SKIVRECENSION: Sparzanza – Circle

Karlstadsrockarna Sparzanza vilar minsann inte på hanen. Fyra skivor på fem år vittnar tveklöst om ett kliande avtryckarfinger och ett skivsläpptempo som vad jag själv kan erinra mig bara matchas av Soilworks ruskiga dito under tidigt 2000-tal, och med Circle är det nu upp till bandet att visa att de inte skjuter blankt. 

Annons

Sparzanza-Circle-Cover2

Och det börjar bra. Pine Barrens sätter snabbt standarden och visar tydligt att Sparzanza inte ändrat särskilt mycket - alls - på tidigare koncept. Det är fortfarande bredbent, radiovänlig muskelrock vi bjuds på, där tydlig fokus ligger på riff och takter som ska få gamnacken att gunga. Just Pine Barrens löser denna uppgift galant med ett lockande Mustasch-riff i inledningen och en Alter Bridge-minnande refräng. 

Men samtidigt är det lite där problemet ligger. Under min tid med Circle hittar jag kanske fem band jag inte kan undgå att förstå inspirationen kommer från - och samtliga inspirationskällor gör jobbet bättre. Ralf Gyllenhammar sjunger bättre än Fredrik WeilebyRammsteins Richard Z. Kruspe är oslagbar på att skriva monsterriff och refrängerna sitter bättre i Nickelback och Alter Bridges låtbyggen. 

Det är givetvis mer än okej att låna idéer, det är praktiskt taget omöjligt att komma med ett fullkomligt eget och unikt anslag idag, men jag ser väldigt gärna att man väljer att lägga mer tid på att få det som faktiskt lämnar replokalen att kännas relevant.

 

 

Och då kommer vi ju onekligen till det här med Sparzanzas rätt hektiska skivutgivningstempo. Det är helt omöjligt att inte dra paraleller till svårheten i att vara produktiv när tid för reflektion inte hinner ges. Enemy Of My Enemy svänger gött och ironiskt nog känns skivans måsteballad As I Go Away rätt mysig, inte minst då Fredrik Weileby äntligen får visa vad hans pipa går för.

Men sedan stannar det där. Black börjar bra men faller på en minst sagt medioker refräng, Underneath My Skin försöker men når aldrig målet och till slut sitter jag och undrar om jag inte redan hört den här låten förr. En känsla som inte direkt minskar av det faktum att produktionen i praktiken är identisk med den på föregångaren Death Is Certain, Life Is Not. Det känns inte som nya säsongen av din favoritserie, det känns som nästa avsnitt. 

Nä grabbar, ta ett sabbatsår, reflektera över hur ni kan låta mer relevanta nästa gång och kom tillbaks när musiken talar, inte stålarna.

 

SKRIBENT: Kim Boberg (kim.boberg@rockbladet.se)
RECENSERAT: Sparzanza - Circle
RELEASEDATUM: 2014-03-28
BÄSTA LÅT: Pine Barrens
RB-Betyg-5_10

 

Sparzanza-Promo-2014-Robert-Rundberget
(Foto: Robert Rundberget)

 

BANDFAKTA – SPARZANZA

Fredrik Weileby – Sång
Calle Johannesson – Gitarr
Magnus Eronen - Gitarr
Johan Carlsson – Bas 
Anders Åberg – Trummor

| HEMSIDA | FACEBOOK |

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar