Konsertrecension: Robert Plant på Lisebergshallen 10/6

Någon närmare presentation av Robert Plant behövs väl inte? The Golden God of Led Zeppelin! På Lisebergshallen i Göteborg den 10 juni 2014. Nervkittlande.

140610-RobertPlant-AS-Bild01

Sedan Zeppelinaren gick i graven 1980 har Plant ägnat sig åt en vindlande solokarriär och samarbetat i mängder av musikaliska projekt; vissa mindre bra och många mycket framgångsrika såsom det Grammy-vinnande albumet Rising Sands (2007) tillsammans med amerikanska bluegrass-sångerskan Allison Krauss. Denna gång heter projektet Robert Plant & The Sensational Space Shifters och ikväll ska man spela inför tvåtusen förväntansfulla västsvenska Zeppelin-fans, däribland jag.

En livs levande legend står nu på scen framför oss, varmt leendes, avslappnad, iförd randig linneskjorta och beiga cargopants med de grånande lockarna hängandes nedför axlarna. Konserten inleds med akustisk gitarr för att sedan kicka igång den svettiga Lisebergshallen med en bombastisk och hänryckande version av Babe I’m Gonna Leave You, fullständigt koordinerat med en maffig ljusshow. Sanslöst! Den mäktiga Zeppelin- klassikern lyfter dock aldrig riktigt till forntida nivåer och ändrar dessutom form till ett utspejsat, om än högkvalitativt, folkrockjammande med orientaliska övertoner. Lite snopet. The Sensational Space Shifters spelar låtar från hela Robert Plants karriär och däribland många Zeppelin-låtar men rock n’ rollen har bytts ut till en säregen romans mellan engelsk folkmusik och amerikansk banjoroots uppblandat i synthpsykedelika invirat i västafrikanska getskinnstrummor, det vill säga, en smula från varje del av världen.

Framåt mitten spelas grymma Black Dog (”Hey, hey, mama, said the way you move. Gonna make you sweat, gonna make you groove”) och publiken jublar men svennebanan blir lika förvirrade när också denna klassiker förändras och okända rytmer tar över. Om och om igen blir det ett konstigt antiklimax när kända och älskade melodier förvandlats till något som är en smula svåråtkomligt. Missförstå mig rätt, detta är oerhört samspelta proffs och det är bra; rytmiskt och kraftfullt och dessutom kul att se på men för icke-musikers ovana öron är det en smula för komplicerat för att vara 100 % njutbart.

Det är inte heller en Robert Plant som tar i från fotsulorna och ylar mot taksparrarna. Utmanande rullande höfter och lidelsefulla kast med håret har bytts ut mot filuriga knyckanden och småpiruetter. Jag förväntar mig ingen 27-årig golden god men jag blir ohjälpligen frustrerad: jag vill verkligen höra de där låtarna, med R.P. på sång i klassisk full frontal attack. Lite sorg i hjärtat.

Plant är ändå karismatisk som få och sjunger fortfarande gudomligt. Han har Lisebergspubliken i sin kärleksfulla hand. På en sekund har han fått oss att klappa, sjunga med eller fladdra vilt med händerna i Whole Lotta Love. Vi skrattar åt hans roliga historia från tidigt 70-tal då The New Yardbirds träffade på någon form av lerkastande ”swedish vikings” i Uppsala (måste vart raggare) och trots att konserten för många var svårbegriplig har vi fått vad vi kom för, att njuta av Robert Plant live.

 I höst kommer det ett album med The Sensational Space Shifters och Robert Plant menar att den är ”.. stacked with love”.  Jag tror honom och kanske det hade vart bättre med en turné efter att plattan är färdig. Lägga Zeppelin-giganterna åt sidan för att fokusera på ren psykedelisk roots som bandet egentligen verkar vilja spela. Det hade vart riktigt grymt det.

SKRIBENT: Emma Kling (emma.kling@rockbladet.se)
FOTO: Amalie Stepperud (amalie.stepperud@rockbladet.se)
EVENT: Robert Plant och
The Sensational Space Shifters
DATUM: 2014-06-10
PLATS: Lisebergshallen / Göteborg
BÄST: Black Dog
BETYG:

RB-Betyg-6_10
 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar