En väldigt Svensk Hellfest 2015. Krönika dag 2.

Lördag:

Butcher Babies var definitivt ett av de band som det sågs mest fram emot i vår camping. Som band var de nya för mig då jag enbart hört några låtar dagarna innan. Jag är så glad att vi gick och såg dem. De är aggressiva, de är tunga och de har två kvinnliga vokalister som är otroligt karismatiska. Heidi Shepherd och Carla Harvey använde sig av hela den långa utskjutande delen av scenen för att bokstavligt talat röra vid sina fans. Mot slutet hoppade Shepherd rakt in i publiken och publiksurfade tillbaka mot scenen. Vilket framträdande! Jag var såld.

Backyard Babies exploderade ut på hårdrockscenen igen efter ett uppehåll på fem år, och de var fantastiska. Bandet utstrålar attityd och scennärvaro, och Dregen äger scenen samtidigt som han kör sina bästa Rock 'n Roll poser.

L7 tillförde lite sleazy rock punk från Kalifornien. Tjejbandet kastade vilt omkring sig smutsiga riff och klämkäcka refränger. Donita Sparks röst bytte från raspig sång till skrik och berömde Jennifer Finchs lägre sångröst och kraftfulla vrål. De dominerade scenen och levererade publiken vad de ville ha.

SLASH ft. Myles Kennedy and the Conspirators var en kraft att räkna med. Rock legender som samarbetade för att få till en ny och mäktig dynamik till gamla klassiker. Slash spelade några låtar från hans nya skiva men mest koncentrerades låtvalet till favoriterna som givetvis kulminerade med "Paradise City".

Ensiferum levererade låt efter låt till en väldigt entusiastisk publik, men jag kom på mig själv med att önska att de skulle bjuda på lite mer show. De verkade bara koncentrera sig på musiken, och även om jag gillade att lyssna på låtarna (och är svag för män i kiltar) så tycker jag att de kunde ha ansträngt sig lite mer för att även underhålla oss. 

Faith No More hade klätt upp hela scenen i ljust färgade blommor och vita draperier, även bandet var klädda i vitt. Kontrasten  var otroligt slående, speciellt eftersom att de flesta band som spelade den här helgen var rätt brutala i sin natur. Under låten "Easy" hoppade Mike Patton ned från scenen och bytte t-shirt med en rätt så förvånad vakt som inte hade mycket att säga till om. När han tog sig tillbaka upp på scenen så skämtade han -Jag hoppas att ni gillar nästa låt, om ni inte gör det så kan ni ta upp det med mig. Jag är säkerhetsansvarig!
De spelade ett genomtänkt set och lämnade publiken skrikandes efter mer, trots extranumren.
Vi hörde efteråt att det hade varit problem med PA-systemet och att de hade sprängt det hela 7 gånger under konserten. Det överraskade mig inte alls eftersom Airbourne hade samma problem och ljudet försvann helt under deras spelning, så de spelade i det närmaste akustiskt. Det tog mellan 10-15 minuter innan de lyckades lösa problemet. Det var knappt märkbart under FNF spelning, tur nog.

Scorpions såg vi inte mycket av men de låtarna vi såg fick mig att känna att de fortfarande har mycket att ge, Rudolf Schenker hoppar runt på scenen som en man hälften så gammal som han är och Klaus Meines röst låter fortfarande bra. Vem kan motstå Tyska power ballader?

Biohazard spelade på The Warzone Stage, lite längre bort från de andra scenerna. Vi gick mellan en liten grupp av träd som var kantad av metall skulpturer och intressanta ljus och annan konst. Det kändes nästan som att gå genom en filminspelning. När vi kom fram så hade bandet redan börjat och allt vi kunde se var uppsträckta armar och ett och annat ben från publiksurfare. Biohazard hade piskat upp publiken till bristningsgränsen med sina riff och biffiga ljudbild. Allting med deras musik och framträdande var aggressivt och publiken älskade det.

Marylin Manson var en blandad upplevelse för mig. Manson verkade väldigt lekfull till att börja med. Han hoppade runt på en uppblåsbar sköldpadda som någon i publiken kastat upp, sedan spräckte han hål på den dramatiskt. Han tillbringade också rätt mycket tid med att klättra över en predikstol som stod på scenen och låtsades ha sex med den. Trots det så var det väldigt lite interagering med publiken. Mellan låtarna gick han av scenen och kom tillbaka till nästa låt med en lite annan sminkning och/eller en lite annorlunda klädsel. Bandet lät bra och de spelade hans mest kända låtar. Men Mansons publik kontakt kändes avslaget, inget engagemang och jag tycker att han kunde ha ansträngt sig lite mer.

Lördag kväll kl 23.00, efter att Faith No More spelat färdigt var det en spektakulär fyrverkeri show till låtar av AC/DC, Queen och Slayer. Det var en otroligt precisionsfylld uppvisning där varje fyrverkeri salva blev större och större i takt till musiken. Det var det bästa fyrverkeri jag någonsin sett, inkluderat Londons Nyårs-fyrverkeri. Jag var inte ensam om det heller, alla jag pratade med sa att det var det bästa de någonsin sett.


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar