INTERVJU: ANDERS FRIDÉN – VI KOMMER INTE ATT GÅ TILLBAKS TILL VÅR GAMLA STIL

IN FLAMES är högaktuella nu. En snabbt inplanerad konsert på nöjesfältet Gröna Lund i Stockholm om några dagar fick många att jubla. Ett band måste vara bra stort för att få en sådan anrik nöjespark att faktiskt förlänga säsongen med en dag för att de ska få spela. ROCKBLADET satte sig ner tillsammans med sångaren och mångsysslaren ANDERS FRIDÉN för att höra lite om vad han tycker och tänker om tillvaron som sångare i ett av Sveriges mest framgångsrikaste band.


(Anders Fridén (In Flames), Foto: Jonas Lööw / Rockbladet)

In Flames har turnérat hejdlöst för att promota den senaste skivan Sounds Of A Playground Fading (2011). –Jag håller inte räkning på hur många konserter vi gör, jag får min biljett och så åker jag bara, säger Anders. När vi gör en återblick genom turnén märker vi att något som var väldigt uppskattat av bandet var de mindre intima klubbspelningarna som de gjorde i Sverige under våren 2012. Man har ju hört artister i många av de stora banden som ofta säger att små klubbspelningar är det bästa som finns och det märks när frågan ställs att också Anders är passionerad av det och gärna ser tillbaks på dessa spelningar. –Jag verkligen älskar att vara så nära publiken och att komma till städer där vi normalt inte spelar. Jag skulle kunna göra sånt på heltid. Du kan nästan ta på publiken och känna energin. Det är klart att det är häftigt att spela på stora scener också men där försvinner den känslan och du själv är en liten prick uppe på scenen. Vi skulle gärna göra fler såna små konserter men när det blir eller om det blir till nästa skiva kan jag inte svara på. Sånt bestäms ju inte bara av oss längre.

Som sångare i In Flames har Anders varit med om en hel del och spelat på mängder av små och stora arenor. Nervös för att gå upp på scenen blir han sällan längre och adrenalinet fås igenom att lyssna på musik backstage och att samtidigt ta en öl. –Jag skulle bli mycket mer nervös av att hålla ett tal inför en väns familj än att spela för 50 000 på Bråvallafestivalen. Vad finns kvar? -Madison Square Garden (i New York), där skulle jag vilja spela. Det är som ett ouppnåeligt tempel precis som Ullevi var när man åkte förbi där som grabb efter att ha varit och sett på “Blåvitt”. Sedan fick vi chansen att spela där som förband till Iron Maiden och det var ju ashäftigt.

När Anders ser tillbaks på sin karriär och på vad som skapade honom till den han är idag, så framhäver han först och främst Luciarocken på SVT som år 1983 sände en tre timmars sammandrag från Rock Pop Festival i Westfahlenhalle i Dortmund med dåtidens stora band i sin peak. Den sändningen blev startskottet för Anders i hårdrockens värld precis som den blev för massor av andra unga svenska grabbar. Det var ju inte så att det spelades hårdrock dygnet runt i TV eller i radio på den tiden. –Jag tjatade på mina föräldrar om att få stanna uppe och se på den där sändningen. Det någonstans formade då en liten Anders. En av anledningarna till att Anders gled in i hårdrockens värld var att han upplevde det som ett "öppet spelfält" vad gäller frihet för vad man får göra. Ju mer involverad i den världen han blev desto mer märkte han dock att det visst finns en massa regler även där. När jag sedan kommer in och pratar om vilka låtar med In Flames som Anders är mest stolt över skruvar han sig på sig ett tag och vill ogärna ge några exempel. –Det är en omöjlighet. Det vore som att välja mellan sina barn. Jag låter dock Anders spinna vidare i sitt resonemang och till slut kommer några exempel upp. Han tar upp plattan The Jester Race (1995) som var den första som Anders var med om att skriva med In Flames. –Den plattan står mig självklart väldigt nära men samtidigt kan jag lyssna på den idag och känna “Faan, vad vi inte visste vad vi gjorde”. Vi pratar lite kring det och slutligen vill Anders framhäva Dead Eternity, som var den låt som han fick i handen när han skulle provsjunga till In Flames. –Den betyder ju såklart otroligt mycket för mig. Come Clarity från plattan med samma namn (2006) nämns också som väldigt nära. –Den skrev jag för min dotter när hon föddes, så den är mig både låt- och textmässigt väldigt nära. Vilka låtar som han helst framför live varierar hela tiden. –Det beror på hur publiken är men det är alltid roligt att framföra helt nya låtar som kommer att komma med på en kommande skiva. Det är en jävla egoboost att stå på scenen. Det är ju därför man håller på med det här. Det är otroligt häftigt när både bandet och publiken klickar samtidigt.


 

Det var nu ett tag sedan In Flames släppte nytt material så jag ville höra lite om framtida och pågående projekt och hur Anders ser på bandets framtida stilriktning. Någon ny skiva på gång, kanske? –Vi har endast några lösa idéer till nya låtar men inget skrivet än. Anders menar på att eftersom bandet inte skriver låtar hela tiden utan ger låtskrivandet några år mellan skivorna så bidrar det till att skivorna aldrig låter exakt likadant. Seriealbumen är inte något som visar på att In Flames musikaliskt kommer att återgå till något gammalt sound, utan det är en serie album som kommer att fokusera på varje platta och som börjar med Lunar Strain (1994). –Serietidningen är inte tecken på att plattan kommer att gå tillbaks till, som folk älskar att säga, rötterna. Vi tar med oss våra rötter hela tiden och jag älskar dem men vi är inte samma personer som vi var då. Så det är självklart att nästa platta kommer snarare att vara mer som en fortsättning av Sounds Of A Playground Fading än som en Lunar Strain del två. Men vi kommer alltid ha signum In Flames med en blandning av aggressivitet och melodi. Vi vill inte göra samma sak igen. Det är inte roligt plus att jag tycker att det är helt fel att göra en annan version av någonting som vi blev jättenöjda med. Låt den vara istället som ett slags foto av vilka vi var just då.

Det är inte bara som sångare som Anders fördriver sin tid utan han är mångsysslare av rang. Vad sägs om att framställa öl, driva ett skivbolag och ta fram en serietidning för att nämna några få saker. –Jag skulle behöva klona mig men jag gillar att göra saker. Det är ju inte så att jag måste det direkt utan jag skulle kunna sitta hemma och bara rulla tummarna, men jag gillar att ha många bollar i luften. Man måste ha lite andra saker att göra, så man har annat att tänka på än musiken.

Hur gick det till att bli involverad i en serietidning? -Jag behöver inte göra mycket med i sig mer än att säga “ja” eller “nej” och vara involverad i manuset. I grund och botten är det ett fan som har dragit igång det här och han har Spaceboy Comics. Han kontaktade oss och presenterade en idé tillsammans med lite skisser och sånt. Vi tänkta att det här är för bra för att vara sant. När jag först fick höra  om idén var jag sådär intresserad och trodde först att vi skulle vara med. Jag känner inte för att springa omkring i en mantel. Men när han sedan berättade om att det skulle vara baserat på våra texter och Jesters liv och att han skulle ta sig i genom alla skivorna tyckte jag att det kunde bli coolt, om än svårt. Men han gör det på jävligt schysst och värdigt sätt. Så det blir inget löjligt av det utan en seriös serietidning. De slår på stort och det kommer att bli bra.

Anders är nu också ölproducent (Frequency) och han är mycket mer involverad i det än vad jag först anade. –Öl är ju inte så svårt att vara intresserad av (skratt). När man träffar de här producenterna så märker man att de gör de här sakerna med exakt samma passion som vi har när vi gör vår musik. Faktum är att många bryggmästare och de som jobbar på bryggerierna är ju musiker också kan man säga, det är ju ett hantverk det också. De fixar med toner, känslor och skalor. Det ska slå an på samma sätt som en bra låt gör. Jag är högst involverad i det och lägger fram lite material, men det är ju bryggmästarna som är experterna på det här. Jag kan ju inte balanserna och sånt. Det kan de bäst. Jag kan säga vad jag vill jobba på och sedan är jag med och gör test öl för att se om vi är på rätt väg eller ej. Jag ska absolut inte ta credd för att brygga skiten. Det är bryggmästarna som ska ha den. Men involverad är jag. Det är inte så att jag säger till någon att slänga ihop något och sedan slänger jag på en etikett. Så funkar det inte. Då vill jag inte vara med.

De andra i bandet har också sidoprojekt när de inte står på scenen med In Flames. Björn Gelotte och Peter Iwers driver restaurangen 2112 i Göteborg, Daniel Svensson importerar möbler men Nicklas Engelin fokuserar mest på In Flames just nu. Anders bor i Stockholm medan de övriga medlemmarna bor i Göteborg. –Det fungerar bra med att vi bort på olika orter. Det är faktiskt rätt skönt att inte se varandra mellan varven (skratt). När vi ska spela in en ny skiva så träffas vi helt enkelt och spelar in. Björn och jag ska träffas inför nästa skiva för att skriva låtar, antingen hos mig eller på hans landsställe.

Nu närmast står i alla fall konserten på Gröna Lund, som kommer att få avsluta turnerandet för den här skivan. Det var ju för väl att det kunde bli en avslutning på hemmaplan istället för i någon håla i Tyskland. Vi hoppas på att inte bara konserten ska gå bra utan även att låtskrivandet och inspelningen av nya plattan kommer att gå smärtfritt. Vi har säkert inte hört eller sett det sista guldkornet från denna guldklimp.

Skribent: Fredrik Brolin (fb@rockbladet.se)
Fotograf: Jonas Lööw (jl@rockbladet.se)
Artist: Anders Fridén i In Flames


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar