Tänk dig lycklig – det går din, jävel! En krönika om fenomenet Ulf Lundell

Min första Lundellkonsert minns jag inte mycket utav. Det var den 5 juni 1993 i Växjö, och min mamma var då tre dagar in i graviditeten. När öppningslåten Ute på vägen igen rullade igång dansade jag antagligen med efter bästa förmåga, och tre timmar senare, när de sista tonerna ur slutnumret Laglös lagt sig över nejden, är jag säker på att jag hade applåderat om jag kunnat. Jag var förmodligen fast redan där.

Jag har alltså vuxit upp med Ulf Lundell. Hans musik har alltid funnits där, i form av sönderspelade CD-skivor, kassetter i bilstereon, och tveksamma sånginsatser från min mamma. Jag utvecklade tidigt preferenser. När andra barn somnade till de klassiska vaggvisorna ville jag absolut höra

Gå upp på klippan.
Det står en man på en klippa
Han har fjädrar och örter i handen
Se hur han sträcker sina armar
Upp mot molnen, ut över landen

Ulf går som en röd tråd genom mitt liv, men det skulle dröja fram till tidiga tonåren innan jag på allvar började lyssna på hans musik och läsa hans böcker. Under uppväxten är man ju som bekant mer eller mindre rebellisk, men när puberteten är över och man någorlunda landat i sig själv känner man inte längre samma motstånd mot det föräldrarna tycker om och står för. Min mamma gick på sin första Lundellkonsert när hon var i tjugoårsåldern, och har sedan dess sett honom ytterligare sextiotvå gånger. Hon var bland annat och vände i Hultsfred 1991, på den smått legendariska inställda spelningen som också var en spelning.

När jag själv i min grönaste ungdom började uppskatta musik på ett helt annat plan än jag tidigare gjort, då var det främst Dylan och Stones som gav mig gåshud. Min kära mor lät ofta Lundells plattor gå varma i vardagsrummet och ju mer jag hörde och tog till mig, desto mer förstod jag hur nästintill obegripligt bra han faktiskt är. Jag började lyssna ensam. Jag plöjde igenom låt efter låt, platta efter platta, och blev alltmer euforisk. Jag kände mig vlamm, jag ville ha ett lejon, jag ville sitta i rökiga rum och spela kort, ta 46:an ner till Sture, slita sönder molnen, och dricka rom i regnet. Jag undrade om någon behövde mig när duellen var över. Jag ville kyssa havet och vara kär och galen, men jag ville absolut inte ha någon Lamborghini

I början försökte jag dölja min entusiasm, och lät mig begravas levande i den Lundellska låtskatten endast när jag var för mig själv, men en eftermiddag när min mamma kom tidigt hem från jobbet fann hon mig sittandes med min gitarr i ett försök att klinka fram och målbrottssjunga Ryggen Fri från Längre Inåt Landet.  

Jag hade hittat någonting som verkligen var för mig, och när jag gick på min första spelning kände jag: ”-Wow, han finns faktiskt på riktigt. Han står där några meter ifrån och är så jävla fantastisk.” Det var gåshud och fånigt öppen mun i två och en halv timme den kvällen. Jag ska inte överdriva, men det har blivit så mycket mer än att bara uppskatta musiken, böckerna, dikterna, tavlorna, och på senare tid även bloggen Badgers Drift. Det hela har urartat till idoldyrkan, personkult, och på flera sätt även en livsstil. 

Ulf Lundell är unik i det avseendet att han är en av få, kanske den enda, som berättar hur det är. Hur det faktiskt är. Han är definitionen av en betraktare, vilket många av hans låtar, men kanske främst böcker, tydligt visar. Hans debutroman Jack sköt 1976 upp ur den grå, puritanska betongen som en vital anarkistisk blomma. Den behövdes då, och den behövs än idag. Ulf är en iakttagare av den generation han lever i, och han besitter en oförliknelig förmåga att beskriva den. Han är den enda, förutom möjligtvis Charles Bukowski, som skriver så livskraftigt, energiskt, och nära. Lika mycket som jag uppskattar innehållet i hans texter, uppskattar jag hans sätt att behandla språket. De karaktäristiska metaforerna, de långa och vassa rakt på sak-meningarna, och hans lagom avvägda och finurliga humor är vad som gör hans låttexter, dikter, och böcker så fantastiska.

Men musiken är ju kanske den mest hemlighetsfulla av alla konstarter. Den går direkt från känsla till känsla utan förståndet som onödigt mellanled. Budskapet, och saxofonen, i eposet Levande Och Varm från plattan På Andra Sidan Drömmarna har vissa morgnar varit min enda anledning att kliva upp ur sängen, och vissa nätter varit orsaken till att jag inte kunnat somna.

Jag vill gå där i ett annat land
med en kvinna vid min arm
Det här kriget är så meningslöst
hon är levande och varm

Den romantiska, längtande, frihetstörstande Lundell, och den förbannade, bärsärkagående och politiskt frustrerade Lundell, har båda nästan osannolikt mycket att säga om världen. Finns det någonting som känns bättre än att en ljummen stockholmsk sommarkväll stå längst fram på ett Lundell-gig, vara sådär obeskrivligt kär, och få höra Ulf sjunga Hon Gör Mig Galen, samtidigt som Janne Bark smeker strängarna på sin mandolin? Som en ny religion. Och finns det någonting som väcker revolutionslusten och viljan att gå ut på torgen och slå i kastruller som att tillsammans med fyratusen andra människor vråla texten till den oerhört starka Folket Bygger Landet?

Ulf Lundell är en helyllebohem som är ödmjuk, charmig, och sårbar. Men han är aldrig någonsin rädd. Om någon ryter åt honom, ryter han tillbaka. Han är rent förbannad, men absolut inte bitter. Han har inte, och kommer antagligen aldrig, ge upp. I låten Upp! pratsjunger han: "Det är som att pengarna vinner, och folk vill ha skit." Det var lika sant då, för nitton år sedan, som det är idag.

På senare år har hans böcker och plattor börjat få ett alltmer ljummet mottagande av recensenter och före detta fans. De tycker att han har blivit grinig och bitter, när han i själva verket är besviken, patosfylld och pissed-off. Till skillnad från sina folkkära kollegor som skriver fredagsmysiga medelklassdeckare har Lundell valt att hänga på sig oket som måste bäras av någon. Han ger röst åt sin egen frustration och åt dem som saknar röst, eller bara har en valsedel att protestera med. Han själv tillhör knappast medelklass längre, men det som gör honom unik är det faktum att han vägrar finna sig i läget som råder i Sverige. Hans ”gnäll” borde istället vara en inspiration för alla som precis som han vägrar ge upp. 

Det är delvis på grund av det här jag själv har valt att tatuera in hans mantra Folket Bygger Landet på underarmen; därför att jag vet att det är viktigt. För att jag vet att Ulf Lundell har rätt. Både musikaliskt och författarmässigt är han en av mina absolut största inspirationskällor, och den främsta anledningen till att jag själv valt att bli musiker och trevande skribent. 

På sin blogg, Badgers Drift, skriver Ulf såhär: ”Jag ska inte säja att det här är min absolut sista sommarturné, men jag tror att det är det.” Fredagen den tjugosjätte juni var det turnépremiär, och självklart åkte jag upp till Örebro för att se honom. Jag stod på kullerstenen och hängde på staketet i drygt tre timmar innan giget började. Klockan nio kliver han ensam ut på scen framför en mäktig backdrop föreställande fyra gigantiska X; ett för varje årtionde som rockpoeternas rockpoet. Innan turnén har han låtit fansen önska låtar med villkoret: ”Ni får önska vad ni vill förutom Jesse James Möter Kärleken och Sniglar och Krut, för dom kommer jag aldrig spela”. Ulf Lundell stegar ut på scenen och river av en underbar och avskalad version av Sniglar och Krut, från albumet Vargmåne. Det är så typiskt, och det är nästan så att bara den låten hade räckt för att få publiken att känna att nu kan de dö lyckliga. Men Ulf är långt ifrån redo att säga adjö. Han verkar taggad, och det syns att han trivs när han ler sig igenom hela förstanumret. Bandet gör honom sällskap på scenen, och Bark rullar igång riffet till Omaha. Janne Bark, som förresten, då med blond påfågelfrisyr, gjorde sin debut som gitarrist bakom Lundell i just Örebro för nästan exakt trettiotre år sedan. Maskineriet vevas igång, rockpoetens röst är vass och känslosam, och alltihop är väldigt samspelt för att vara en Lundellsk turnépremiär.

Scenen stod framför slottet, och publiken var placerad bakom kravallstaket på andra sidan vallgraven. Svårighetsgraden i att upprätta en bra publikkontakt med det avståndet kunde i förväg ha liknats med att vara Bob Dylans halsdoktor vid inspelningarna av hans senare plattor. Men Ulf lyckas med detta, och när begynnelsetonerna i den episka och alltför sällsynta Isabella ekar över stadsparken är publiken i extas. De fortsätter att plocka ädelstenar ur den Lundellska kistan och ger enorma versioner av bland annat Håll Mej…Åh, Ingenting och Soldat Kommer Hem. Andreas Dahlbäck piskar och hamrar så frenetiskt att redan i andra låten tvingas hans tekniker komma ut på scen och skruva åt hans cymbaler, och Bark behandlar sin sunburstade Les Paul på det sätt som bara han kan. Sådär så att hårstråna reser sig i nacken. Ulf Lundell rör sig fram och tillbaka över scenen, han spelar gitarr mot mikrofonstativet, han slår an sina strängar med mikrofonen, och trots problem med Den vita viskningen, och sällsynt omedgörliga gitarrpedaler, är han på ett till synes fantastiskt premiärhumör. 

Inte för att det var särskilt länge sedan vi såg honom sist, och inte för att någon egentligen tvivlat på att sommarens fyrtioårsturné skulle bli av, men på något vis är det ändå alltid en lättnad att se att han är tillbaka där han hör hemma. Sheriffen är tillbaka i staden. Han har återuppstått för att leverera en show byggd på genuin och otvungen livsglädje.

Avslutningsnumret blir en känsloladdad och nästintill tårdrypande version av Rått och romantiskt från 1994 års platta Xavante. De spelar den i ett fullbandsarrangemang, samma elektriska version som ligger på boxen Under vulkanen. Och jag kan inte göra annat än att stå där, längst fram, och tänka: ”-Det här är så jävla vackert.”

Älska mig rått och romantiskt
Rym med mig på ett tåg till Paris

Efter konserten väger inte själen mer än en fjärilsdröm. Det är alltid en urladdning, ett slag i magen, och ett brännmärke i ansiktet. Men samtidigt är det också fågelkvitter, ljummet regn, näckrosor, och öppna landskap. Där han trivs bäst.
Om det här verkligen blir Ulf Lundells sista sommarturné så var premiären i Örebro början på ett fantastiskt segertåg. En storartad defilering in i mål. Jag vill gärna tro att legenden inte har något slut, men så är det ju inte. Han har gjort det förut, och han kommer att göra det åtminstone en handfull gånger till; hänga på sig gitarren, stega ut på scenen och visa var rock n’ roll-skåpet ska stå, för att sedan åka hem till Stenshuvud, sätta pappret i maskin igen och skända skiten ur flaggan, kungahuset, Stenbeckskoncernen, nykterhetsrörelsen, Fångarna på fortet, jungfrufödelsen, och all media som lyder under dessa. 

I diktsamlingen Tid för kärlek från 1984, i dikten Skeppen, skriver Ulf:

Varför egentligen alla ord
När poesin borde levas istället?

Text: Johannes Widergren (meisterhatt@gmail.com)
Foto: Fredrik Olofsson (fredrik.olofsson@rockbladet.se)

HÄR KAN DU SE ULF LUNDELL I SOMMAR

10/7 - Ljungaverk, Ljungarocken
15/7 - Langesund, Wrightegaarden
21/7 - Fårö, Stora Gåsemora Gård
23/7 - Rättvik, Dalhalla
24/7 - Borgholm, Slottsruinen
29/7 - Halmstad, Solgården, Tylösand
30/7 - Lysekil, Havsbadet
31/7 - Östervåla - Skogsvallen
1/8 - Stora Kusten - Skule Naturscen
7/8 - Karlstad, Friluftsteatern, Mariebergsskogen
8/8 - Göteborg, Trädgårdsföreningen
14/8 - Landskrona, Citadellet
21/8 - Drammen, Elvefestivalen
28/8 - Stockholm, Gröna Lund
29/8 - Linköping, Kungsträdgården

BANDFAKTA

MEDLEMMAR 
Ulf Lundell – sång, gitarr, munspel
Janne Bark – gitarr, mandolin
Jens Frithiof – gitarr
Surjo Benigh – bas
Marcus Olsson – klaviatur, blås
David Nyström – klaviatur
Andreas Dahlbäck – trummor

HEMSIDA |

DISKOGRAFI
1975 – Vargmåne
1976 – Törst
1977 – Natten hade varit mild och öm (live)
1978 – Nådens år
1979 – Ripp rapp
1980 – Längre inåt landet
1981 – Preskriberade romanser (samling)
1981 – Innan jag anfölls av indianerna (box)
1982 – Kär och galen
1984 – Sweethearts
1984 – 12 sånger
1985 – Den vassa eggen
1987 – Det goda livet
1988 – Evangeline
1989 – Utanför murarna
1991 – Livslinjen (box)
1993 – Måne över haväng
1993 – Maria kom tillbaka (live)
1994 – Xavante
1995 – Rebeller (samling)
1995 – Öppna landskap 75-95 (samling)
1995 – Slutna rum 75-95 (samling)
1996 – Bosnia
1996 – På andra sidan drömmarna
1997 – Män utan kvinnor
1998 – Slugger
1999 – Fanzine (delvis live)
1999 – Når jeg kysser havet (norsk samling)
2000 – I ett vinterland
2002 – Club Zebra
2003 – En eld ikväll
2004 – Ok baby ok
2005 – Högtryck
2005 – Lazarus
2006 – När jag kysser havet 75-84 (samling)
2006 – Danielas hus 84-94 (samling)
2006 – Venus och Juniper 95-05 (samling)
2007 – Under vulkanen (box)
2008 – Omaha
2010 – En öppen vinter
2011 – Roskilde Orange Stage (live)
2011 – Unplugged solo (live)
2012 – Rent förbannat
2013 – Trunk
2015 
– 40! (samling) 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar