AC/DC – en frustande rockmaskin som ger oss det förväntade

Så då äntligen till El Grande Finale på en fullmatad AC/DC-helg. Quireboys, Thundermother, Ballbreaker och AB/CD i all ära men detta var givetvis vad vi alla väntat på. Skulle fem fula farbröder visa Sverige att man fortfarande är ett livemonster att räkna med? Skulle de kunna besegra Solnas Friends Arenas obarmhärtiga ljud som redan har fått världstjärnor på knä?

Förbandet Vintage Trouble (som Rockbladet fick en pratstund med innan konserten) bör först få en stor eloge för sin eldiga soulrock där frontmannen Ty Taylor eldade på massorna och crowdsurfade till senaste singeln Run Like The River. Ett förband som ger järnet och ödmjukt berättar att de är medvetna om att 99% av oss i publiken bara är där för AC/DC och inte ens har hört talas om Vintage Trouble. Detta band bör ni kolla upp när de kommer till Sverige igen i november, riktigt bra!

De blinkande röda hornen är överallt på Friends Arena när introfilmen snurrar på de jättelika skärmarna. Den är inte lika kul som på tidigare turnéer men är numera ett givet inslag precis som klockan, kanonerna och den tasmaniska glädjeflickan Rosie. Sin vana trogen öppnar man med en låt från det senaste albumsläppet, på denna turné är det Rock Or Bust. Sedan får vi exakt det vi har förväntat oss. Vi har hört och sett allt många gånger förut men det är fortfarande väldigt underhållande.

Låtlistan är alltid en invändning. Den har hos AC/DC varit i princip identisk sedan 1983 där man endast pliktskyldigt byter ut låtarna från det just då aktuella albumet. Våra genitalier skriker efter en Go DownTouch Too Much eller varför inte en Big Gun eller en Inject The Venom? Men det är en greatest hits show de allra flesta vill ha och de får det med råge. Med tanke på att bandet bara turnerar vart femte år ungefär så kommer man undan med att köra samma upplägg. Vi köper det. Det är ju AC/DC! Brian Johnsons mellansnack lyser helt med sin frånvaro. Förutom ett par busiga ”Stockholm” istället för originaltexten i några låtar så säger han faktiskt inte ett ljud till publiken. Den kepsprydde sångaren är alltid så sympatiskt och det hade varit kul att höra lite snack. Men vi köper det. Det är ju AC/DC! De pratar med instrumenten istället och de gör det bra.

Sin City låter svettiga kalsonger och får det att vara något positivt. Whole Lotta Rosie och High Voltage är otvättad Chuck Berry-rock and rolla bloddopad på moonshine. Men Play Ball och Have A Drink On Me känns lite platta. Den obligatoriska stripteasen från Angus Young uteblir helt till åtminstone Rockbladets stora förvåning. Innan konserten skämtade vi om hur den skulle bli; ett par vita kallingar med svenska flaggan på, en bar och blek rockröv eller både och. Ack så fel man kan ha, även när det kommer till AC/DC. Detta blir konsertens stora överraskning vilket säger en hel del om spontaniteten.

Ljudet på Friends Arena har varit omdiskuterat tidigare och flera världsstjärnor har redan fått se sig besegrade av det. Detta hade även nått AC/DC som valde att förlänga sitt soundcheck med över timmen. Backstage fick vi höra tonerna av introt till Back in Black flertalet gånger innan bandet och dess crew var nöjda med resultatet. När väl AC/DC skruvade upp volymen i en fullpackad arena så upplevde Rockbladets utsända att det var riktigt bra där vi stod, på planen. Det fanns säkert de som hade åsikter om ljudet även igår men vi har inget att anmärka. 

Stevie Young gör ett grymt jobb som Malcoms ersättare och har finsynkat de där gå-fram-till-micken-och-köra-lite promenaderna med sin wingman Cliff Williams, kult! Tuffingen Slade bankar hårt, tungt och effektivt men vi kan ibland sakna mr Rudds mer grooviga spelstil med en ständig cigg i mungipan. Brian kör med sin skitarställning som vi har vant oss vid. Rösten är inte lika stark som den en gång var men han utnyttjar det han har till max. I slutändan är det dock Angus Young som bär mycket av showen på sina späda axlar. Hur i helvete orkar karln? Själva hade vi fallit ihop som ett par lövhögar efter första låten. Vi gick från Friends Arena med ett leende och med förhoppningar om att få se AC/DC igen. Fåglar som kvittrade i korridorerna antydde att denna turné pågår till oktober 2016 så chansen att de kommer tillbaka till Sverige är såklart stor. Att ta sig från Friends Arena är tyvärr lika pinsamt stökigt som vanligt. Börja jobba med logistiken kring stora evenemang nu!

Trots en viss maskinell känsla så gör AC/DC det fortfarande bättre än de flesta av sina yngre kollegor i branschen. Kollegor som för övrigt kan gratuleras när AC/DC lägger ner för då först finns chansen att själv bli störst, bäst och fulast!

LÅTLISTA

Rock or Bust 
Shoot to Thrill
Hell Ain't a Bad Place to Be 
Back in Black
Play Ball 
Dirty Deeds Done Dirt Cheap
Thunderstruck
High Voltage
Rock 'n' Roll Train
Hells Bells
Baptism by Fire
You Shook Me All Night Long
Sin City
Shot Down in Flames
Have a Drink on Me
T.N.T.
Whole Lotta Rosie
Let There Be Rock 
EXTRANUMMER:
Highway to Hell 
For Those About to Rock (We Salute You) 

HELA BILDSERIEN FRÅN AC/DC PÅ FRIENDS ARENA

 

 

EVENT: AC/DC
ARENA: Friends Arena, Solna
DATUM: 2015-07-19
BÄST: Whole Lotta Rosie och High Voltage träffar extra hårt i skrevet.
SÄMST: Den uteblivna spontaniteten.
FRÅGA: Varför har Angus slutat strippa?

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se) och Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
BETYG: RB-Betyg-8_10

 

Kolla in våra recensioner av alla AC/DC-plattor här!

 

BANDFAKTA – AC/DC

MEDLEMMAR
Brian Johnson – Sång
Angus Young – Gitarr
Cliff Williams – Bas
Chris Slade – Trummor
Stevie Young – Gitarr 

HEMSIDA FACEBOOK | ACDCMACHINE – svensk intresseförening |


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar