SKIVRECENSION: AMARANTHE – THE NEXUS – Rymdäventyret fortsätter vidare till nya galaxer

Göteborgsbaserade Amaranthe slog världen med häpnad när de släppte sitt första album för snart två år sedan.  Nu har de precis släppt sitt andra album "The Nexus", en skiva som alla fans väntat på, frågan är om den kommer uppfylla allas förväntningar? Titelspåret och tillika första singeln The Nexus skapade en viss skepsis hos mig om vad jag skulle få för helhetsintryck av det nya alstret, så frågan är nu hur allt står sig?

Annons

Amaranthe är ett modernt hårdrocksband som tar ut svängarna för att skapa sitt egna och unika sound, det visade de redan med första albumet.  De kallar sitt sound för modern melodisk metal, jag kallar det i korthet för Pop-Metal. När jag lyssnade igenom The Nexus första gången fick jag intrycket att de fortsatt att utveckla sitt sound. De kombinerar hårda snabba gitarr-riff med catchiga pop-melodier. Det som genomsyrar The Nexus är att de tagit utvecklingen vidare och redigerat sitt sound till en nivå som även kommer göra låtarna än mer intressanta att lyssna på både i stereon och live på scenen.

Skivan öppnas i ett ursinnigt tempo med de två första låtarna Afterlife och Invincible. Fundamentet i låtarnas uppbyggnad är att skapa ett tungt och kraftfullt groove i kompet. Förutom starka melodier finns där även väl genomtänkta bryggor mellan vers och refräng, där de tre olika rösterna från Jake, Andy och Elize skapar en riktigt häftig dynamik, de avlöser varandra på perfekt sätt. Andys growlande möter upp attacken ifrån trummorna och basen och skapar bra och skarpa övergångarna mellan Jakes Power Metal-röst och Elize mer poppiga karaktär.The Nexus har det för mig karaktäristiska elementen för vad Amaranthes sound är uppbyggt av. Olofs frenetiska lågt stämda gitarr-riffande tillsammans med Mortens skickliga trumslagande med många tempovariationer och Johans följsamma basgångar som ger extra tyngd åt kompet. Det blir ett skönt groove och atmosfär i låtarna.

En annan sak som är genomgående på hela skivan är att man gjort soundet i låtarna lite mer intressanta, det finns en tydlig röd tråd, de innehåller  fler riktigt bra gitarrsolon som en naturlig byggsten i metal-låtar. Jag skulle dock önska en lite större variation mellan låtarna. Det är 12 låtar på skivan, och där de flesta låtarna gå i ett alldeles för likt tempo. Det finns två balladmässiga låtar som verkligen skiljer sig från de andra, och det gör skivan betydligt mer dynamisk och intressant att lyssna på tycker jag. En låt som jag definitivt kommer ha på mina spellistor är Stardust.

Amaranthes låtar innehåller många starka melodier, men trots detta har i alla fall jag saknat en riktig ballad, och det tror jag även bandet känt. Så nu får vi det tillgodosett det med råge i låtarna Burn With Me och Mechanical Illusion. Burn with Me, är jag helt säker på att den, kommer hamna högt upp på listorna världen över och de kommer säkerligen få uppleva många allsångsstunder på arenor de besöker. Den är nästintill fulländad. Elize och Jakes röster möts på ett sett som de inte gjort innan, magi är ordet. Olof får briljera med sina flinka fingrar i ett magnifikt gitarrsolo och för mig är tempovalet en mycket stark påverkan till att låten lyfter det där lilla extra.

Den andra mer balladiga låten är Mechanical Illusion, är uppbyggd med deras karaktäristiska sound, skillnaden är att de också här har sänkt tempot, vilket gör att låten hinner växa i lyssnarens öron. Här får Andy ett större utrymme att visa vilken magnifik scream-röst han har. När vi kommer fram till refrängen öser Elize på med sin fenomenala power-pop-röst, en välarrangerad låt på alla plan. Under refrängen så skapas ett häftigt groove i låten som gör det omöjligt för mig att sitta still, utan att börja head-banga. Även i den här låten har Olof skapat ett gitarr-solo som skapar en skön känsla av välmående.

Efter de två balladerna fortsätter skivan att följa Amaranthes röda tråd med catchiga refränger. Det är på gränsen att min nyfikenhet avtar, undantaget är låtarna Electroheart och avslutande spåret Infinity.

Som avslutning skulle jag vilja sammanfatta skivan att den är lite mer än godkänd, helt klart. Den uppfyller krav på att hela tiden göra mig mer nyfiken på vad som kan komma ut ifrån bandets låtpåse, det vill säga inte så förutsägbar. Jag är lite besviken över att jag inte blev ännu mer överraskad, men så kan det ofta gå när inte förväntningarna time:ar in med upplevelsen. Många låtar på skivan växer till det bättre för varje gång jag lyssnar på dem. Det som gör att skivan får det höga betyget som 8/10 är helt och hållet de lugna låtarnas förtjänst. Och till sist till alla er Amaranthe-fans som älskade det ni hörde på första albumet, ni kommer helt klart bli riktigt toknöjda när ni spelar detta album i er stereo.

 

SKRIBENT: Jonas Lööw (jl@rockbladet.se)

BAND: AMARANTHE
ALBUM: THE NEXUS

SKIVBOLAG: Spinefarm/Universal
RELEASEDATUM: 2013-03-20
BETYG: 8/10
BÄSTA LÅT: Burn With Me

BANDFAKTA - AMARANTHE

MEDLEMMAR
Jake E - Vocals
Elize - Vocals
Andy - Screams
Olof - Guitars and keys
Morten - Drums
Johan - Bass

| HEMSIDA | FACEBOOK | SPOTIFY | TURNÈDAGBOK |


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar