D-A-D äger onsdagen

Mitt SRF som jag älskat i så många år. Nu skall jag få tillfället att liveskriva för Rockbladet.se och det känns som en otroligt mäktig ynnest att få ta sig an festivalen på detta nya sätt. 

Klockan är tre på onsdagen och jag är en av de första som intar festivalmark. Jag äntrar festivalen via pressingången och känner mig lite sådär småcool. Det man gör när man har en uppgift som är lite pressande och folk har förväntningar på en som man inte vill svika. Vinden piskar flaggor och scentamp på det nästan öde festivalområdet. Regnet kan måhända ligga på lur i faggorna, det har plågat oss i massiva sjok från och till under hela dagen men den blekingska solen har värmt upp snabbt.

Barnsjukdomarna haglar dock. Jag skyller i mitt stilla sinne på att det ju är så här i början av min första festival. Jag klampar runt ett bra tag i presstältet på VIP-området och på svajiga nybörjarben förstår jag vad jag tillslut ska göra och hittar en plats (väljer såklart den sämsta och kallaste direkt vid ingången och blir snart piskad av den smattrande tältduken), ett livsnödvändigt eluttag (kryper runt på alla fyra i jakten på) och får fatt i lösenordet till det tydligen eftertraktade nätverket (en sur sketviktig fotograf vägrade först säga det till mig).

Är jag värdig uppgiften ekar det oroligt inom mig när min göteborgske branschkollegan livsvant redan kickat igång laptopen när jag ännu är på alla fyra på golvet.. Och helt plötsligt kommer tankar som: varför skulle jag vara någon att döma andra personers musikaliska prestationer?

Well, nu repar vi mod och hittar självförtroendet Emma. You know music. I know music too... 
Förste man till rakning är brittiska Hells nestor tillika gitarrist, keyboardist, låtskrivare, ägare, snickare, Kevin som jag får träffa backstage. Hell är soundmässigt ett unikum på livescenen. Skräcktemat känns igen från King Diamond, Alice Cooper och Ghost men av Kevin får jag veta att syftet är att peka på världens fel.. Bandet håller sig till historiska och religiösa teman och på giget senare har sångaren Matt teatralisk törnekrona och piskar sig i den katolska självspäkelsetraditionens anda. Men snarare än att chocka så imponeras man av det maffiga ljudet (även om Matts pipa drunknar en aning), timingen och Matts självförtroende. Kevin säger att det är just detta vi skall uppleva. Man skall inte vilja lämna giget förrän sista ton är spelad och man skall förvånas. Kevin är en fantastisk snickare och gör bandets scenkonst, dock är det en strippad scen som vi bjuds på denna kväll. På festivaler och förbandsgig är det inte läge att plocka fram kyrkoaltare, gargoyles och kors. Eller lyfta upp Matt på ludna styltor och trä på gethorn. Du börjar fatta vad du missat om du inte sett dem live innan. Men bandet får oss ändå i rätt känsla och Hell charmar över sin publik en och en, som Kevin säger är det bästa sättet för en långlivad karriär. Med rötterna i 80-talet och med en paus på 20 år är skiva nummer tre in the making. Jag är i spänd förväntan på resultatet.

Evergrey levererar som vanligt med ljusshow smäktande skönsång och Jonas på trummor. Men fasiken vad kallt det är så upplevelsen blir bitterskön. Inget rår på deras uppträdande på Gothenburg sound festival i januari!

”Förstår ni mig pojkar och flickor? Hör ni vad jag säger?” Jesper Binzer och gänget (minus bas-Stigge som tråkigt nog brutit armen helgen innan) har riggat scenen full med högtalare och blåser skiten ur oss med det bästa ljudet som någonsin uppbådats på Sweden Stage. Alla festivalbesökare är här och D-A-D laddar med en suverän hitkavalkad. Grow or Pay får oss att hitta flowet sedan Nineteenhundredandyesterday, Bad Craziness, I Wont Cut My Hair, I Want What Shes Got, Monster Philosofy, A New Age Movin’ in. Men det mest maffiga blir ändå när man tänder eld på Lausts extratrumset medan han spelar på det och sedan drar igång Jihad. Inte supersmidig övergång men det var det värt. Sedan blir det allsång på Sleeping My Day Away och Laugh n’ a Half och kvällen är till ända. Vilket gig D-A-D har bjudit oss på!

KOLLA IN HELA BILDSERIEN

Nu är denna kalla dag över och YR.no lovar sol och värme imorgon. Annars får de på pungen!

Reporter: Emma Kling (emma.kling@rockbladet.se)
Fotograf: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se)
Festival: Sweden Rock Festival


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar