FESTIVAL: METALTOWN 2013

På en galoppbana i närheten av Säve, cirka en halvtimmes bussfärd bort från Götet hålls METALTOWN, en festival av det argare slaget. Man firade sitt tionde år som festival i år och härligheten var förlängd till dagarna tre. ROCKBLADET var på plats och tog del av festiviteterna. Vi möttes av en fantastisk orgie av långt hår, tatueringar, djävulstecken och knutna nävar. Det bjöds också på bira, väder, trevliga överraskningar samt en anmälan till miljödomstolen. Kan det bli mer metal?

Metaltown har sedan en tid tillbaks tonat ut de sista tonerna från det sista ackordet för detta år. Men vad har denna nit- och läderfestival fört med sig för minnen som kommer att finnas kvar hos mig långt efter det att den sista bajamajan är tömd och den sista bakfyllan har släppt? Nu med lite distans till festivaldagarna känner jag att det är rätt trevligt att tänka tillbaks på Metaltown och bearbeta alla de intryck som de tre dagarna på Sveriges västra sida gav mig.

Som svensk och som festivalbesökare gillar man naturligtvis att prata om vädret. Redan under första dagen kom det som hängde i luften, regnet. Ett ihärdigt duggregn drog in över området och nu var festivalen igång på riktigt. Dag två och tre bjöd på helt fantastiskt väder och det märktes på besökarna, vilket gör att vi oavkortat kommer in på stämningen. Kvällarna blev dock riktigt kalla och den kalla brisen som drog in över området fick många att täcka över sina nybrända kroppar med så mycket kläder som möjligt. Besökarna var mycket mer avslappnade under fredagen än under torsdagen, då det mest handlade om fylla. Flera besökare blev utslängda för att sedan smyga sig in igen bara för att bli utslängda igen. Det festades under dag två och tre också såklart men på ett helt annat sätt kändes det som. Lördagen kändes lätt avslagen stämningsmässigt.

Rent organisatoriskt fungerade festivalen bra. De besökare som bodde på festivalcampingen behövde inte gå långt för att komma till scenerna och de som bodde inne i stan kunde enkelt utnyttja de gratisbussar som hela tiden körde mellan Göteborg och festivalen. Det fanns souvenirer av alla dess slag att köpa och en hel del matstånd där rätter från världens alla hörn erbjuds. Det anordades “Meet and Greet” med flera av de band som spelade på festivalen, vilket för många besökare var ett mycket populärt inslag.

Årets framträdanden skulle genomföras på fyra olika scener; två stora scener precis bredvid varandra samt två tältscener. Hade man endast lust till att se de band som spelade på de större scenerna var det bara egentligen att ställa sig i mitten och vrida på huvudet så nära var de varandra. Det som skiljde dem åt var storbildsskärmen. Det var cirka en kvarts mellanrum mellan akterna. Det var något som fungerade mycket bra, alla band (utom Mustasch, som startade en kvart sent) höll tiden.

Något som jag personligen uppskattade var att det var asfalt framför scenerna, vilket gjorde att man inte behövde stå i en sjö av gyttja när regnet kom. Det som kändes lite underligt var att man blev vid utgången omdirigerad från asfaltsvägen till gräsfältet, där det redan under första dagens regn hade blivit en leråker. Arrangören försökte så gott de kunde med att lägga ut hö där folk gick men det tog ändå två dagar innan det blev bra. Det fanns två ölområden, ett bakom mixertornet vid de stora scenerna samt ett utanför det större tältet. Att man inte får ta med sig sin bira (60 spänn) och ställa sig någon annanstans på området eller framför scenen och se på musik är bara sjukt kasst.

Och nu till musiken! Metaltown och besökarna fick under tre dagar njuta av fantastisk musik och artister på riktigt bra humör. Jag skulle kunna nämna vartenda band här men begränsar mig själv till att nämna några. Turbonegro med sitt provocerande sätt får verkligen igång ett galet drag under sina konserter. När de klev upp på scenen fick vi uppleva den första stora publikresponsen. Sångaren Tony Sylvester gjorde underhållande mellansnack och berättade om att de hade med sig amfetamin nog för att få ihjäl en åsna. Hur mycket är det egentligen det? Knarkar åsnor vanligtvis eller är det bara åsnor som knarkar? Klarar en riktig åsna mer knark än en självvald åsna? Frågorna är många som ni märker. Publiken jublade i allafall. The Kristet Utseende fick nog bäst respons i Close-up tältet som var så fullt att väggarna nästa bågnade. Jag har aldrig vid ett och samma tillfälle sett så många toaborstar i luften samtidigt. Det är härligt när en publik sjunger med i tester på ett sådant frenetiskt sätt som denna publik. Soilwork fick igång en rejäl moshpit. Ghost fick både nya och gamla fans att känna ett behagligt obehag. Sabaton var på bra humör och levererade en bra show. Danko Jones är så fantastisk sympatisk på scenen att man inte kan hålla sig från att gilla konserten. Speciellt uppskattat blev hans hedrande av döda rockikoner. Där samlade han många pluspoäng på Metaltown. VM i snabbhet och provokation (på ett annat sätt än Turbonegro) vinner i allafall Marduk. När de släpper lös går det bara inte att stå stilla. Den lilla scenen till trots fick de tillsammans med sina mycket hängivna fans väggarna att vibrera. Slipknot gjorde sin sista europaspelning för året på Metaltown och hade en otrolig energi där de manglade på oavbrutet under hela konserten. Nu gjorde jag ingen huvudräkning men känslan var att det var bra mycket mer publik på Slipknot än på något annat band under hela festivalen. För mig finns bara en Cory Taylor och det är han i Slipknot, Stone Sour får ursäkta. The Last Band öppnade ironiskt nog den sista dagen och gjorde en kanonkonsert. Tyvärr inför väldigt lite folk. Eller som sångaren Chris Blood senare sa under vår intervju –Faan, de öppnade ju dörrarna till festivalområdet precis när vi började spela. Det märktes dock inte på framträdandet.

Endast några få dagar innan Metaltown drog igång lämnade Motörhead återbud på grund av att sångaren Lemmy Kilmster inte hunnit bli frisk. Trummisen Mikkey Dee gled dock förbi för att marknadsföra bandets egendesignade hörlurar, Motörheadphönes. Han pratade varmt om Lemmy under presskonferensen och gick sedan upp på scenen tillsammans med ersättarna Mustasch.

Det som gjorde denna festival mest minnesvärd för min egen del var att “old-school” banden inom den lite mer extremare delen av metal gjorde så bra ifrån sig. Man har sett så många band från det förflutna som bara på gamla dar har känts trötta och oinspirerade. Så var det inte på Metaltown 2013. Vi pratar om tungviktare som Carcass, Napalm Death, Entombed och Marduk. Alla gjorde fantastiska framträdanden som kändes inspirerande.

I efterspelet kring festivalen så har de blivit anmälda till miljödomstolen på grund av för högt ljud på campingscenen, där de lokala banden spelade. Det är bara så jävla metal!

Som helhet är Metaltown helt klart värt ett återbesök. Jag blev otroligt inspirerad av alla bra framträdanden under festivalen och minns med glädje tillbaks på tre trevliga dagar i närheten av Säve. Rock on och tack för mig!

Skribent: Fredrik Brolin (fb@rockbladet.se)
Fotograf: Torbjörn Skogsberg (ts@rockbladet.se)
Event: Metaltown
Datum: 4-6 juli 2013

 

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar