Klings Krönika #4: Göteborg Rockfest 2015

Göteborg Rockfest, denna allas vår lokala klassfest, firar fem år och har blivit Göteborgs mesta rockfestival. Och ta mig tusan om man inte bokat in cirkus 20 band detta år, fördelat på två scener under två kvällar! Detta blir en svettig resa. 

150424-GRF15-AA-Bild04-DSC_1305
(Festivalens finest rockfolk Foto: Amalie Antonsen)

Sticky Fingers, en vårig aprilfredag. Kväll numero uno visar upp mången fin 70-tals look-a-like i bandlistan, uppblandat med pyttedoser av power, sleaze och heavy metal.  En strategi helt rätt i tiden. Sleaze, framförallt har sett sin storhetstid fly och är enormt marginaliserad här i Göteborg och power metal hör inte till vanligheterna längre. Det här är också en kväll som borde göra jämställdhetsminister Åsa Régner stolt då åtminstone tre av banden laddar upp med lite tjejkrut; förra året var juantalet noll.

Kvällen inleds med sleazerockiga  Gasoline Stars som tyvärr känns lite sådär lamt infantila i sin framtoning. Det finns ju viss talang inom bandet, frågan är bara om det kommer räcka till och om det, som tidigare nämnts, inte är lite försent.

150424-GRF15-AA-Bild08-DSC_1663

Dead Lord kickar igång den verkligt hjärtesköna känslan för kvällen. Är det Phil Lynott på scen eller är det Paul Stanley? Nä, för det Hakim Krim himself, med Stockholms bästa hår och Stockholms bästa självförtroende. Ingen tvekan på vilka som äger här inte och fasiken vad kul det är att se detta dynamiska band live. Flyhänte gitarr-Olle är en stor behållning och hade det varit 1973 hade Thin Lizzy släpat med sig Dead Lord på turné, så sant som det är sagt.

Honeymoon Disease uppfödda på legendariska Truckstop Alaska skapar en symbiotisk svängig boogie rock 'n' roll och är en alltjämt färgrik synestetisk musikupplevelse. Den gode basisten Admiral Disease stjäl showen fullständigt från den kompetenta tvåtumshöga gitarrduon Jenna och Acid. Admiralen (Rönnerdal?) är en formidabel virvelvind, nej en orkan av energi på sin vänsterkant; från sida till sida, högt som lågt och runt sin egen axel, vispar han ettrigt runt med basen vågat svingandes och är en fröjd att se och höra. Alle man på däck nästa helg för då lirar Honeymoon Disease på Cajsa Varg i Majorna. Detta underbara band.

150424-GRF15-AA-Bild02-DSC_1126
(Claire Cunningham / Thundermother Foto: Amalie Antonsen)

Thundermother gör mig själaglad. Detta är ta mig tusan ett av de bästa nutida livebanden vi har. Med hjärtat på rätt ställe, med låtarna (lyssna på; Shoot to Kill, nya It's Just a Tease och Rock 'n' Roll Disaster) med attityden, med talangen. Och med Irland- importerade krutpaketet Claire Cunningham på sång (en av de bästa rösterna på hårdrockscenen i Sverige just nu) slår brudarna de flesta andra band på fingrarna, se och lär!

Yardstones är ett ungt visionärt göteborgsband som är på väg att plocka tillbaka 90-talets funkfusion på rockscenen; mycket modernt. Sång-Jim har en pipa med lite skönt Mustaine-slir och Pantera-rasp och ambitiöse gitarristen Adde Amnell, starkt influerad av C. Bloom, är trots sina unga år en klippa på gitarr och jag spår en fin framtid för dessa kids oavsett konstellation. Keep it up, Sweden Rock Festival nästa.

150424-GRF15-AA-Bild07-DSC_1596
(Johan Bergman, Siphon Fuel Foto: Amalie Antonsen)

Inte en göteborgsk Rockfest utan Siphon Fuel såklart. Bandet som touchar alla genrer som någonsin skapats inom rocken och som gör det bra dessutom. Ferdi ”Brian Johnson” Kilic på sång har en få förunnad pondus och skönt rårasp i rösten och basist Martin Englund (tillika arrangör) charmar alla sina hang-arounds arma små flickhjärtan. Siphon Fuel mognar till sig och har den typ av musik som kommer passa för en livslång karriär.

Spiders_sticky_cathrin-1
(Ann-Sofie Hoyles, Spiders Foto: Cathrin Linne)

Nu är jag övertygad om Spiders storhet. Och nyförälskad. Spelningen på Sticky Fingers Topfloor lämnade mig i vördnad och med önskan om att se mer, mer, mer av Ann-Sofie och proffsmusiker-dudesen. John Hoyles riffar flinkt och får sin Gibson att ljuda i oändliga variationer. Charmanta A-S spinner loss på scen i silvrig discomantel och flörtar hejvilt med det bästa från 70-talet framför en fabulös diod-backline. Ann-Sofies röst håller förvisso inte riktigt för den rediga bluesen men vad gör det om hundra år? Spiders är bland det finaste vi har i Göteborg just nu .

Till kvällen hör också DynamiteScumbag MillionaireThe ScamsLancer och Bai Bang. Allesammans förträffliga band på sina sätt, men de får Kling-kommenteras vid senare tillfälle.

150424-GRF15-AA-Bild11-DSC_2083
(The Scams, Foto: Amalie Antonsen)

Min Rockfest-lördag börjar med Night, så jag har missat både de skönsjungande och nyhaussade boysen i Art Nation plus trallpunkande Lyckliga Gatan, starkt påhejade av ortens Turbojugend, so I heard. Night är för mig fortfarande ganska anonyma, det är ett tajt band och de har en krets framför scenen som verkar älska dem. Och de är ju fint, ety jag inte finner något större intresse just denna kväll.

Stickys klientel har förändrats drastiskt från föregående kväll. 70-talsrocken har bytts mot heavy metal, aor och punk men känslan av intimitet och skön sammanhållning kvarstår.

Jag vänder intresset uppåt mot Top Floor och comebacken för Helvetets Port, göteborgs Spinal Tap månne? Otajt och banal heavy metal men ack så älskvärt. Ny platta kommer i höst.

150424-GRF15-AA-Bild13-DSC_2455
(We're rockin' it! Foto: Amalie Antonsen)

Enforcer är kvällens huvudakt och aggressivast. Salen är fullpackad med folk som vill se detta speediga eurometalband. Olof på sång är det intensivaste som Arvika producerat och får på rutin med sig publiken. Röjigast och roligast är faktiskt basisten Tobias Lindkvist som hetsar runt på scen och inte missar en ton. Olof, mästaren av höga register, blir tidvis lite tröttsamt tonårsgäll så det är ett gött avbräck när gitarristen Joseph Toll ställer sig vid micken och brutalvrålar sig igenom en utvald låt. Jag fattar varför Enforcer får turnera världen runt. De är duktiga låtskrivare, (Undying Evil och From Beyond från nyaste skivan håller världsklass) och allt sitter som en smäck.

Arrangör Viktor ”Menar det” Skatts Danger Avenue är ytterligare ett stående inslag på Göteborg Rockfest och ytterligare ett band ikväll som lirar melodiös poppig gladrock (Reach var det andra, Art Nation det första). Tyvärr faller inte genren mig på läppen men Danger Avenue levererar värme och spelglädje och är kul att se.

Kvällen avslutas med ytterligare snabb samhällskritisk trallpunk från Lastkaj 14. Dragspel och moshpit. Så jävla uppfriskande. Punken är här igen.

Så nu var Rockfesten över för detta året och så även denna Klings Krönika, tackar ödmjukast för ditt tålamod om du har orkat läsa från topp till botten. Förhoppningsvis producerar Göteborg Rockfest även nästa år en lika fin och varierande banduppsättning såsom i år. Vi får se vart vindarna vänder.

Puss.

TEXT: Emma Kling (emma.kling@rockbladet.se)
FOTO: Amalie Stepperud Antonsen (amalie.antonsen@rockbladet.se)
EVENT: Göteborg Rockfest 2015
DATUM: 24 - 25 april 2015

HELA BILDSERIEN


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar