Guinnessindränkt invasion av celtiska punkare på Annexet

Celtic Punk Invasion Tour med Bostongiganterna Dropkick Murphys i spetsen intog Annexet i Stockholm på lördagskvällen och det blev ett sjuhelsikes röj till de keltiska tonerna. Rockbladet var på plats bland de irländska jiggarna.

07022015-Dropkick-Murphys-Annexet-JS-_DSC3636

Celtic Punk är en rusig mix att punk, oi! och irländsk folkmusik som bäst upplevs live och med ex antal pints av det mörkare slaget innanför västen. Pionjärerna The Pogues gjorde det till en vacker konstart och Shane MacGowan är ett briljant geni. Kvällens huvudakt Dropkick Murphys hårdade till genren ordentligt och får anses som de obestridda kungarna idag med Flogging Molly som kronprinsar.

Kvällen börjar dock betydligt lugnare när singer/songwritern Bryan McPherson bjuder på akustisk gitarr, munspel, tänkvärda texter och punkig attityd. Att Bostonbördige Bryan blev bannad av Disney från att spela i Anaheim förra året på grund av "Anti-political police views and drug insinuation" gör honom knappast mindre intressant. Det är något speciellt med ensamma män med gitarr och brinnande hjärtan och Bryan står helt överlägset för kvällens bästa sånginsats. Rekommenderas!

Förband nummer två är irländska Blood Or Whiskey och det här hade jag kunnat klara mig utan. Celtic Punk-scenen visar upp sig från sin sämsta sida med sur sång och saggiga låtar. Ljudet är dessutom riktigt risigt där jag står. Här hade det varit betydligt roligare att få ett svenskt bidrag i form av vitala Sir Reg. Cool utstrålning och kvällens första circle pit piggar upp något men det här var sunkigt.  

Kanadensiska The Mahones har jag lyssnat en del på tidigare och de tillhör absolut ett av genrens bättre band. Tyvärr håller det dåliga ljudet i sig och det är svårt att urskilja vilka låtar som spelas. Visuellt är det dock riktigt sevärt och sångaren Finny McConnel håller igång likt Dave King från Flogging Molly som han även påminner om en del till utseendet. Ingen kan hantera ett dragspel som Finnys fru Katie "Kaboom" McConnell, sexigt och supercoolt! Med ett bättre ljud hade detta kunnat blivit riktigt bra. 

Nu har det fyllts på rejält med folk och laddet inför kvällen huvudakt Dropkick har infunnit sig på allvar. "LET'S GO MURPHYS" ekar taktfast och feststämningen är på topp. Innan tokröjet brakar loss får vi ett stämningsfullt intro där den dimmiga Dropkick-backdropen ackompanjeras av The Chieftains "The Foggy Dew".

Sedan studsar sjumannalaget, med huliganen Al Barr i frontlinjen, in till Out Of Our Heads. Ljudet har nu rattats upp till nästan osunda nivåer men det låter också betydligt bättre än tidigare under kvällen. Låtarna rivs av i ett så rasande tempo att säckpipe-Scuffy's kilt fladdrar däruppe på scenen och stämningen är så nära Saint Patricks Day i Dublin man kan komma med en svensk publik.

Dropkick Murphys är utan tvekan det perfekta partybandet i mindre doser men i längden kan det bli lite väl brötigt och enahanda. Jag föredrar också basistens Ken Caseys sång framför gaphalsen Barr även om de kompletterar varandra bra. 

Under The State Of Massachussets blir det riktigt stökigt där knuffandet framför scenen urartar till slagsmål och en minst sagt överförfriskad snubbe går bärsärkargång och får kramas med ett gäng vakter som belöning. 

I mitten av konserten blir det en rejäl svacka och timmar av punkriffande folkmusik börjar sätta sina spår. Jag känner mig urlakad, mätt och med en påtaglig Guinnessbrist. Det blir dock nytändning med Going Out In Style och The Warriors Code som sitter som ett par välriktade Dr. Martens-sparkar i bröstkorgen.

Avslutningen blir en grön Oi!-yra med alla förbanden uppe på scen tillsammans i I'm Shipping Up To Boston som får Annexet att gå bananas så att gubbkepsarna flyger i taket. Al Barr meddelar att den slutsålda konserten också blir Dropkicks mest publikdragande konsert i Sverige någonsin!

Under humoristiska extranumret Kiss Me, I'm Shitfaced bjuds de kvinnliga åskådarna sedvanligt upp på scenen för allsång och killarna får sedan göra samma sak under Skinhead On The MBTA. Då blir det givetvis SM i selfies men mest underhållande är att se den vakt med plasthandskar mota bort de livligaste åskådarna på scenen från högtalarna. 

På det stora hela ett lyckat partaj i fyrklöverns tecken men med lite för mycket av den irländska stuvningen som bör avnjutas i något mindre portioner.

 

SE HELA BILDSERIEN FRÅN DROPKICK MURPHYS

 

 

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
BAND: Dropkick Murphys
DATUM: 2015-02-07
PLATS: Annexet, Globen, Stockholm
BÄST: The State Of Massachusetts sparkar stjärt stenhårt.
SÄMST: Lite väl utdraget och enformigt ibland.
BETYGRB-Betyg-7_10

BANDFAKTA – DROPKICK MURPHYS

MEDLEMMAR
Al Barr – sång
James Lynch – gitarr , sång
Tim Brennan – gitarr, mandolin, piano, keyboard, sång
Ken Casey – bas, sång
Matt Kelly – trummor, bodhran, sång
Josh “Scruffy” Wallace – säckpipa
Jeff DaRosa – banjo, mandolin, gitarr, keyboard, piano, munspel, flöjt, sång

DISKOGRAFI (STUDIOALBUM)
1998 – Do Or Die
1999 – The Gang's All Here
2001 – Sing Loud, Sing Proud
2003 – Blackout
2005 – The Warrior's Code
2007 – The Meanest Of All Times
2011 – Going Out In Style
2013 – Signed And Sealed In Blood

HEMSIDA FACEBOOK 

 

SE HELA BILDSERIEN FRÅN THE MAHONES

 
 

 

SE HELA BILDSERIEN FRÅN BLOOD OR WHISKEY

 

 

 

SE HELA BILDSERIEN FRÅN BRYAN MCPHERSON

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar