KONSERTRECENSION: Perssons Packs sista färd

Efter 25 år i branschen är nu sagan om Perssons Pack definitivt över. Rockbladet bevittnade det allra sista avskedet på klassiska Nalen i Stockholm under lördagskvällen.

Perssons Pack @ Nalen

Per Persson och hans mannar i Packet har en alldeles egen plats i den svenska rockhistorien. Med sin energifyllda brännvinsrock och glesbygdsromantik hade man sin absoluta karriär-peak i början på 90-talet med låtar som Små Små Saker, Hanna, Nyårsafton I New York och Tusen Dagar Härifrån. Efter 1995 blev det tyst på skivfronten och det dröjde ända till 2009 innan man gjorde storstilad comeback med höjdaralbumet Öster Om Heden. Turnerat har man dock gjort under merparten av åren i olika konstellationer som ibland gått under namnet Per Persson & Bandet Persson himself var den ende som var med från originalsättningen. Till detta farväl ute på vägarna, kallad Den Sista Färden, har dock urpsrungsmedlemmarna Per Persson, Magnus "Limpan" Lindh, Niklas Frisk och Magnus Adell samlat ihop sina vapen för en sista urladdning svettig bonnarock. 

Biljetterna till den allra sista spelningen på Nalen sålde slut i ett nafs så det blev även en matinéföreställning tidigare under lördagen. Väl på plats inne på Nalen innan kvällspelningen är promillehalten hög och stämningen på gränsen till överladdad. Enligt en av vakterna har det varit kaotiskt under matineföreställningen och vår fotograf får rådet att inte stå mitt framför scenen om hon inte vill ha en öl över sig. Upplagt för röj med andra ord.

Av dialekten runt omkring mig att döma är delar av Hälsingland avfolkat idag och det känns #hipsterfritt som någon hashtaggat matinéspelningen på Instagram. Den stora salen på anrika Nalen är kanske något förvånande en klockren konsertplats för pilsnerstinn folkrock med ett väldigt kompakt ljud, sparsamt ljus och stor bar längst bak. Ramsan "Vi är packade – Perssons Pack!" ekar takfast ett antal varv innan bandet äntligen entrar scenen för allra sista gången. Ikväll Tar Vi Över Stan drar igång allsången direkt där både band och publik är på tå från första frasen. Ett samspel som ska visa sig hålla hela kvällen ut. En briljant text som

"För det här, det är det enda jag äger
En gitarr och en mikrofon
Men jag känner mig rikast i världen
När nån säger: "Persson det är dags att gå på"
Ja, och jag får skrika ner orden jag skrev ner
Genom hundra tusen watt
Så att alla kan höra i mörkret
Just det här som jag ville få sagt"

träffar extra hårt ikväll där Persson tar i så ådrorna på halsen ser ut som pulserande Belgian Blue-daggmaskar. Han levererar som sig bör sina rockposer och patenterade huvudvridningar med en skön inlevelse. 

Atom Swing-Frisk fladdar runt på scenen på scenen med manisk blick och är en fröjd att beskåda, särskilt under de glimrande gitarrsolona. Adell är en pålitlig kille att luta sig mot när det blåser snålt. Har varvar sin bas med ståbas som tillsammans med Lindhs dragspel just ikväll känns som världens tuffaste instrument. Spelmannen Limpan, som för övrigt måste sitta ner under hela konserten på grund av sitt hälsotillstånd, är coolheten själv med sitt varggrin och sina minimalistiska gester. Trummisen Norpan Eriksson gör ett lika gediget hantverk som när han bankat skinn bakom Lundell och Winnerbäck tidigare och även han har hakat på Fedorahattstrenden som tre femtedelar av bandet bär ikväll.   

Persson Packs musik och texter osar höskulle, snus, logdans och en rejäl dos diskbänksrealism. Per Persson är en sångare av orsak och kan mycket väl vara Sveriges mest underskattade låtskrivare. Det är verkligen synd att det inte blev fler än sju utmärkta album med Packet. Ingen kan som honom berätta om det lilla Sverige utanför storstäderna och som Jan Gradvall så träffande beskrev Packets låtar i en skivrecension "…fångar känslan av Sverige på midsommardagen, dagen efter att det roliga hänt." 

Vi får det mesta man kan förvänta sig ur katalogen där alla juveler framförs med sådan passion att det blöder genom skjortfickorna. Min favorit Nyårsafton I New York är rasande Pogues-rusig och jag gillar hur hela bandet inte håller igen det minsta i de skrålande klassikerna där vi får höra om "en cirkus i mitt huvud och en gråsten i mitt bröst"Hanna, "vaknar en lördag med damm i min käft"  i Hemma och "står vid staketet och tittar på skrot" i GuldhuggarlandPacket har alltid var på riktigt och välbehövliga i ett allt mer ängsligt svenskt musiklandskap. De kommer garanterat vara saknade av många.

Det är ett sanlöst liv under hela konserten där drygt 700 Packetheads vrålar med i varenda stavelse och Persson utbrister med ett snett leeende "Ni verkar lite ivriga ikväll!" No shit! Innan Det Liv Jag Älskar Att Leva berättar han en anekdot från de vilda åren i Stockholm där han ofta agerade försökskanin åt bartendern på krogen Tranan. Efter en extra blöt söndag som rundas av på Café Opera med blodig skalle inlindad i en handduk får han nog och tänker under den gnagande måndagsågesten "Nu är det dags att flytta hem men det blev ett i alla fall ett bra uppslag till en låt."

Det finns ingen riktig svensk singer-songerwriter som inte kan sin Dan Andersson och Brooklandsvägen framförs följdriktigt med äkta hjärtan. I den avslutande Tusen Dagar Härifrån dånar allsången i lokalen som måste hörts ända upp till Alfta. Här snackar vi S:t Patrick's DayNalen! Det är rörande att uppleva en publik gå bananas när Limpan reser sig upp och spelar ståendes för första och enda gången ikväll.

Publiken skanderar "In med Packet!" och fulländar hockeyhallskänslan. Självklart kommer de in igen och ger oss extranummer i två omgångar, nu med de svettiga skjortorna uppknäppta. Gråmånen, som Per själv utnämner till en av de bästa låtar han skrivit, är svartsynt poesi och honung för själen. En fullständigt euforisk men samtidigt vemodig afton börjar nu lida mot sitt slut och jag är golvad.

Avslutningen blir fin med Bröllopsdag som Persson presenterar ironiskt (?!) med orden att det alltid varit tjejerna som velat höra rock 'n' roll genom åren och killarna balladerna, så detta blir då en låt för killarna. I slutet av låten drar Per demonstrativt ut pluggen ur guran, lämnar scenen med ett enkelt "Tack ska ni ha!" varefter bandet fortsätter spela. Före detta bandmedlemmen Love Antell kommer upp scenen med rosor och sedan droppar Packet av en efter en tills det endast är Magnus Lindh kvar med sitt dragspel som så sakteliga ebbar ut. Då inser alla att det definitivt är över och gråmånen upphängd för gott. Nu är det inte bara svett som rinner nerför kinderna på delar av publiken. Ett av Sveriges bästa liveband genom tiderna har stämplat ut och vi får vördnadsfullt lyfta på Fedorahatten och tacka för allt!

 

KOLLA IN HELA BILDSERIEN 

EVENT: Perssons Packs avskedskonsert
ARENA: Stora Salen, Nalen, Stockholm
DATUM: 2014-10-03
BÄST: Att man fick uppleva denna redan klassiska spelning.
SÄMST: Att sagan är slut.
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Frykholm (annakfrykholm@gmail.com)
BETYG:  RB-Betyg-9_10 

LÅTLISTA

Ikväll tar vi över stan
En sång om dig
Små, små saker
Kammahav
Nyårsafton i New York
Du går aldrig så ensam
Guldhuggarland
Fribacka väg
Det liv jag älskar att leva
Bortom månen och mars
Hanna
Hemma
Vild som Jerry Lee
Brooklandsvägen
Tusen dagar härifrån
EXTRA:
En uslings medicin
Packets paradmarsch
Gråmånen
EXTRA EXTRA:
Sista kvällen i april
Bröllopsdag

BANDFAKTA

MEDLEMMAR
Per Persson – Sång och gitarr
Magnus Lindh – Dragspel
Niklas Frisk – Gitarr
Magnus Aldell – Bas och ståbas
Norpan Eriksson – Trummor

|HEMSIDA| |FACEBOOK|

DISKOGRAFI
1989 – Kärlek och dynamit
1990 – Kanoner och små små saker
1991 – Äkta hjärtan
1992 – Svenska hjärtan – svarta ballader och fördömda sånger
1993 – Längre bortom bergen
1995 – Sekunder i Sverige
1998 – Blod eller guld (samling)
2004 – Diamanter (samling)
2009 – Öster om Heden 

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar