INTERVJU: Sabaton – Trippel Awardsvinnare

Platsen är Stockholm. Arenan är Globens Annex. Eventet är Bandit Rock Awards. En happening upplagd för mingel, uppskattning av prestationer, massa bira och givetvis en massa bra musik. ROCKBLADET var där och fick möjligheten att träffa ett av Sveriges största band just nu; SABATON, för en intervju.

Sabaton och FB @ Globen Annexet 131122
(Sabaton och Fredrik Brolin @ Globen Annexet 130222, Foto: Fredrik Olofsson)


Sabatons
turnerande med den senaste skivan Carolus Rex verkar aldrig upphöra. De flackar världen runt, något som de flesta band aldrig någonsin kommer att få uppleva. Jag satte mig ner med sångaren tillika låtskrivaren Joakim Brodén samt gitarristen Chris Rörland. Med tanke på den begränsade tid vi hade blev vi tvungna att prata på som attan vilket grabbarna skötte mer än föredömligt. Det gav inte utrymme för några djupdykningar men jag fick höra lite om fenomenet Sabaton, om låtskrivandet och turnerandet. Plus så mycket mer.

Ett fenomen blir till

Fredrik Brolin: De senaste åren har det ju fullkomligt exploderat för er.
Jocke Brodén
: Nja, exploderat och exploderat vet jag inte. Det har snarare gått i en rak kurva uppåt. Vi har ju trots allt hållit på sedan –99.
 

FB: När var det ni kände att Sabaton verkligen kommer att bli någonting?
JB
: Oj, vilken svår fråga. Som med allt annat vi gör, så finns inga “master plans”, utan vi gör det vi vill och själva tror kommer bli bra. Ska jag vara helt ärlig så är jag inte så förtjust i det vi gjorde under de tidiga åren fram tills dess vi släppte Primo Victoria. Det var lite då vi hittade hem i det vi gör nu. Jag kom ju in i bandet som keyboardist och lite av en låtskrivare, innan bandet ens var Sabaton. Sen visade det sig att bandet inte heller hade någon sångare. ”Kan inte du skrika lite i micken där, så vi vet vilken sångmelodi du har tänkt dig och så vi vet liksom var vi är i låten?” sa de till mig. En sångare tänkte de hitta senare. Vi skulle sedan spela in en demo – utan sångare. Efter det skulle vi spela gig - fortfarande utan sångare. Nu är det tretton år sedan, fjorton snart…
 

FB: Så ni tar inte upp några gamla låtar från den tiden och spelar i replokalen, eller så?
JB: Nej, fy fan heller. (skratt) Men vi har faktiskt grävt fram en låt nu till senaste turnén som vi spelade in första gången 2001. En låt, som bara finns på Metalizer-utgåvan.

FB: Memory Lane?
JB: Ja, precis. Det är många fans som frågar efter att få höra lite gamla låtar. Jag hatar ju inte allt vi gjorde men vi har klart blivit bättre tycker jag.

FB: Ni har ju varit runt en hel del och spelat i Australien, USA och Europa.
JB
: Ja, sedan den 15e april har vi gjort cirka 130 spelningar.

FB: Handlar det mest om headlinespelningar eller är det blandat?
JB
: Det är blandat, men det har varit mest headlinespelningar. Första USA-svängen var headline. Sedan var det ju festivalsommar och beroende på festivalens storlek så var det headline eller mer eller mindre öppning. Det enda vi har gjort i supportväg, har varit åt Nightwish, nu i Australien. Det är konstigt, vi brukar alltid ha i alla fall en rejäl support-turné.

FB: Hur har responsen från publik och media varit?
JB
: Oj, mycket bättre än väntat faktiskt. Framför allt i Australien var det ju verkligen en chock. Många sa ”Vad fan är det här? Varför har vi aldrig hört talats om det här förut? Ni har ju funnits hur länge som helst”. Det var jäkligt kul att det blev en sådan positiv reaktion. Ska jag vara ärlig så undrade dem nog först vad det var för pojkar från Village People - dessutom i kamouflagebyxor (skratt)- som stod på scenen, när vi kom ut och körde Ghost Division. De hade ju förväntat sig Nightwish, som är lite lugnare. Och den där tokfan (pekar på Chris) headbangar som en idiot och bara springer omkring på scenen. Men efter ett par, tre, fyra låtar märkte man att folk började klappa med och ha kul. Så det var enormt välkomnande i Australien.

FB: Så ni har blivit bra behandlade av världen?
JB
: Ja, faktiskt. Det är väldigt kul och det känns liksom som en extra seger när det inte är ens egen publik som är där. Som till exempel om man är tidigt ute på en festival i ett land där inte många har hört talats om en. Eller om man är i Australien med Nightwish för första gången. Man ser att det är 2 000 personer i salen men kanske bara 200 av dom har Sabatontröjor på sig och sjunger med. Mot slutet av kvällen märker man att de flesta står och klappar händerna och sjunger med. Det är riktigt kul faktiskt.


(Sabaton - Bandit Rock Awards 2013, Foto: Fredrik Olofson / Rockbladet)

Bandit Rock Awards

FB: Kvällens framträdande. Hur ser upplägget ut? Hur länge kommer ni att spela?
JB
: Tre låtar. Verkligen mega (Skratt).
Chris: Ja, man hinner bara liksom upp och Baam! Jaha? så var det över.
JB: Det är det kortaste giget på bra jävla länge. Jag tror faktiskt att det är det kortaste giget sedan vi var med på såna saker som The Battle of the Bands. Det är typ 10 år sedan.

FB: Hur väljer man ut låtar för en sådan här grej? Blir de valda åt er eller väljer ni själva?
JB
: Nu var vi lite kaxiga och valde ut låtarna själva, så vi gör tre låtar från Carolus Rex.

FB: Det kan inte bli fel.
JB: Nej, jag hoppas det.


(Sabaton - Bandit Rock Awards 2013, Foto: Fredrik Olofson / Rockbladet)

Textskrivandet

FB: Lite om låtskrivandet. Jag är själv väldigt intresserad av historia. Vem är det som skriver texterna?
JB
: Jag och Per, basisten, brukar skriva texterna ihop. Ibland skriver han en text själv och ibland skriver jag en själv, men för det mesta skriver vi tillsammans.

FB: Finns det någon epok, som ni gärna skulle vilja berätta om men som ni ännu inte har skrivit om?
JB
: OJ! Det är ingen direkt plan just nu, men jag skulle gärna vilja titta mer på första världskriget. Vi har bara gjort två låtar om det. Karolinertiden och den svenska stormaktstiden har aldrig varit något som jag har varit så tänd på egentligen förrän vi började med det. Nu diggar jag det som sjutton.

FB: Ja, svensk historia är häftig.
JB
: Jo det är den, men man hade själv fördomen att den liksom hörde till högern och extremhögern om man säger så.

FB: Har ni fått det slängt mot er?
JB
: Nä, egentligen inte. Det var mer före skivan än efter. Då kunde folk se och läsa i texterna att det visar ju precis lika mycket skit som svenskarna gjorde som positivt, om man säger så. Vi visste ju att vi gav oss in i ett getingbo när vi gjorde den här skivan. Många gånger har vi fått frågan om det, vilket är helt rätt om man är journalist; man bör ställa den frågan om det finns någon politiskt bakom. Det är inget konstigt med det. Men den enda gången jag har känt att någon har hoppat på mig om det här, eller försökt hitta någon vinkling i det, var när vi gick ut med att vi skulle göra en skiva om den svenska stormaktstiden på svenska och att vi dessutom skulle sjunga den svenska nationalsången på Sweden Rock Festival. Ingen brydde sig när vi gjorde det för några år sedan, men nu i samband med allt det andra var SVT:s Kulturnyheter på oss. Jag förväntade mig faktiskt inte av SVT att vi skulle få stå där och försvara oss. De sa att det var en politisk grej att sjunga nationalsången. Jag sa att det inte var det. För mig betyder nationalsågen typ hockeyguld. Vad är problemet? Sedan frågade jag tillbaka”Sjunger du Stilla Natt någon gång runt juletid? Ja det gör jag, menade han då. Vadå, är du religiös då? Det är ju ett kristet budskap i låten. Se det som en tradition istället. För mig är det sommarlov och att sjunga med klasskompisarna på gården. Det spelade liksom ingen roll att hälften av klassen var av utländsk härkomst precis som jag själv”. Sedan hade han inga fler frågor. Det var inte lika kul längre.

FB: Hur väljer ni ut de teman ni skriver om? Oftast är det ur betraktarens ögon. Jag tycker att ni fångar momenten i situationerna riktigt bra. Är det något som bara kommer eller sätter ni er ner och diskuterar fram det gemensamt?
JB
: Det är väldigt olika från låt till låt. Till exempel när man gör ett konceptalbum så är det väldigt planlagt. Vissa händelser eller milstolpar måste finnas med och byggas in kronologiskt. Det är kul med utmaningen på ett sätt, men samtidigt kan det tyckas lite tråkigt att man måste ha in vissa saker. Ibland får vi bygga om låtordningen för att det ska passa in bättre. Det blir som ett pussel. Men ibland så fastnar det direkt när man skriver låten. Som till exempel när vi skrev låten Konungens Likfärd, eller Long Live The King. Då kändes refrängen helt rätt direkt. Jag sjöng in refrängen på svenska under förproduktionen men versen sjöng jag på engelska. Sedan spelade jag upp det för grabbarna i bandet. ”Coolt! Och på svenska!” ”Vi gör hela låten på svenska.” ”Ja, det gör vi!” ”Ska vi inte göra plattan på svenska?” ”Ja!!” sa vi. Sedan började jag tänka; shit vi har bara bokat tid i studion för att göra en platta men jag ska ju sjunga den här på två språk och vi ska lägga körer på två språk. Jag sjöng fan så att det blödde ur halsen på mig.

FB: Är det du som skriver allt?
JB
: Ja

FB: Är det diktatur eller demokrati när det kommer till synpunkter om bryggor och liknande som kan tänkas uppstå i en låt?
JB
: Om det kommer någon med en idé så självklart tas den med om den är bra. Men när bandet får höra låten är den oftast färdigskriven. Allt är redan lagt. Det som jag kan lämna öppet är gitarrsolon och hur de ska vara. Jag själv kan inte spela gitarrsolon. Sedan i studion om någon kommer på en cool idé, så kör. Allt som är bra och som gör att låten låter bättre, kör bara. Men jag tycker att man är helt fel ute om man ska ta in alla synpunkter bara för att alla ska få vara med att tycka.


(Sabaton - Bandit Rock Awards 2013, Foto: Fredrik Olofson / Rockbladet)

Inspelningen av Carolus Rex

FB: Hur lång tid tog det att göra plattan?
JB
: Vi gjorde den på 6 veckor inklusive mixning och mastring.

FB: Starkt jobbat.
JB
: Ja, framför allt eftersom körerna är inspelade av, om jag får säga det, killar. Tre stämmor på varje låt. Plus att det på de flesta låtar även är tre olika tjejstämmor som ska dubbas. Föreställ dig att 4-5 tjejer eller killar går in i studion. De ska sjunga in en stämma på ett språk och sedan ska det dubbas. Sedan ska de sjunga samma stämma på nästa språk och det ska också dubbas. Efter det går man på nästa stämma. I vissa delar på plattan har vi fyrstämmigt, så det är mycket sång.

FB: Har ni dessutom dubbla gitarrer inlagda?
JB: Ja, varje kompgitarr spelar två gånger, så vi har fyra gitarrer. Vi tror inte på det här med en femte gitarr för att bilda en vägg av gitarrer. Men för att få det lite tjockare och lite mer smack så spelar varje gitarrist två gånger. Solona spelas bara en gång.

FB: Finns det några delar, som ni känner har blivit lite överproducerade och därmed inte så lätta att överföra bra live för att det finns för mycket saker inbakad i låtarna och att man inte kan återskapa samma feta ljud på scenen?
JB: Ja och nej. Problemet hade ju varit enormt om man inte hade haft keyboards ,backtracks och sånt liggande. Vissa i publiken kanske kan sakna kvinnokörer och sånt, men det finns liksom en gräns för hur mycket resurser man ska lägga på en konsert. Det är live och så mycket som möjligt inom rimlighetens gränser ska vara det som bandet själva kan framföra. Det skulle vara om man körde med något orkesterarrangemang. Vi skulle till exempel inte spela En Livstid i Krig utan stråkar. Då skulle alternativet i stället vara att vi skulle köra den med bara en akustisk gitarr och sång. Annars så ska det ju vara full fräs. Man måste ju ändå förstå att vi inte har råd att ta med en 25-mannaorkester ut på turné för att framföra en låt per kväll. Då skulle det bli Konkurs-tour 2013 (skratt).


(Sabaton - Bandit Rock Awards 2013, Foto: Fredrik Olofson / Rockbladet)

Framtiden

FB: Har du börjat skriva låtar till nästa skiva?
JB
: Jag har faktiskt precis börjat. Jag har utkast till cirka tre låtar, som är rätt klara. Jag har inte börjat med förproduktionen än men jag brukar göra det lite senare, när jag har tillräckligt många idéer. Annars springer man bara ut och in i studion hela tiden. Jag har ju allt jag behöver i laptopen.

FB: Ni ska ju vidare nu. Hur länge ska ni turnera med den här skivan?
JB
: Till slutet av oktober i år, det blir ett och ett halvt år och 250 gig.

FB: På Rockstad Falun ska ni ju köra, ni är rätt involverade där, eller hur?
JB
: Ja, för fan.

FB: Vad är er relation till Skrikhult?
JB
: Skrikhult bokar våra spelningar i Skandinavien. De är även inblandade i Rockstad Falun också med kontaktnät och att boka in band. Sedan är det ju jag, Per och Krister som äger Rockstad Falun.

Kontakten med fansen

FB: Sista frågan. Sedan karriären har tagit fart, vad har ni för kontakt med fansen? Arrangerar ni “meet and greets” eller liknande?
JB
: Ja, jag tror vi hade det varje kväll i USA om jag inte minns helt fel. Det ser lite annorlunda ut i Europa .Där har man inte “meet and greets” varje kväll. Det beror lite på promotionbolagen. I Polen nu kommer vi att ha signing sessions varje dag. Det är fyra spelningar och direkt efter soundcheck åker vi iväg till deras motsvarigheten till Media Markt, Åhléns eller liknande. Jag tror att vi har schemalagt två timmar om dagen för sånt. I Tjeckien har de inte sådana, utan där lottar vår fanclub och även radiostationer ut “meet and greets” med oss. De hålls då antingen innan eller efter giget. Fansen får ta lite bilder och snacka lite skit. Fanclubs, oavsett var de är, brukar man alltid ha tid att träffa. Det är rätt kul. Den dagen vi börjar bli feta och slöa och inte orkar längre så är fansen de första man får höra det av (skratt).. De tycker att det är kul att dricka en öl och så, och vi tycker att det är jäkligt kul att få höra vad de tyckte om allt från låtlistan till en ny medlem eller vad det nu kan vara. Sedan är det inte varje dag som det är bra att gå ut på signing sessions eller ställa sig vid souvenirerna. Det kan vara rätt kontraproduktivt eftersom det brukar vara rätt hög ljudvolym där. Skulle jag stå där och prata med folk i en timme så är rösten helt paj efteråt och jag kan inte sjunga dagen efter.

FB: Ja, de aspekterna tänker man ju inte på som gemene man direkt.
JB
: Nej, som sångare är det viktigt. Om någon i fancluben frågar om jag vill följa med till en rockklubb 100 meter nedför gatan säger jag ”Nä, jag skulle gärna hänga med men det är show imorgon.” ”Vadå? måste du bli full, eller?” ”Nä, jag behöver inte ens dricka alkohol, tro mig. Jag kan jättegärna hänga med och vara helt spiknykter men det handlar inte om det. Förutom att jag inte vill bara bakfull på scenen, så handlar det om att det räcker med en halvtimme i hög ljudvolym, så har jag pajjat rösten för dagen efter.

FB: Hur går det med intervjuer på konsertdagen och precis innan giget? Jag antar att det blir en del pratande då också.
JB
: Ja, det blir en del ibland men då tänker man på det på ett annat sätt. Man behöver aldrig prata lika högt. Man får se det som uppvärmning också. Så fort det blir skolmatsalsvolym, eller högre omkring en gäller det att tänka sig för och att man använder magstöd precis som under spelningarna. Då klarar du rösten mycket längre. Men fan heller att man kommer ihåg det när man sitter och har druckit tre öl och lyssnar på Ozzy Osbourne (skratt). Det hände ju i Polen. De kom fram till mig och frågade om jag kunde sjunga en karaokelåt. Det var ju sista dagen och vi skulle inte göra något på en vecka. Jag valde Alice CoopersPoison, bara jag inte behöver sjunga de höga stämmorna. Jag tänkte att det där fixar jag. De filmade och YouTube-klippet såg ok ut. Jag hade knappt druckit någonting, så det var helt ok. Sedan, jag vet inte hur många RedBull/Vodka senare, så springer två tjejer på mig samtidigt. ”Hej Jocke”, sa en av de. ”Hej, dig känner jag igen.” Det var snygga polska blondiner med stora…tuttar. ”Du, ska inte du följa med mig och min kompis?””Det är klart jag ska följa med dig och din kompis!” Det här blir briljant, tänkte jag. Och dit de drar mig är rakt ner på scenen och de säger bara ”go, go, go!” Då hör jag “Hey, Barbie” Hello, Ken”. Då är det Barbie girl av Aqua (skratt). Och ärligt talat, står man på scenen och har blivit så blåst, så är det bara att köra. Det finns på YouTube. 


(Sabaton - Bandit Rock Awards 2013, Foto: Fredrik Olofson / Rockbladet)

FB: Tack för samtalet, grabbar.

Shit, vilka sympatiska snubbar. En samtalssituation med människor blir så mycket mer avslappnad om man delar intressen, som i det här fallet musik och historia. Jag bara älskar den stämning, som uppstår i en lättsam intervju, oavsett om bandet har blivit stort eller om de inte riktigt har kommit dit än. Under kvällen framförde Sabaton Lejonet Från Norden, Carolus Rex samt En Livstid i Krig och de hängivna besökarna fick bevittna ett riktigt bra framträdande. De gjorde det bästa av de minuter de hade på sig och levererade storartat. Under kvällens prisutdelningar mottog bandet priset för Bästa svenska album, Bästa svenska liveband samt Bästa svenska artist. Inte direkt en dålig kväll för grabbarna från Falun. Själv tog jag nog priset för flest öl.

Skribent: Fredrik Brolin (fb@rockbladet.se)
Foto: Fredrik Olofsson (fo@rockbladet.se)
Event: Bandit Rock Awards 2013
Band: Sabaton
Arena: Annexet / Stockholm
Datum: 2013-02-22


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar