KONSERTRECENSION: SLASH feat. Myles Kennedy & The Conspirators – Annexet 22/2

Hatten av. Eller förresten, lämna den på istället – åtminstone när det gäller Slash, för det är ju så den gör sig bäst.  Med tanke på hur mycket den svartkrullige Les Paul-mannen har betytt för mig och mitt musikkonsumerande så känns en viss oro över min objektivitet nästan rent befogad - men även solen har sina fläckar, även om solmodern denna fredagskväll till synes varit framme med det dyrare tvättmedlet. Vi bjuds på en över två timmar lång, svettig, nostalgitripp i renaste och skäraste rock n’ roll-anda, och det var väl i princip det man förväntade sig som man i slutändan också fick. No more, no less. No alarms, no surprises. 


(Slash, Foto: Fredrik Olofsson / Rockbladet)

Slash, tillsammans med bandet The Conspirators och Alter Bridge-strupen Myles Kennedy, är en välrepad och tajt maskin med rejäl rutin i jeansbakfickorna; och det märks. Trots att detta stopp i Stockholm är en del av den pågående ”Apocalyptic Love”-turnen - döpt så efter bandets senaste utgåva - så bjuds vi endast på fyra låtar från skivan. Smart är nog det, inte bara för att materialet ter sig något mediokert i jämförelse med 2010-års självbetitlade ”Slash”, utan för att det – trots ett av rockvärldens mest gedigna CV’n - krävs ett par muskliga centiliter Guns N’ Roses i konsertcocktailen för att riktigt få taket att lyfta.

Vi får klart godkända versioner av klassiker som ”Night Train” och ”Mr. Brownstone” tidigt i setet, snyggt inlindade runt några av de senaste årens starkare alster som ”Back From Cali” och ”Standing In The Sun”.  Ett av kvällens största lyckopiller är definitivt Myles Kennedy som med van hand (hals?) beltar ur sig de högsta Himalaya-tonerna i låtar som ”Starlight” och ”Rocket Queen”. Och det är just slutspåret från ”Appetite For Destruction” som tar spelningen in i en andra andning. Det fåtal i publiken som inte vaknat ännu tar nu verkligen i ifrån tårna och inte ett enda par boots står fast på golvet. Under det nästan tio minuter långa solot som Slash bjuder på i nämnda låt så vänder sig en medelålders man om till sin fru, ler stort, och säger: ”Det är Gud”. Jag blir rörd. För även om ”Gud” har varit ”gudigare” tidigare under karriären, och både ton och känsla kanske dalat lite på senare år, så har han aldrig tappat sitt hjärta. Jag har svårt att tänka mig någon framstående gitarrist som ser ut att älska detta mer än vad herr Saul Hudson gör, och det finns ett stort värde i det. Slash är alltid Slash, och det kan ingen ta ifrån honom.

Visst är det omöjligt att inte dra paralleller till Guns N’ Roses, och visst saknar jag en dyngpackad Duff, blyge Izzy, en riktigt narcissistisk Axl och varför inte en leende Steven ”popcorn” Adler bakom trummorna. Det är nästan lite för stabilt och felfritt. Och om det finns någonting negativt att ta med sig från kvällen så är det väl just det, och även avsaknaden av magiska ”blown away-moment” som Slash kunde bjuda på under 80- och delar av 90-talet när han var instrumentell i att skriva om boken om hur rockgitarr ska spelas. Det saknas lite feeling. Men man måste ändå ge en eloge till konspiratorerna och kanske främst Todd Kerns på bas som får axla Axl-rollen under ”You’re Crazy” och ”Welcome To The Jungle”, och gör detta med bravur.

Jag kan dock inte se besvikelse i någons ögon när det avslutande konfettiregnet lagt sig ett par minuter efter midnatt. Kanske en antydan till ångest över att - efter att ha ryckts från verkligheten rakt in i en solig och whiskeydoftande Los Angeles-tillvaro i ett par timmar - måsta ta på sig vinterskruden och kliva ut i en kall och dyster Stockholmsnatt. Men jag är nog inte ensam om att bära med mig en varm känsla i bröstet när jag lämnar Annexet bakom mig, och med tanke på den öronbedövande allsång som publiken bjuder på under obligatoriska, tillika alltid så fantastiska, ”Sweet Child O’ Mine” och framför allt avslutande ”Paradise City” så är jag tvungen att vända blicken uppåt för att se om inte Globen har lossnat från sina grundvalar och rullat iväg – kanske mot varmare breddgrader.

 

SE HELA BILDSERIEN

 

Skribent: Alexander Östman (ao@rockbladet.se) 
Foto: Fredrik Olofsson (fo@rockbladet.se) 
Event: SLASH feat. Myles Kennedy & The Conspirators
Arena: Bandit Rock Awards 2013 / Annexet / Stockholm
Datum: 2013-02-22
Längd: ca 2 timmar
Betyg: 7/10
Bästa Låt: Rocket Queen
Bästa minne: Nostalgitrippandet under Guns-numrena


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar