Slutet gott, allting gött för årets Sweden Rock Festival

Det är lördag den 6 juni, nationaldagen även kallad, och efter att regnmolnen släppt lite intensivt våt nederbörd får Mustasch äran att bränna av Du gamla, Du fria inför 15000 solsvedda och salongsberusade metalskallar. Klassiskt. 

Mustasch
På 4 Sound-scenen skall Exciter strax gigga, såklart samtidigt som Hardcore Superstar på Festivalstage. Men jag väljer givetvis att först dratta nerför backen och kasta ett getöga på vårt mest klassiska speedmetal-band. Dessa gamla grundare av genren är tillbaka i originalsättning som också spelade in min favoritplatta från 1981, Heavy Metal Maniacs där Dan Beehler sköter både trummor och sång. Titelspåret och namne med plattan drar igång och jag hinner göttigt hötta med näven några minuter på sant heavy metal-vis innan jag måste pipa iväg mot Festival Stage.

God damn, vad mycket folk! Är det solen som lockat hit denna väldiga massa eller är det faktiskt så att Göteborgs mesta partysleazare gått och blivit folkkära. Och tro på fan om inte det sistnämnda incitamentet stämmer. Man har under årens lopp spelat in en gedigen rockskatt och i och med senaste skivsläppet tidigare i år, HCSS, där det trängs gott om garagerock tillsammans med en och annan poppärla, kan jag förstå att bandet nu äntligen tagit klivet upp på prispallen. 20 år av musiktjänstgöring har slipat Jocke och Co tillräckligt för att med bravur palla trycket på största scenen inför uppskattningsvis 25 000 livligt applåderande pers.

FiveFingerDeathPunch_cathrin-2

Känner senare den dreadsskäggige, högst energiske basisten Chris Kael från Five Finger Death Punch lite snabbt på pulsen innan giget under lördagseftermiddagen. Det nya 5FFDP- albumet kommer släppas efter sommaren och en ny turné är under planering. Ni kan gå in på bandets hemsida och rösta på vilken städer i Europa som skall besökas. Jag frågar förstås om Rob Halford möjligtvis kommer att poppa upp på scenen senare under kvällens gig, då han ju gästar på mastodontradioplågan Lift me Up. Kael är hemlighetsfull och kan bara säga att alla håller tummarna för detta. Mitt campsällskap tjötar hål i huvet på mig om Five Finger Death Punch och det skall blir grymt kul att kolla in detta prisvinnande radiometalband senare på kvällen (något jag givetvis missade, hörde talas om att man lyft up en herrans massa kids på scenen, helt i linje med PR-taktiken).

Sedan fick jag se Ace Frehley halvt sluddra/pratsjunga sig igenom sin 35-åriga musikkatalog som soloflygare. Och det är helt ljuvligt. Riffen sitter, bandet har kul tillsammans och är hyfsat samspelta förutom vid några tillfällen då såväl balans som takt tappas. Om detta beror på alkoholskador eller ostadiga gubbaben låter jag vara osagt. Jag fick höra New York Groove och jag är nöjd.

God damn vad hett det är ute. Jag släntrar in i Rockklassikertältet med fuktig rygg för att kika på ett av Sveriges mest framgångsrika doldisband, Avatar. Där har du missat något om du inte hört eller sett dem förut! Med en kreativ liveshow som bäst kan beskrivas som en snurrig metalvarieté, triggas alla dina sinnen igång av maestro Johannes på sång/growl. Senaste skivan Hail The Apocalyspe och dessförinnan Black Waltz båda med gott om melodiska hits har format Avatar till en väloljad kommersiell metalfreakshow, inte olikt Mr. Mansons, men roligare. 

Tvåmetarn tillika Behemoth-basisten Orion dissar mig och stannar  på hotellet på tok för länge och alla intervjuer måste ställas in. Dang! Nåväl, intervjun hade väl snarare handlat om att lyfta skrot än om intrikata tankar kring satanism, så egentligen är bara minimal skada skedd. Men det hade vart kul att bryta arm. 

Min festival börjar tråkigt nog lida mot sitt  slut och jag beger mig en sista vända mot husbilen för att byta om till thermo-underställ och på så vis klara denna sista kvällskyla i nyktert skribenttillstånd. Matknallar  och merchknallar, fylletokiga skaror av musikälskare, bas som dunkar i bakgrunden, solnedgång över Norjes festivalområde. Jag saknar det redan innan det är över, på samma vis som för 12 år sedan under den där första festivalen. 

Copyright-Fredrik-Olofsson-106

Men vänta nu. Det är ju tre styck megaband till som skall på innan masten kan hivas denna SRF. Judas Priest är en av dem, och säger under presskonferensen tidigare samma kväll att bandet kommer  lira på samma sätt som under alla sina 40 år: med intensitet, passion och kärlek – för fansens skull (drar här enparallell i mitt stilla sinne till gårdagskvällens Mötley ”Don’t give a flying fuck” Crue). Well, JP levererar som de ska även fast intensiteten mest bytts mot Robs runtvankande i slängcape. Sjunger bra, det gör han. Nu är det ju sagt att bandet kommer hålla på så länge de kan, frågan är bara hur länge till man kan uppbåda den kvalitet som man själva eftersträvar. 

Well, känns inte som något större problem denna stjärnglittriga lördagsnatt. Nu är nu och jag står i baren och sveper mina första öl och missar såklart på sant festivalmanér både The Darkness och Behemoth, som jag så sett fram emot. 
För er som följt min krönikekavalkad kanske också minns mina festivalförhoppningar. Jag fick tillslut det roligaste och skönaste campet med mina husbilsvänner (man kan visst sova sju i husbil.. om man har ett bagageutrymme) och tack var de där ölen så har jag träffat på en intressant göteborgsdude. kan inte bli bättre. Hur blev din festival?

Ses och hörs nästa år. Låt oss nu ha en underbar festivalsommar.

Puss.

Mustasch

Hardcore Superstar

Judas Priest

Reporter: Emma Kling


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar