FESTIVAL: Sabaton Open Air – Dag 2 Resumé

Ett gråmulet Falun välkomnade mig in på festivalområdet efter klockan 13:00. I egenskap av den enda fotografen och skribenten för Rockbladet som befann sig på plats hade jag bestämt mig för att endast dyka upp vid vissa tidpunkter på dagen för att bevaka banden. 

13:30 intog JUNKSTARS scenen och det blev genast liv i de till synes sömndruckna festivalbesökarna som var på plats. Det bjöds på ett mycket intensivt och sprudlande uppträdande som blandades med schyst mellansnack. En person i publiken var troligtvis ett stort fan av bandet eftersom han tjoade högre än alla andra i ren förtjusning och fick många att dra på smilbanden, inklusive oss pressfotografer. Stämningen på plats höjdes flera snäpp tack vare grabbarna i bandet och jag uppskattade deras täta ögonkontakt med publiken. Har ni inte redan hört JUNKSTARS så har ni verkligen missat något. Rekommenderas starkt.


(bilden tagen vid JUNKSTARS spelning under 2012)

Det blev en hel del bildredigeringsarbete efter att JUNKSTARS hade avslutat sin spelning och jag hittade till och med den mystiska pressvagnen, den som nästan ingen av fotograferna hade lyckats lokalisera dagen innan. 

Under kvällen äntrade Wolf scenen och stämningen var helt klart på topp. Publiken jublade redan innan bandet hade uppenbarat sig och jag kunde nästan känna på entusiasmen från festivalbesökarna med händerna, så pass påtagligt var det.  Såsom jag hade anat blev det fullt ös så det hette duga. Det var verkligen svårt att motstå bandets karismatiska framtoning och när jag hade fotat klart i diket stod jag ett tag och njöt av musiken och den fantastiska scennärvaron innan jag gick iväg för att jobba igen. 

Klockan slog 19:45 och det var dags att fota Demonical. Jag hade inte lyssnat på dem innan, så när bandet äntrade scenen till publikens vrål och drog igång kändes det som en rejäl örfil som fick mig att vakna till där jag nästan hade stått och slumrat till.  Uppträdandet genomsyrades av rå musikalisk brutalitet på en nivå som jag sällan hade skådat live och tonerna dunkade sig direkt in i benmärgen. Jag som annars aldrig lyssnar på death metal blev smått hänförd där jag smög runt i diket och plåtade. Det kunde inte bli mycket bättre. 

Efter Demonical styrde jag snabbt stegen mot Main Stage. Det var en enorm publikansamling och många droppade in från den andra scenen. Vrålet från publiken höjdes mot skyarna när Ensiferum visade sig och drog igång med en rejäl rivstart. Flera personer längst fram vid staketet var mer eller mindre euforiska och det sjöngs med i låtarna för fulla halsar. Jag förälskade mig i hela uppträdandet, scennärvaron, kläderna och ljussättningen. Det var på snudden till ren perfektion. 

Klockan tickade på och klockan 21:45 hade natten dragit sitt mörka täcke över Falun. Delain intog scenen och uppträdandet påminde mig mycket rent musikaliskt om Within Temptation, fast ändå inte. That's good stuff in my books. Jag lyssnar på väldigt få kvinnliga artister just för att det inte är min personliga preferens, men Delain är ett band som jag definitivt kommer att fortsätta lyssna på. Det enda som jag tyckte brast ganska mycket var ljussättningen, men då tänker jag givetvis i egenskap av fotograf. Som publik skulle jag anta att det var perfekt - av publikens rungande jubel att döma. 

En av kvällens höjdpunkter var Mustasch som gick upp på scen vid elvatiden. Även här var ljussättningen bristfällig enligt mitt personliga tycke men framträdandet var intensivt och genuint och man fick sig en rejäl musikalisk känga i baken. Kalasbra helt enkelt.

Till mitt stora missnöje hade det börjat regna. 00:45 skulle nämligen ett av mina absoluta favoritband gå upp på scenen. Några veckor innan hade jag fotat Ulf Lundell i spöregn vilket inte var en höjdare, men det hade inte stoppat mig och inte heller idag skulle jag bli stoppad. Regnet växte i styrka men jag drog trotsigt på mig en poncho och gav mig ut i det obehagliga och väldigt kalla vädret. 

Så kom det, DET stora ögonblicket. Jag hade väntat i tio år på det här. Att äntligen få se just detta band och jag hade en hjärtklappning som hette duga. Kände mig nykär när Moonspell äntligen steg ut på scenen och det verkade som att publiken kände exakt samma känsla på olika håll och kanter. Här var det inget tal om att skydda kameran från regnet längre. Jag plåtade för glatta livet när sångaren Fernando Ribiero kom ut med en hjälm över huvudet och ansiktet och sträckte ena knytnäven upp mot himlavalvet till publikens stora förtjusning. 

Moonspell gjorde ett oförglömligt framträdande med Fernandos perfekta, skarpa sångröst som gav mig gåshud upprepade gånger. Jag blev euforisk, vilket även resten av publiken blev, när de spelade både gamla och nya låtar, istället för att främst fokusera på de första två albumen "Wolfheart" och "Irreligious". Bandet har spelat i tjugo år och de är, helt klart, lika grymma fortfarande. Senare när satt jag i pressvagnen och redigerade bilderna hörde jag tonerna till "Vampyria" och kunde konstatera med ett stort leende på läpparna att jag hade förälskat mig ännu mer. Hade jag inte varit ett fan av bandet innan skulle jag definitivt ha blivit det nu. På avstånd kunde jag höra publikens rungande vrål och jubel klinga genom regnet och natten. 

Ett fantastiskt avslut på en fantastisk dag. Det blir spännande att se banden i morgon på Sabaton Open Airs sista dag. 

Foto & Text: Shora Ahmadi
Event: Sabaton Open Air 2013


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar