Slash framförde otaliga hits och Ghost levererade en bombastisk show

Sweden Rock Festival, denna underbara sommarfestival. Vad hade vi gjort utan dig? Vädret är lika schizofrent (inget ont mot sjukdomen) som tidigare dagar denna första festivalmorgon eller rättare sagt festivaldag två (onsdagens halvdagsfestival levererade otroligt fina gig såsom D-A-Ds monstershow så den räknas som nummer ett).

Runessons, Örjans och Rosenlund  är fulla med privata rockstjärnenightliners (ge mig en), svartmejade husvagnar och dieselaggregatsdrivna ljudsystem. Rockerdise-campet kör Bonnie Tyler på repeat och det grisas för fullt på festivalcampingen. Nu är allt som det ska.

Försäljningen av högbrättade svarta hattar med tillhörande krulliga peruker har under denna festival ökat lavinartat och blivit knallarnas kassako numero uno, because.. Slash’s in town! Lagom till sagda stjärnas gig har alla 33 000 rocksvenssons anlänt och befinner sig nu framför Festivalstage i brännande eftermiddagssol. Stämningen är på topp när Myles Kennedy tar sin första smäktande ton. Jag är i vanliga fall inget superfan av Alter Bridge-sångaren nasala wailande men erkänner mig slagen. Tillsammans skapar bandet en skön arenarock som gjord för festivalkonserter. Slash dansar loss och njuter av att vara en medelålders rockikon med tusentals fans framför sig. Slash-hitar varvas med Guns ’n’ Roses megadängor. Lovely.


Jag får en trevlig pratstund med godingen, tillika andregitarristen Roadey från aussiebandet Airbourne. Vi snackar skiva nummer fyra som kommer tidigt 2016, eastcoadt-surfing och Airbournes sköna familjelika bandsammanhållning. Bandet är lika högexplosiva som aldrig förr. 


Lyckas också charma mig till intervju med thrashveteranerna Exodus rödhårige basist Jack. Exodus turnerar flitigt på senaste skivan Blood in, Blood out,  dock med Gary Holt stundtals utlånad till kollegorna i Slayer. Jag förvissar mig om bandet vitalitet, som är starkare än någonsin trots Rob Dukes frånfälle till förmån för den gamle sångaren Zentro och blir lovad en härlig Wall Of Death senare på kvällen.

Sweden Rock Festival är verkligen fullknökat med folk detta år och det är svårt att navigera sig emellan alla solstolar med tillhörande solstollar i för att komma fram till Rockstage och Airbourne. En fullständig recension av detta gig publiceras separat.

Hektors Hymn från fjolårets hyllade platta (r)evolution dundrar igång Hammerfalls gig framåt 20.00 och innan dess har jag pratat med bandets föräldralediga basist Fredrik Larsson om Hammerfalls puls. Han är glad att vara tillbaka men något frustrerad över den stora missade sydamerika-turnén, snart bär det av till Japan där bandet får skydda sina skägg från rakning. Any Means Necessary, Renegade, B.Y.H, Blood Bound avlöser varandra i ett kompetent tempo. The Dragon Lies Bleeding, min favvo,  bakas in i ett långt medley och jag skulle verkligen vilja njuta mer av detta powermetalliga framträdande men det känns alltför välpolerat och mellanmjölkigt. Kanske att Hammerfall tar med sig pyrotekniken och kliver ur mysbyxorna  på deras konsert i Scandinavium i Göteborg i höst. Då tar man med sig Tobias Sammet så det finns stort hopp om en riktig power-konsert.

Exodus nygamle sångare verkar vara poppis bland de dryga  2000 moshare som samlats närmast Sweden Stage vid exakt samma tidpunkt som Hammerfall.. Jack sa tidigare att turnén går superbra även utan Gary men jag som lärt känna Exodus på senare tid saknar sångare och originalgitarristen.


Jag missar det mesta av Battle Beast! Tusan, detta var något jag sett fram emot! I’m a Black ninja!! Ett par låtar hinner jag få till livs bland annat Speedway Out Of Control från nyaste plattan. Det är ett gött powermetalskimmer över finnarnas musik, ibland schlager-aktigt men sångerskans röst hör hemma bland de kvinnliga growlarna såväl som sirenerna. Doro släng dig i väggen! 


Leppard är ett av de största banden som finns som stigit ur askan efter 90-talets  hairmetal-masslakt. Och konceptet har inte ändrats: sensuell softrock med känslig skönsjungande Joe Elliot och skickliga gitarriff från parhästarna Vivian Campbell/Phil Collens. Tusentals förväntansfulla Leppard- fans skruvar nu otåligt på sig i kvällskyla och koskitdoft framför Festivalstage.  Bandet kickar igång, en aning försent, festivalens hittills snyggaste bildspel. Baskaggen är dock alldeles för hårt uppskruvad; mången tidigare huvudakt har förstörts av kippande efter andan och oro för hjärtinfarkt framför denna scen. Take it down a notch tack! Def Leppard har aldrig riktigt varit min grej och har inte sett dem förr men en vän och Def Leppard-vetare beskriver konserten som perfekt regisserad och genomtänkt musikal, trimmad till nästan perfektion, vilket också skapar en kanske för polerad upplevelse utan spännande avvikelser eller spontanitet. 


Ghost B.C avslutar kvällen på Rockstage helt korrekt inplanerat klockan 00.30, till skillnad mot 2013 års Metaltown då man tänkte sig skapa ohelig stämning 18.00 i en romantisk sommarsolnedgång. Papa Emeritus och hans demoner driver på en bombastisk show med ettriga och kreativa metalriff kombinerat med fokus på Papas ljusa drivande mässande stämma. Jag njuter av att det i princip blir en privat upplevelse så här i mörkret men allsången på Con Clavi Con Dio skapar gemensam eufori under nattmånen.
En trött reporter stapplar på kalla fötter hem mot husbilen och hoppas innerligt att vännerna befinner sig där för nu skall det laddas inför fredagens intensiva festivaldag med Dark Tranquility som förstband. 12.00 sharp!

Reporter: Emma Kling
Fotograf: Jimmie Sonelius


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar