Ramblin’ Man Fair del 1 – Klaus Meine snor Blue Öyster Cults cowbell!

Den första dagen av Ramblin' Man Fair bjöd på ölfestival, sol, cowbell och Scorpions. Här följer Rockbladets summering och bildgallerier. Nu kör vi den andra och avslutande dagen!

Stärkta(?) av engelsk kolesterol-frulle bussar vi oss till festivalområdet i Mote Park vid Maidstone, som ligger sisådär 5 mil från London.  Det är ordentliga förseningar med fotopassen och det råder en del oklarheter kring vilken access de kommer ge. Att det är första året som festivalen arrangeras ursäktar en del men att inte kunna ha fotokontrakten, av typen Standard 1A, utskrivna förrän två timmar efter presskontoret öppnar är bara dålig planering.

Väl inne på det gemytliga området försvinner irritationen ganska omgående då vi möts av engelskt solsken(!), trevlig personal och patchade jeansvästar i alla åldrar. Huvudscenen Classic Rock och Prog Stage är open air medan Outlaw Country får husera i ett tält. Mina festivalerfarenheter säger mig att det är i just tält den stora magin kan uppstå.

VIP arean är uppdelad i två delar där den första har plats för press och andra viktiga personer samt de som velat gräva lite djupare i pluskan. Förutom mat, dryck och luxury toilets (dvs inte bajamaja) finns det sköna soffor där man kan ligga och jäsa med utsikt över den största scenen. En trappa upp på en balkong, med ännu bättre utsikt över Classic Rock Stage, ligger Founders Club. Hostar du upp 600 pund ges access till finrummet både i år och nästa år tillsammans med fri bar, sittplats vid två av scenerna och en del andra förmåner. Hade jag bott i England hade jag inte tvekat att slå till.

Crowd-5 

Den stora äran att inviga spektaklet får No Hot Ashes från Belfast. De gör en återföreningsturné efter att ha legat i malpåse i 30 år. De kraftiga vindarna spelar ett spratt med ljudet och det vi ser av konserten fångar inte alls så vi tar oss vidare in i Outlaw Country-tältet där JD And The Straight Shot ställer till med dans på logen. Myspysiga Americanavibbar vilket hade gjort sig bra på Rolling Rootsy Revue som rullade genom Sverige för några veckor sedan.  

Unto Us tar oskulden på Prog Stage några hundra meter bort där sångaren Huw Lloyd Jones förkunnar att det som omväxling är kul att spela för folk han inte känner personligen. Detta är mer än lovligt gäspigt så jag går i stället och köper ett Team Rock+ paket för 20 pund som ger mig all access till tidningarna Classic Rock, Prog och Metal Hammers digra material. Tackar!

Unto-Us-1

De förvaringsskåp som vi förbokat och betalt för har inte dykt upp och lite senare kommer det ett mail innehållandes ursäkt och info om återbetalning.  Det blir vackert till att konka runt med alla prylar resten av festivalen också. Något som ömmar våra arma kontorsryggar.

Bandet Toseland, med den förre detta Superbike-världsmästaren James Toseland på sång, gör sin första main stage apperance någonsin på Classic Rock Stage och presterar en energisk show. Nu har vinden avtagit och det låter betydligt bättre än tidigare. Det börjar fyllas på med nickande huvuden runt omkring oss och publiken verkar gilla läget.  

Det har utannonserats en "beer festival" på Ramblin' Man Fair vilket enligt uppgift är mer eller mindre standard på engelska rockfestivaler. Nu är det inte mer festival över ölandet än att det serveras inte mindre än 22 olika sorters brittisk ale. Men plastmuggarna till trots är det riktigt trevligt att få testa nya ölmärken och slippa de blaskiga feslager vi brukar få stå ut med på svenska musikarrangemang. Good work lads!

Utanför presstältet får vi en intervju med countryvildingen Bob Wayne. Han pratar passionerat om sitt filmintresse och vi får bland annat höra om hur han producerar och redigerar sina egna videos. Bob missar tyvärr ett av sina favoritband Saxon, då de spelar samtidigt, men lovar att han kommer stå längst fram med tändaren i näven under Scorpions Wind Of Change. Ett band han träffade på ett flyg när han var 7 år. Tyskarna uppmuntrade honom att fortsätta med sitt gitarrspelande och jobba hårt vilket Bob tagit fasta på. Mr Wayne med band kommer till Sverige i höst och delger oss datumet 5:e november på Göta Källare i Stockholm. Känns som det kommer bli en underhållande spelning! "Jag borde leva sunt så att jag hinner med allting jag vill göra" lyder Bob Waynes självrannsakande slutord till Rockbladet.

Bob-Wayne-2

Då det nu spelas skvalig radiocountry i Outlaw Country-tältet och det är tröttmössigt borta vid Prog Stage så är det enkelt att välja Blue Öyster Cult på huvudscenen. Att ha ledmotivet till Game Of Thrones som intromusik är stort plus i kanten och BÖC gör en riktigt bra spelning. Med tre gitarrer blir det sådär gött 70-talsjammigt som jag gillar. Richie Castellano släpper ibland sin sexsträngare för att istället hamra lite olika keys där speciellt orgeln sätter fin prägel på mystiken i låtarna. Självklart får vi magnifika (Don't Fear) The Reaper, men utan cowbell vilket är en smärre skandal. Här hade förstärkning från Will Ferrell behövts.

All personal på festivalen vi pratar med är trevlig och tillmötesgående. Men tyvärr kan de ofta inte svara på de enklaste av frågor, till exempel om det finns några matställen som tar kort. Det verkar vara cash only som gäller överallt och de bankomater som finns på området accepterar inte svenska kontokort. Imorgon blir det till att tömma spargrisen. 

Biff Byford och hans mannar i Saxon kan inte gjort någon besviken ikväll. För min egen del är det första gången jag ser engelsmännen sedan tidigt 90-tal på Kulturkammaren i Norrköping. Då var gentlemännen från Birmingham lite i en svacka men har ryckt upp sig rejält på senare år. Vilken nostalgitripp med Wheels Of Steel, Strangers In The Night, Denim & Leather och andra kronjuveler. I mitten av spelningen vill de spela önskelåtar ("except Smoke On The Water!") och den sympatiske Biff river sönder och käkar upp spellistan. Det är svårt att inte gilla de här trotjänarna av NWOBHM och de får välförtjänt mycket "oh-oh-oh-oh-ooooh" och annat bifall. 31 juli släpps en ny singel och video.

Hayseed Dixie orsakar ett överfullt Outlaw Country-tält och det är omöjligt att tränga sig in. Vi skymtar några banjos därinne men bandets hillbilly-versioner av gamla hårdrocksklassiker krockar ljudmässigt med Dream Theaters mattor från stora scenen så det blir en kort visit. 

Betydligt lugnare toner blir det från en akustisk Shooter Jennings som är näste man till rakning i tältet. Han bjuder på bra röst, storytelling och en låt av farsan, countrylegenden Waylon Jennings. Sonen Shooter upplyser oss om att den inte handlar om kvinnor, som texten antyder, utan om musikindustrin i Nashville. Countryn har definitivt sin publik på denna festival men det har varit betydligt glesare vid Prog Stage de gånger vi varit där.

Shooter-Jennings-1

Trots en i övrigt rätt sorglig engelsk matkultur är det ett brett utbud av festivalmat och verkligen inte bara fish and chips. Men de flottiga fiskarna genererade längst köer tillsammans med hamburgarna vilket känns logiskt och engelskt konservativt.

Lördagens headliner Scorpions är 30 minuter sena. Om det är divalater eller några tekniska problem har jag ingen aning om men det är hur som helst irriterande då alla andra artister vi sett varit sjukt punktliga.

Tyskarna, som gjorde avskedsturné häromåret, fläskar på med en ordentlig show som för tankarna till Aerosmiths glassiga uppvisning på Hellfest förra sommaren. Både ljusspel och scenbygge är urläckert och de visar tydligt att man är det största bandet i denna line-up. Meines röst håller fint och den ständigt gapande Rudolf Schenker leker gym med sin gitarr. The Zoo och Coast To Coast är så sprudlande att jag tror det är 1985 och World Wide Live men sedan kroknar konserten med några nyare, slätstrukna låtar och ett akustiskt set som jag inte tycker man får till riktigt. Att vi får höra gammalt 70-talssnask är coolt men jag hade föredragit hela Steamrock Fever i stället för hoptryckt i ett trist medley. Bandet får styrning på skutan igen med Blackout och Big City Nights. Att trummis-Kottak får ta så pass stor plats är ödmjukt av Meine/Schenker/Jabs. Eller så är de bara trötta och behöver vila. Fick till sist svaret på var Blue Öyster Cults cowbell tagit vägen. Den har Klaus Meine snott! Sångaren bankar friskt på den i flera låtar och kastar ut frikostligt med trumpinnar i publikhavet. Kul att äntligen få se ett band som man började lyssna på som 11-åring.

Direkt efter Rock You Like A Hurricane klingat ut så lämnar publiken området och festivalen stänger för den här dagen. Nu taggar vi om till framförallt Rival Sons, The Temperance Movement och Blues Pills under dag 2.

Text: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
Foto: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)

BILDER FRÅN SCORPIONS SPELNING

 

 

BILDER FRÅN SAXONS SPELNING

 

BILDER FRÅN BLUE ÖYSTER CULTS SPELNING

 

BILDER FRÅN INTERVJU MED BOB WAYNE

 

 

BILDER FRÅN TOSELANDS SPELNING

 

ÖVRIGA BILDER FRÅN DAG 1

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar