KONSERTRECENSION: Amorphis – Klubben / Fryshuset – Stockholm – 8/12

– Jag är inte så stor på sån musik men om ingen annan tar det.., sa jag till redaktören. Jag trodde att jag skulle få se ännu ett tradigt mangel- och growlband med triggade trummor och illasittande kläder från Shock (eller motsvarande) men vad jag fick mig var en rejäl lektion i finsk black metal. När den är som allra allra svängigast är den som allra allra finskast.

Showen börjar i tid, med en minuts när. Det är ett dramatiskt intro och grönt ljus faller på en dekor som för tankarna till He-Man. Lokalen har hunnit fyllas på med folk men det är långt ifrån fullt. Ett ganska försiktigt jubel med några visslingar hörs, och de tilltar i styrka som bandmedlemmarna en efter en kommer upp på scenen. När sångaren Tomi Joutsen stegar in stiger en storm från de cirka två hundra halsarna i publiken. Genom kvällens show ska han sig vara väl värd vrålet.

De första låtarna är från de mer progressiva dagarna, med musik som överraskande har långa slingor från irländsk folkmusik.

Tre låtar går. I en kort paus tackar Tomi Joutsen på svenska och publiken jublar. Plötsligt har det blivit nästan fullt och både stämningen och temperaturen har stigit avsevärt.

Bandet ger en nästan hundraprocentig show. Ingen spelar fel, ingen sjunger falskt och inga stämmor hamnar på skam. Drivet är fenomenalt och sångaren har inte bara en underbar kontakt med publiken, han har en sanslöst bra pipa också. Ljudet är lågt, men prickfritt.

Jag ser mig runt i publiken och upptäcker en skäggig man med ett stort leende på läpparna och en kvinna bredvid sig. Deras uppspelta ansikten säger allt. De speglar perfekt stämningen i lokalen. Här inne råder sann kärlek och äkta glädje.

Lamporna släcks, bandet går av och det ser ut som att konserten är över, just som man fått upp ångan. Några i publiken klappar förvirrat. I övrigt hörs mest suset från rören och en fundersam tystnad.

Ah, det var bara mellanakt. Efter introt från The thousand lakes är alla tillbaka, ljuset slår på och den riktiga showen börjar. Om det var bra drag förut så är det jädrar i mej tvärdrag nu.

När sångaren presenterar nästa låt, Black Winter vet publiken inte till sig av lycka. Andra låten efter detta är den tristaste låten i setet. Den heter Nighbird’s Song och är en helt okej hitlåt.

Fjärde låten i andra halvlek är The Smoke och nu öser de på så de nästan dör, på båda sidor staketet. Jag kan inte sluta le. Det står några storväxta äldre herrar snett bakom mig. Jag har sett att de sneglat när jag antecknat. Nu kommer de fram och ser mäkta belåtna ut när de säger – Du måste ju skriva att vi är här, fem stycken från Norrköping som tog oss ner i ett helvetes snöoväder. Självklart gör jag det. Deras hängivenhet bidrar ännu mer till att befästa mitt intryck av att Amorphis verkar betyder något alldeles särskilt för dem som passat på både The Sounds och Ghost inne i stan, trotsat väder och vind och tagit sig alltifrån Umeå och Norrköping ut till ett industriområde för att se ett band som de redan sett fyra gånger tidigare. En del så sent som för några dagar sedan.

Nästa låt är tydligen hitlåten, att döma av de gamles reaktion. De lyser upp och börjar gå framåt. De hytter med knytnäven i luften. De ler från öra till öra och drar i varandra som småkillar. Jag vet fortfarande knappt vad en några låtar heter men jäklar vad go’a de är. Musiken är melodisk och hit-ig på ett nästan Nephilimskt sätt. Ordet dödsschlager dyker upp i huvudet. Det är catchigt, svängigt och svart på en gång.

Det är sista spelningen på Europaturnén och bandet applåderar publiken innan de fortsätter med att tacka förbandet och alla som åkt med, var och en från crew till ljudtekniker till merch-gubben och busschauffören.

Nu skulle det vara slut och folk verkar förbereda sig för exit.

– Vill ni höra en sång till, frågar Tomi Joutsen. Gissa! Jag har aldrig sett svart- och dödsmetalare dansa, förrän nu… Sista låten påminner om en HIM-låt men utan gnäll. Bara stensäker svärta.

Ni vet det där ögonblicket när allting bara blir sådär härligt att håren på armarna reser sig. Det händer när låten Hopeless Day drar igång och alla, exakt alla (utom jag) kan den och sjunger med utan att missa ett ord i refrängen. Jag står på en stol längst bak och bara skrattar rakt ut.

Jag trodde att jag skulle få se ännu ett tradigt mangel- och growlband med triggade trummor och illasittande kläder från Shock (eller motsvarande) men vad jag fick mig var en rejäl lektion i finsk black metal när den är som allra allra svängigast, när den är som allra allra finskast.

På vägen ut träffar jag det leende paret som stjärnögda berättar att ingenting var dåligt på den här konserten.

 

KOLLA IN HELA BILDSERIEN – AMORPHIS

 

SKRIBENT: Sydney Ankers (syd@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: Amorphis + support (Starkill)
DATUM: 2013-12-08
PLATS: Klubben / Fryshuset / Stockholm
BETYG: 7/10

LÅTLISTA

Shades of Gray 
Narrow Path 
Sampo 
Silver Bride 
The Wanderer 
Against Widows 
My Kantele 
Thousand Lakes 
Into Hiding 
Nightbird's Song 
Vulgar Necrolatry 
The Smoke 
You I Need 
Hopeless Days 

Encore:
Skyforger Intro 
Sky Is Mine 
Black Winter Day 
House of Sleep 

BANDFAKTA – AMORPHIS

Amorphis är ett finskt black metal band som bildades 1990 och vars musik har starka inslag av doom metal, death metal och folkrock. 2006 började den nuvarande sångaren Tomi Joutsen. Sedan 1993 har de släppt 13 album. Det senaste kom i år och heter Circles.

MEDLEMMAR
Tomi Joutsen – sång

Esa Holopainen – gitarr
Tomi Koivusaari – gitarr och vokalist
Niclas Etelävuori – bas
Santeri Kallio – keyboards
Jan Rechberger – trummor 

Officiell Hemsida: www.amorphis.net
Officiell Facebook: www.facebook.com/amorphis

 

BILDERNA FRÅN FÖRBANDET – STARKILL

We cannot display this gallery

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar