KONSERTRECENSION: Status Quo, O2 Arena, Glasgow

Att få se ett återförenat Status Quo med den klassiska sättningen och låtarna från 70-talet har länge varit en dröm efter att ha följt bandet i över 20 år, nu blev det äntligen verklighet! Mellan åren 1972-1976 hade bandet sin absoluta kreativa höjdpunkt med albumen ”Piledriver”, ”Hello!”, ”Quo”, ”On the level” ”Blue for you” och kronjuvelen ”Live” som spelades in på klassiska Apollo Theatre i Glasgow. ”Frantic Four” som bandet kallades då bestod av Francis Rossi (gitarr och sång), Rick Parfitt (gitarr och sång), Alan Lancaster (bas och sång) och John Coghlan (trummor).

Status Quo spelade då en tung, skitig, bluesstänkt boogierock som var ofelbar och fullkomligt oemotståndlig! Efter de sedvanliga interna stridigheterna och mängder av droger så hoppade John Coghlan av 1981 och Alan Lancaster gjorde sitt sista framträdande med gruppen på Live Aid 1985. Tyvärr blev soundet alltmer poppigt och slätstruket efter det med en del riktiga bottennapp i skivproduktionen, live fortsatte dock bandet att leverera även om det aldrig blev så bra som på 70-talet. Status Quo har väl aldrig riktigt varit kritikernas favoritband men en bra dag på jobbet är det få band som slår dem i genren klassisk rock.
I samband med dokumentärfilmen ”Hello!” förra året så spelade äntligen Frantic Four tillsammans på en scen igen för första gången på 31 år. Tydligen fick de mersmak då det planerades in en turné i England och Skottland våren 2013.

Rockbladet var på en av de helt utsålda spelningarna i Glasgow och gubbarna gjorde verkligen ingen besviken! Det märks att det har varit ett stort sug efter Frantic Four då fans vallfärdat från hela Europa för denna miniturné och flera vi pratade med hade inte sett Quo sedan tidigt 80-tal. Med en repertoar baserad på den klassiska Live-skivan från 1976 inledde de med ”Juniors Wailing” med basisten Alan Lancaster på sång. Skottarna var med på noterna direkt och det är knappast någon slump att Frantic Four spelade in skivan ”Live” just här i Glasgow - ett enormt tryck som skapar gåshud hos vem som helst! Det går inte att jämföra alls med stämningen på en konsert i Sverige, i Skottland skapas en helt annan energi från publiken där alla står upp och sjunger med under hela konserten. Rossi, Parfitt och Lancaster sjöng ungefär en tredjedel av låtarna var precis som förr och man valde några obskyra albumpärlor framför de allra mest sönderspelade hitsen. Framförallt Lancaster och Coghlan har blivit gamla och skröpliga men de klarar fortfarande av leverera ordentligt på en scen, kul!

Vi fick en bra mix av låtar från alla albumen 70-76 och till höjdpunkterna hörde Railroad (med låtskrivaren och fd tourmanagern Bob Young på munspel, precis som på den gamla goda tiden!), Oh baby (som enligt uppgift aldrig framförts live tidigare), dolda guldkornet Blue eyed lady från Hello! och knallhårda Is there a better way. Skönt att uppleva Quo utan irriterande keyboards, här var det äkta rock’n’roll från början till slut och vi gick givetvis de klassiska poserna med bena brett isär, huvudet ner och gungande med gitarrerna. Vi hade hoppats mycket på att få höra det episka mästerverket Forty-Five Hundred Times i sin fulla 20-minutersversion men den hade tyvärr kortats ner rejält och gick istället över i Rain precis som de sköna 10 minuters-solona skulle börja. Konserten avslutades som sig bör med Chuck Berrys gamla Bye Bye Johnny. 90 minuter kändes rätt lagom ändå för denna typ av spelning men visst hade de kunnat få med några klassiker till.

Efter denna mini-turné så fortsätter det nuvarande Status Quo (Rossi, Parfitt, Bown, Edwards och Letley) att turnera precis som vanligt (kommer bl a till Sweden Rock i sommar) men vi hoppas verkligen att det blir fler spelningar med Frantic Four för detta måste flera få uppleva! Om inte annat så kommer det i alla fall släppas en DVD och Blue-Ray från Wembley-spelningen till hösten.

LÅTLISTA:
Junior’s Wailing (”Ma Kelly’s Greasy Spoon”, 1970)
Backwater (”Quo”, 1974)
Just Take Me (”Quo”, 1974)
Is There A Better Way (”Blue For You”, 1976)
In My Chair (singel, 1970)
Blue Eyed Lady (”Hello!”, 1973)
Little Lady (”On The Level”, 1976)
Most Of The Time (”On The Level”, 1976)
(April), Spring, Summer and Wednesdays (”Ma Kelly’s Greasy Spoon”, 1970)
Railroad (”Dog Of Two Head”, 1971)
Oh Baby (”Piledriver”, 1972)
Forty-Five Hundred Times (”Hello!”, 1973)
Rain (”Blue For You”, 1976)
Big Fat Mama (”Piledriver”, 1976)
Down Down (”On The Level”, 1976)
Don’t Waste My Time (”Piledriver”, 1972)

EXTRANUMMER:
Roudhouse Blues (”Piledriver”, 1972)
Bye Bye Johnny (”On The Level”, 1976)

Tidigare på lördagen var vi på ett Status Quo event som fancluben hade anordnat. Två tribute-band, Rockers Quoing och Backwater, spelade och framförallt de förstnämnda imponerade rejält med en repertoar beståendes av låtar enbart från 68-72, komponerad speciellt för detta event. Särskilt imponerande var den 14-årige kille på lead-gitarr som nästan smiskade självaste Francis Rossi på fingrarna vad gäller grön Telecaster-boogie!  Kul att träffa likasinnade och skottarna måste vara bland de mest vänliga och trevliga människorna i världen. Några gubbar höll igång non-stop framme vid scenen under båda spelningarna och det är något väldigt vackert över att se män i 50-årsåldern spela luftgitarr och headbanga i patchade jeansjackor med avklippta ärmar!

EVENT: Status Quo - Frantic Four
Arena: O2, Glasgow
Datum: 2013-03-09
BÄST: Att få uppleva Frantic Four live på scen!
SÄMST: Att vi inte fick höra 20-minuterversionen av Forty-five hundred times
BETYG: 9/10
TIPS: Lyssna på Status Quo ”Live” från 1976 för att få en uppfattning om hur denna konsert lät.

Skribenter: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se) och Fredrik Brolin (fb@rockbladet.se)
Foto: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar