Tredje dagen av Sweden Rock Bjuder på en fin comeback och ett riktigt magplask

Äntligen het festivalsol fredag dag tre och festivalbesökarna har förvandlats till 33 000 kokta insjökräftor. Svältfödda nordbor kan helt inte stå emot att ta en eller hundra bärs i brinnande solvägg och är tydligen för snåla för att köpa solskyddskräm.

Dark Tranquillity kör matinégiget klockan 12.00 på Rockstage – i finfin form. Som alla vet begagnar sig DT av melodisk dödsmetall i göteborgsk tradition med rötter i 90-talet. Bandet är dock alltid aktuella och uppdaterade och modernare än någonsin under pågående melodiska tidsålder (då även growllbrudarna tar rejält med plats). Rockstage har ljudet perfekt påskruvat och inte många slingor försvinner i den ljumma blekingevinden. Publiken är förvånansvärt stor så här mitt på dagen då inte många vill missa den röde jävulen Mikael Stanne. Vill också slå ett slag (fniss) för Anders ”Järnnäven” Jivarp, en av världens bästa metaltrummisar – inga jazziga trumstockar hör inte.

Blackberry Smoke lirade lite senare på eftermiddag på Sweden Stage. Charlie Starr på sång, med västvärdens största polisonger, och hans jeansbeklädda band lirar lite skön country-baserad bluesrock. Inslagen av satir har minskat med senaste plattan Holding All The Roses men de fyndiga texterna kvarstår.. Orange–stärkare grejar ett gött originalljud och Charlie sjunger greengrassigt hillbillyhärligt och charmar oss alla med brett leende. Blackberry Smoke borde vid det här laget vara betydligt större i Sverige men kanske förväntar man sig mer på livekonsert än vad bandet just nu erbjuder.

Chevalereska powermetalbandet Gloryhammer från brittiska öarna knyter banden till det medeltida feodalsamhället om än möjligt tajtare än Monty Pythons Holy Grail. Slagkraftiga låtar a la Sabatons rojalistiska blåblodiga Kung Karl-dyrkarepos, radas upp i snabb takt. Här är dock ingen nationalism knuten till bandet utan istället någon form av fantasyfascination som man stöpt ner i ett kul och kompetent powermetalband. Som är bakis. Bevisligen då leadgitarrist Paul Templing inte riktigt mäktar med sitt uppviglartal. Man har fullständigt publiken i sin hand ändå. Detta är ju egentligen ett uppspeedat Alestorm (som tidigare spelat under kvällen) som gått iland och avancerat ett par hundra år framåt i tiden skapat av Christofer Bowes med en lika stor förkärlek för fantasypower som piratmetal och med stort behov av att starta musikprojekt. En bra idé då det går vansinnigt bra för båda banden och har schemat fullspäckat av festivalgig resten av sommaren. 

Stockholmarna Opeth får ta det tidiga kvällspasset på Festivalstage och det är gott om luft och rymd i publiken. Är kanske detta en liten för fet scen för detta progressiva dödsband. Micke Åkerfeldt verkar tycka det är lite pinsamt att befinna sig på jättescenen.. Vi andra njuter dock för fullt av den fina mixen av lite allt möjligt från karriären, hårt som mjukt. Kanske vill man visa upp hela sin fullspektrakompetens för de tusentals Mustasch-diggande metalsvenssons som utgör majoriteten av festivalen. Jag älskar Åkerfeldts dissning av Mötley Crues talang; karln har mod!

Backyard Babies tar klivet tillbaka i rampljuset efter 5 års bortavaro denna rockfredag och antalet som vill se bandets comeback är överväldigande. Nya singeln Thirteen Or Nothing kickar igång giget och sedan är de igång. Det är inte ett övertänt band vi ser snarare ett väldigt koncentrerat sådant men jag ser mycket fram emot en runda konserter med nya albumet! Gött att ha er tillbaka!

Mötley Crüe, detta sorgebarn. What’s going on egentligen? Vince Neils ögonglöd är för länge sedan borta och ikväll är den vacklande och distanserad. Giget är rakt igenom otajt och jag undrar när Vince skall falla ihop i hjärtinfarkt mellan de tveksamma kraxningarna. Jag står och känner mig enormt besviken på detta band, borde man inte vara uppfylld av all den kärlek denna publik visar? Folk bredvid mig råmar att detta är ”så jäla bra asså”, ”fyran vilka musiker”. Vilken planet befinner du dig på? Pinsamt är vad det är. Inte ens en rolig sideshow bjuder man på. Ett par rumpskakande milfs och en sjuhelvetsmassa penisförlängande pyroteknik. Men showen ikväll var bara aska utan eld, rök eller glöd. Vi får la se vad Mötley Crüe kommer bjuda på under deras ”sista” spelning i Stockholm i november. Jag har inga förväntningar.

KOLLA IN HELA BILDSERIEN

Reporter: Emma Kling (emma.kling@rockbladet.se)
Fotograf: Cathrin Linne (catrhrin.linne@rockbladet.se)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar