senaste plattan och de står sig även bra live. Jag hade dock gärna hört Ich bin bereit (från 10 års utgåvan av Gegengift), men jag är fullt nöjd med de låtar som spelades. Artister kan inte vara alla i publiken till lags, då skulle konserten vara i en hel natt. Jag var inte ensam svensk i arenan, utan jag träffade fler liksinnade. En kommentar slog mig –Det är helt otroligt hur verkligen alla 10 000 pers inne i arenan kan varje ord ur varje text. Jag kunde inte mer än att hålla med, det bidrar till ett fantastiskt tryck och en stämning, som är svår att slå. Under Die Toten HosenRock Am Ring (läs ROCKBLADETS recension från den konserten här) förra året fick jag en liknande känsla men detta var faktiskt ännu mäktigare, trots 80 000 pers färre i publiken. Jag har svårt att se att man kan jämföra det med något annat. Det var bara massivt. Frei.Wild kommer till Berlin med en storproduktion, vilket återspeglar sig på både ljudet och ljuset under konserten. Rent och klart ljud och bra ljusshow under hela föreställningen. Elden i öppningslåten Wir reiten in den Untergang överraskade mig dock rejält. Jag stod och fotade som bäst framme vid scenkanten, när en värmevåg plötsligt slår mot mig och jag höll på att slå en halv mollbergare av trycket. Jag skulle kanske ha gjort lite efterforskningar om detta innan jag klev fram för att sedan få stå där och känna mig som ett stolpskott. Helhetskänslan av mitt besök i Berlin är egentligen bara positivt, trots att jag gärna hade hört ytterligare några låtar från min favvolista. Stämningen i arenan krossar ändå alla känslor av tvivel. Banden skötte sig bra och presenterade sig på ett avslappnat på ett sådant sätt, som får varje musikälskare att bara bli stämningskåt.

SE BILDERNA PÅ FREI.WILD

 

Läs mer om Frei.Wild på ROCKBLADET här.

Skribent/Foto: Fredrik Brolin (fb@rockbladet.se)

Event: Sptifire/Matt “Gonzo” Roehr/Frei.Wild
Arena: Velodrom / Berlin
Datum: 2012-11-23
Betyg: 8/10
Bäst: Stämningen i arenan och intervjun


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar