Planetariet – Rymden

Även om postrock igen och igen bevisar sig vara en av de mest engagerande av genrer för den genuint musikintresserade skaran är den, ironiskt nog, också den som oftare än någon har den osmickrande förmågan att gå in genom ena örat och lika fort ut genom det andra. Problemet som jag ser det ligger i att många band i genren anklagas alltför hårt för att ta sig själva på lite för stort allvar när de eftersträvar känslomässig katharsis - att det istället kan liknas vid ett laxermedel i form av övertydliga uppbyggnader och crescendon. Det kommer inte som någon direkt överraskning att även de mest inflytelserika och välkända postrockbanden gör sig skyldiga till detta någon gång ibland. Hur briljanta Sigur Ros och This Will Destroy You än är så råkar de likväl injicera lyssnaren med en dos tomgångskörning nu och då . Emellertid är det stora problemet att erfarna och kräsna musikälskare inte kan förlåta denna aspekt av postrocken. Varje genre har sina tydliga brister, men när det kommer till Planetariet, så är jag så pass övertygad om att den norrländska sextetten kan ha påbörjat vägen mot skatten vid regnbågens slut med sitt 2001:A Space Odyssey- visuella ljudlandskap som för tankarna bort från Moder Jord och rakt ut i den intergalaktiska hänförelsen.

Här finns en gedigen fingertoppskänsla och vördnadsfull respekt för rymdens oerhörda kraft och mystik som smittar av sig på vart och ett av de fyra spåren. Så gott som alla de tidigare nämnda tillkortakommanden förvandlas till damm och sprids ut i atmosfären till förmån för några av de mest sårbara och filosoferande instrumentala passager som jag som trogen lyssnare kommit att uppleva inom skandinavisk postrockhistoria.

De rena känslor som Planetariet avfyrar som sökmissiler siktade rakt in i åhörarens öron påminner inte omedelbart om något annat postrockband, vilket är minst sagt imponerande, men det finns en stil och en finess som osar av jazz, rungande reverb och på sina håll Pink Floyd-episka soundscapet Wish You Were Here / Welcome to the Machine. Det är suggestivt, existentiellt grubblande - vackert och skört och på samma gång med en sådan inneboende latent kraft att det känns som att inte ens ljuset kan fly gravitationen från det svarta hål som jag färdas rätt in i när jag blir ett med rymdresenären på avslutningsspåret. Det känns som att jag har varit med om en avgörande upptäckt på något vis. A giant leap for mankind, bevittnat något som ni aldrig kunnat föreställa er. Bara för att utplånas och uppgå i intet utan att någon någonsin får veta. 

788390
SKRIBENT: Tommy Hansson (tommy.hansson@rockbladet.se)
RECENSION: Planetariet / Rymden
BÄSTA SPÅR: Alla. Jag väljer att se dom som ett enda spår uppdelat i lika nödvändiga delar.
SKIVBOLAG: Osignat
RELEASEDATUM: 2015-07-15
BETYG: RB-Betyg-8_10


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar