KONSERT + INTERVJU: The Raveonettes – Debaser Strand

En lång promenad i regnet från Slussen till Hornstulls Strand, två timmar försenad till intervjun. Ikväll jag fick äntligen träffa danska The Raveonettes, de hade också haft en något kaotisk eftermiddag och en försenad soundcheck inför sin första spelning på denna turné. Ändå imponerades jag av lugnet från denna duo som utseendemässigt direkt slog an någon slags Sid & Nancy vibb hos mig. Två långa, ståtliga och lågmälda skandinaver som aldrig har inspirerats av sitt danska arv.

©ninnie.schroder_RockBladet.TR_.6

– Jag har bott i USA i 15 år och kan säga att Danmark aldrig någonsin har varit en inspirationskälla. Jag har snarare inspirerats av saker som är moderna men retro på samma gång. Twin Peaks till exempel, säger Sune Rose Wagner, ena halvan av duon.

I somras släppte gruppen albumet Pe’Ahi, ett namn hämtat från en Hawaiiansk surfingort, men när de drar igång singeln Endless Sleeper för låten mig knappast till någon tropisk strand. Den tar mig istället till en industriell och smått smutsig nattklubb där jag spelar huvudrollen i min egna film – gärna med en cigarett i handen. Det hade skapat en perfekt atmosfär. När de glider in på låten Sisters som innehåller ett snyggt harpastråk blandat med metalliska gitarrsträngar blir den filmiska känslan ännu högre. Samtidigt slås jag av hur det nästan blir mer intimt och mystiskt på grund av Sharins och Sunes introverta scenspråk.

– Vårt scenspråk är knappast dans så det är inget vi förväntar oss från publiken heller. Bara en skön energi. Vi har en ljusshow som ska bidra till atmosfären och det är ju självklart kul om alla dansar med och uttrycker sig, säger Sharin Foo, den andra halvan av duon.

De inledande tonerna till tredje låten Killer In The Streets för tankarna till en mörkare version av 90-tals låten MMMbop med gruppen Hanson. Utan att det för den sakens skull är något negativt. För mig är det en av deras bästa låtar och hela publiken gungar i takt. Jag vet inte hur mycket deras epileptiska ljusshow bidrar till upplevelsen, men de lyckas få med sig folket. Något de har erfarenhet av från tidigare konserter i Stockholm. 

– Vi har spelat några av våra bästa spelningar här. Det blir spännande att se hur det går idag med tanke på att vi knappt hunnit soundchecka eller göra oss hemmastadda på scen, säger Sharin

Ändå klarar sig The Raveonettes oklanderligt. Låten Wake Me Up känns lite sömnig och den känslan håller i sig genom några låtar. Men Black + White och Break Up Girls! får mig att komma igång igen. Avskalat och sobert men ändå med den ikoniska touch som bandet satsat på. Trots att deras framtoning är något ängslig så levererar de, något de är vana vid. De blev ju trots allt upptäckta av en känd musikskribent på magasinet Rolling Stone.

– Vi hade hört att David Fricke skulle komma till festivalen Spot i Danmark och tänkte att om han såg oss skulle han älska oss. Eftersom vi bara hade spelat 5 gånger innan så var vi inte nervösa, vi kunde inte direkt misslyckas när vi inte hade någon prestige. Vi var nog inte så bra, men vi brydde oss inte om det, säger Sune.

Efter upptäckten fanns en hype kring The Raveonettes, mycket tack vare att de blev skyddslingar till David Fricke. När de drar igång det melankoliska men ändå poppiga spåret Gone Forever på Debasers scen är det lätt att förstå varför. 

Buzzen håller max i något år, sen är det bara försöka klamra sig fast genom att göra kvalitativ och nyskapande musik. På Pe’Ahi finns det nya strukturer i sångerna och nya inspirationskällor. Däremot försöker jag att låta bli att lyssna på musik när jag själv ska skapa, säger Sune.

– Sune kommer ofta med ett massivt material med allt från låtrader till färdiga låtar och spelar upp det för mig, sen navigerar vi oss igenom allt tillsammans, säger Sharin.

Attack Of The Ghost Riders har en tydlig blinkning till ett svängigt 60-tals London. Den stad som The Raveonettes också helst uppträder i, trots att Sune har bott i USA i ungefär femton år och det mesta av materialet har skapats där. Men det kanske är därför deras toner har en eklektisk känsla, speciellt eftersom de nu flyttat från New York till LA. Där livet och influenserna är ganska vitt skilda. Den näst sista låten Summer Ends, från senaste albumet, har aldrig känts mer passande än denna regniga domedagstorsdag i Stockholm och When Night Is Almost Done får knyta ihop kvällens musiksäck. Exakt två veckor innan tomtesäcken kommer.

SE HELA BILDSERIEN – The Raveonettes

Skribent: Vanessa Persegani Karlsson (vanessa.persegani@rockbladet.se)
Fotograf: Ninnie Schröder (ninnie.schröder@rockbladet.se)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar