KONSERTRECENSION: THE ROLLING STONES; TELE 2 ARENA, STOCKHOLM 140701

THE ROLLING STONES spelade inför ett fullsatt Tele2 Arena i Stockholm igår och ROCKBLADET var på plats och såg de rullande stenarnas kanske sista konsert på svensk mark.

DSC_0994-Rolling-Stones-Tele2-Arena-Amalie

Inför konserten var känslorna blandade av förväntan, förhoppning och nervositet. Skulle Stones leverera eller bara vara trötta? Skulle de spela mina favoritlåtar? Är det sista gången vi ser dem på turné? Just den sista frågan har The Rolling Stones fått ställd från media sedan slutet av 60-talet och vi fick inget svar på den frågan igår heller men för min del behöver de inte lägga av än på bra länge.

Jag ska försöka att hålla mig från att använda mig av allt för många euforiska superlativ här, men det är inte lätt. De är proffs ut i fingerspetsarna och inte en enda mikrosekund av konserten är ogenomtänkt. Den visuella upplevelsen har varit en resa i sig under varje stoneskonsert sedan återkomsten till turnélivet 1989. Jag kan bara föreställa mig hur det visuella måste ha varit längst bak på det fullsatta Ullevi i Göteborg den 19-20 juni 1982, då The Rolling Stones spelade utan minsta storbildsskärm. För övrigt en bra konsert redan på den tiden.

Årets upplagor av stoneskonserter är något helt annat. Med taket stängt på Tele 2 Arena kan vi redan från första ton av öppningslåten Jumpin’ Jack Flash ta del av ljusshowen och rakt igenom konserten har de ett behagligt och klart ljud. Det skulle kanske kunna ha varit lite högre så man fick känna Charlie Watts bastrumma i bröstkorgen. Det är ett spelglatt och välpolerat Stones vi får se som går igenom hit efter hit ur sin otroliga skattkista av guldlåtar. De är ju ett av de banden som aldrig någonsin kommer kunna göra alla i publiken helt nöjda med låtlistan. Alla har synpunkter och om de skulle spela allas önskemål hade konserten fått hålla på en hel vecka. Men visst hade det varit extra taggar på den röda tungan med några flera vågade låtval och ett akustiskt parti ute på rampen som de gjort under några tidigare turnéer. Det är väl det som saknas för att tiopoängaren ska uppfyllas.

Det obligatoriska partiet där Keith Richards framför sina två låtar skapar också heta diskussioner om låtvalen. Denna kväll spelades Can’t be seen (Steel Wheels 1989) och den fantastiska You got the silver (Let it bleed 1969). Jag har sett detta parti framföras med entusiasm från Keith men det har också har det funnits tillfällen under senare år där det har känts som om det har gjorts mest på rutin. I Stockholm 2014 tycker jag ändå att Keith gör bra ifrån sig. You got the silver blev sådär mysigt smutsig och trasig som det ska vara med Keith Richards.

Trummisen Charlie Watts får som alltid jätteovationer vid bandpresentationer och den i övrigt mycket lugna och faktiskt rätt lama publiken inne på Tele 2 Arena stämde upp i jubel när han presenterades. En av kvällens höjdpunkter i mitt tycke var när Mick Taylor kliver in på scenen och spelar med bandet under Midnight Rambler. Det borde vara lag på att Stones måste ha med honom på alla konserter i framtiden – vilken fantastisk gitarrist! Jag älskar hans sätt att verkligen smeka in varje ton och med små medel göra en fantastisk låt till rent legendarisk. Han kommer senare tillbaks under avslutningslåten (I can’t get no) Satisfaction. Gimme Shelter är en annan favoritlåt under denna konsert. Den amerikanska sångerskan Lisa Fischer har förgyllt så många konserter för mig sedan hennes intåg i Stonesfamiljen 1989 och denna kväll i Stockholm blir inget undantag. Att hon har åldrats (vem har inte det?) och lagt på sig några kilo har inte satt sig på varken sången eller på utstrålningen. Under Sympathy for the devil skruvar Keith upp sitt gitarrljud till volym 11 och sätter nivån för låten. Det lilla extra tillsammans med det vackra visuella gör låten till en toppupplevelse. Till den inledande körsången på You can’t always get what you want tar man hjälp av S:t Jacobs Kammarkör från Stockholm. Det måste ha varit en häftig upplevelse för dem.

Nåväl, hur var The Rolling Stones år 2014 då? Bortsett från några trevande tempoväxlingar under konserten är Stones mycket tajta. Jag gick från konserten med en känsla av välbehag över att återigen fått se The Rolling Stones göra en riktigt bra konsert. De är en undehållningsmaskin som är svår att jämföra med någon annan. Under lite över två timmar glömmer man bort att de är kommersens mästare och istället kan man bara njuta av det de framför.

Charlie Watts (73 år): Personlighetsmässigt är han så långt från urtypen av en rockstjärna man kan komma. Själv tycker jag dock att han är fantastisk rolig i många intervjuer. Väl bakom trummorna sköter han sitt hantverk på ett utmärkt sätt och är stommen till Stones tajta musik. Gårdagens insats var klanderfri och med ett mycket minimalt trumset gör han saker som många trummisar bara kan drömma om att klara av. Under den här turnén hade han dessutom pimpat sitt trumset lite. Ett klistermärke med en Stonestunga sitter klistrad på hans virveltrumma. Det måste vara det mest utsvävande han har ställt till med sedan starten 1963.

Ron Wood (67 år): Till skillnad från till exempel konserten på Stockholms Stadion 2003 gavs Ronnie här mycket mindre utrymme, vilket var lite synd. Hade gärna hört honom spela steel guitar igen. Slide behärskar han dock mycket bra också. Det var mäktigt att se honom tillsammans med Keith under You got the silver. När han lirar med ciggen i mungipan är han om möjligt ännu coolare än självaste Keef.

Keith Richards (70 år): Mr. Rock ‘n’ Roll. Allt som Keith gör på scenen från rörelseschema till det som kommer ut genom högtalarna känns så otroligt naturligt. Denna dag är han på bra humör och det märks att han trivs som bäst på en scen. Hans gitarrljud denna kväll gick från att bara smälta in i musiken till att ibland bli avsevärt mycket högre än andra instrument.

Mick Jagger (71 år): Det är svårt att hitta artister som orkar hålla igång lika mycket under två timmar som Mick Jagger. Att hitta artister som inte bara klarar det utan också är i samma ålder som Mick är ännu svårare. Det är imponerande hur han rör sig från scenkant till scenkant och ut på rampen och tillbaks och han gör det utan att verka påverkas av det mer än att han får mer energi. Att se The Glimmer Twins (Jagger/Richards namn som låtskrivarpar) framföra en härlig version av Angie ger inget annat än gåshud.

Som Pete Townshend (The Who) sa när han presenterade The Rolling Stones, när de 1989 blev invalda i Rock’ n’ Roll Hall of Fame – ”Grabbar, vad ni än gör, försök inte att åldras snyggt, det skulle inte passa er”.

Ladies and Gentlemen…The Rolling Stones!

ROCKBLADET PÅ PLATS
Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)

KOLLA IN SAMTLIGA BILDER FRÅN KONSERTEN

Event: The Rolling Stones
Datum: 01/07-2014
Arena: Tele2 Arena, Stockholm
Bäst: Midnight Rambler 
Sämst: Doom and Gloom
Omdöme
 RB-Betyg-9_10

BANDFAKTA
Mick Jagger – Sång
Keith Richards – Gitarr
Ron Wood – Gitarr
Charlie Watts – Trummor
Darryl Jones – Bas

LÅTLISTAN på Spotify:

<a href="http://open.spotify.com/user/rockbladet/playlist/3aDak8iiGn7T2wr4BgbjIm">LIVE – The Rolling Stones-STHLM-20140701</a>
 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar