Klings Krönika #1 – En kväll i DIOs tecken

För mig är det en stor ära att min allra första krönika här på ROCKBLADET.SE kommer handla om RONNIE JAMES DIO; den pyttelille mannen med den makalösa rösten som har en sådan betydande plats i min privata ”Rock n’ Roll Hall of Fame”. Det är dock en smula tråkigt att det inte blir ett alltigenom positivt inlägg.

Mattias Lindeblad
(Konferencier Mattias Lindeblad höll ihop kvällen, Foto: Cathrin Linné)

 

Först idag söndag, två dagar senare, börjar jag smälta vad det var som egentligen hände på Sticky Fingers i Göteborg fredagen den 16 maj, på dagen fyra år sedan sångaren och hårdrocksikonen Ronnie James Dio gick ur tiden. Det föll sig ovanligt nog så att Sticky Fingers bokningsschema var tomt just denna kväll och arrangörerna såg ett gyllene tillfälle att skapa en härlig hyllningsafton och samtidigt göra något välgörande; vinsten donerades till Cancerfonden då det var magcancer som tog Dios liv.

Med Mikkey Dee i täten slöt Göteborgs metal-elit upp. Musiker från Hammerfall, In Flames, Death Destruction, Saffire och Lillasyster samt mindre lokala band såsom Katana, Danger Avenue och The Last Band ville vara med och visa sin respekt och saknad till mannen som danat, fostrat och satt standard för en hel hårdrocksgeneration. Det skulle bli en skön kväll med ”..ett gött gäng som jammar ihop, helt opretentiöst.” berättade arrangören för mig några timmar innan portarna slogs upp och jag kunde inte tänka mig ett mer genuint och alldeles perfekt sätt att fira minnet av Dio på. Horns up!

Men fredagens Dio-hyllning på Sticky visade att även med de bästa intentionerna så kan det ändå bli fel. Kvällen kan kort beskrivas som stökig, bökig, stressig och svettig. Vansinnigt mycket folk, på tok för många av dessa redan överförfriskade vid ankomst samt ett supertajt spelschema skapade ett bullrigt, syrefattigt och trångt kaos på Sticky Fingers ovanvåning (en mer animerad beskrivning: kämpa sig undan tallande händer, undvika flygande ölglas och känna sig som den sjunde svettiga laxen i asken). Artisterna gjorde sitt bästa för att framföra en go’ och personlig tolkning av diverse alster ur Dios stora låtskatt, men även detta kändes ibland en smula platt och vi fick höra ”Don’t Talk To Strangers” en aning för många gånger. En eloge går till Saffire som imponerade stort med Tobbe Janssons maffiga röst och pondus.

Den som ändå höll ihop kvällen och ingöt någon form av lugn var konferencieren Mattias Lindeblad (Bullseye Talkshow) som på ett strålande sätt delade med sig av fantastiska anekdoter från de gånger då han intervjuat Dio. En Ronnie James Dio som bjuder på kaffe, skriver personliga kommentarer på vartenda konvolut, som tar sig tid, är ödmjuk och kärleksfull.

Nej, kvällen blev inte vad den kunde ha blivit men hatten ska ändå av för Sticky Fingers och alla sköna musiker som ställde upp i försöket att skapa något lika bra som Dio himself. Tack!

Få frontmän idag har den karisma och kaliber som krävs för att vara underhållare, berättare och scenpersonlighet på samma nivå som Ronnie James Dio. Han fick oss att drömma oss tillbaka till en värld fylld av drakar och trollkarlar, demoner och vackra mör med gröna ärmar uppe i torn; en värld där åtskillnaden på ont och gott var krispigt tydlig. Han är en av de stora och utan honom är allting lite mindre magiskt.

Men, vi har musiken och våra minnen, för alltid i våra hårdrockshjärtan. Jag lyssnar på Stargazer.

 

SKRIBENT: Emma Kling (emma.kling@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Cathrin Linné (cathrin.linne@rockbladet.se)

 

BILDSERIE FRÅN KVÄLLEN


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar