KONSERTRECENSION: Rival Sons – en svårslagen uppvisning i konstarten rock and roll!

Efter att Rival Sons mer än väl infriat mina högt uppskruvade förväntningar i den kokande rockgrytan Pustervik (länk här) i lördags var jag tveksam till om de kunde matcha detta på Munchenbryggeriet. Men hade jag skrivit den här recensionen direkt efter konserten i söndagskväll hade den sett ut så här i sin helhet "ÅRETS KONSERT? NEJ, MITT LIVS KONSERT! VÄRLDENS BÄSTA BAND EVER!!!" Nu när intrycken fått sjunka in något tänkte jag försöka vara en smula mer sansad.

RivalSons_MartinaJelvinger_13

Jag har full förståelse om hyllningarna och sönderkramningarna av dessa Long Beach-rockers som jag och några kollegor ägnat oss åt den senaste tiden är tröttsamma för den oinvigde. Men faktum kvarstår - Rival Sons är otäckt bra och hypen befogad!

Först låter vi oss dock trollbindas av en ensam man med gitarr som går under namnet Jameson. Hans nakna bluesplock påminner en del om Jay Buchanans solomatrial innan han blev en Rival Son. Jameson funkar perfekt som uppvärmning inför huvudakten och är definitivt värd att kolla upp.

Jämfört med väckelsemötet i Göteborg så är det söndagsljummet på Munchenbryggeriet när RS smaskar igång en ursinnig You Want To. Rockbladet, som följt bandet denna helg, är uppe på scenen för foton och filmklipp under de tre första låtarna. En rätt bisarr känsla att få uppleva en konsert från andra hållet. Konsekvensen av detta blir att undertecknad hamnar längst ute vid ena väggen när jag lämnar scenområdet. Då det är smockat med folk överallt och jag vill ta mig längst fram ger jag mig på det gamla tricket att gå runt hela publiken och sedan succesivt zick-zacka mig igenom massan. Det står publik längs bak i foajén som inte kan ha sett ett smack av vad som händer på scenen och det känns som man tagit in för mycket folk. Värmen och pulsen ökar markant ju längre scenen man kommer och efter ungefär halva konserten står jag 1 meter från kravallstaket. Där är det glödhett i dubbel bemärkelse. 

Vi får en generös giv muskulösa adrenalinrockers med headbanging och knytnävar i luften, euforiska lyckopiller och gripande gråtmildheter. Rival Sons berör på alla plan och det är alla känslorna på en och samma gång. I dynamiken ligger också en stor del av gruppens storhet.

Det borde vara omöjligt att sjunga på det sättet Jay Buchanan gör kväll efter kväll utan att trasa sönder stämbanden fullkomligt. Han går all-in och lite till för att tänja sin pipa till det yttersta. Det måste krävas något mer än Läkerol och honungsvatten för att hålla den rösten intakt. Visuellt är det rockers med klass och stil där Jay och Miley är de som lever ut mest på scenen. Dave, Scott och organisten Todd kompletterar föredömligt som tre Cool Hand Luke. Bandledaren Mr Fuzzlord lägger inte mustaschen emellan när han bänder ut det ena lickset efter det andra och visar tydligt varför bandet aldrig kommer behöva två gitarister. 

Negativt då? Det skulle i så fall vara publikkontakten från Jay som ibland kan kännas lite för introvert i sitt samspel med åskådarna. Han låter hellre låtarna och framförandet tala i stället får några längre mellansnack. Å andra sidan gör trummis-Miley ett grymt jobb som uppviglare och publikdomptör. Att en lördagstaggad Göteborgspublik skulle vara betydligt mer på tå än en söndagsseg Stockholmspublik var väntat.  

Setlists är alltid ett kärt diskussionsämne och när de två låtar jag saknade mest i lördags dyker upp ikväll så kan man inte bli annat än helnöjd. Memphis Sun, som jag tycker är vassaste kortet från debutskivan Before The Fire, luftas för första gången på denna turné och i Soul tar Jay ut svängarna så mycket att till och med hans bandkompisar ser tagna ut. Då vill jag göra en Per Bjurman och ta mig upp på scenen för att ge Jay en passionerad kyss av lycka. Är dock helt säker på att han föredragit någon av tjejerna längst fram före en skäggig rockskribent.

Livefavoriten Torture får inte samma högljudda publikkör som på Pustervik, där den pågick i evigheter med ackomponjerat golvstampande, men är ändå en stämningshöjare. Keep On Swinging rundar av 2 timmar och 15 minuters svårslagen uppvisning i konstarten rock and roll och det är bara att kapitulera igen. Detta är snuskigt bra och efter två konserter på raken med The Saviours Of Rock 'N' Roll är man är helt tömd på energi. Det susar fortfarande i öronen trots öronproppar och jag överväger allvarligt detox från konserter ett tag.

Efter konserten pratade de om att de ska komma tillbaka till Sverige redan i vår för att spela på större arenor med 3-4000 åskådare. Något som bandmedlemmarna lät lite frågande till. "-Fyller vi verkligen det?" Med tanke på hur stort biljett-trycket varit kring de här spelningarna så behöver de knappast oroa sig. Tack för den här gången och välkomna tillbaka!

 

SE HELA BILDSERIEN

 

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Martina Jelvinger (martina.jelvinger@rockbladet.se)
DATUM: 2014-11-23
PLATS: Munchenbryggeriet, Stockholm
BÄST: Soul är en låt att dö för.
SÄMST: Play The Fool hade jag gärna bytt ut mot Burn Down Los Angeles.
BETYG
RB-Betyg-10_10

LÅTLISTA

You Want To 
All Over the Road 
Wild Animal 
Pressure and Time 
Electric Man 
Good Luck 
Play the Fool 
Secret 
Good Things 
Manifest Destiny, Part 1 
Torture 
Rich and the Poor 
Where I've Been 
Tell Me Something 
Memphis Sun 
Get What's Coming 
Extra:
Soul 
Open My Eyes 
Face of Light 
Keep On Swinging 

BANDFAKTA – RIVAL SONS

MEDLEMMAR
Jay Buchanan - Sång
Scott Holiday - Gitarr
Mike Miley – Trummor
David Beste - Bas 

DISKOGRAFI
2009 - Before the Fire
2011 - Pressure & Time
2011 - Rival Sons (EP)
2012 - Head Down
2014 - Great Western Valkyrie

HEMSIDA FACEBOOK |


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar