Wacken del 3 – sol och musikfokus till slut!

Wacken Open Air har i år haft alla väderlekar utom snö. På musikfronten har det också varit blanda och ge. Här följer Rockbladets avslutande del i Wackentrilogin.
 
När vi vaknar på lördagsmorgonen är det gassande sol! Efter ett frukoststopp längs huvudgatan i den lilla byn Wacken (där flertalet tyskar obehindrat shottar starkt på morgonkvisten denne tredje festivaldag) når vi festivalområdet som otroligt nog börjar torka upp på sina ställen. Efter de senaste dagarnas katastrofscener, där regnet och framförallt leran varit det stora samtalsämnet, trodde vi aldrig att det skulle vara möjligt till fast mark under fötterna. Visst, det är fortfarande illaluktande sörja på större delen av festivalområdet men här och där kan man till och med se gräset titta fram.
 
Black Spiders blir första konsert för dagen. De lirar kompromisslös rock and roll a la Hellacopters men har också inslag av doom. Vi uppmanas skrika "Fuck you Black Spiders!" av den Mitellaprydde sångaren Peter "Spider" Spiby och det kan vi gå med på. Spindlarna gör ett bra liveframförande men deras vassa plattor hade fått mig att hoppas på ännu mer när det nu vankades livedebut för Rockbladaren på plats. Trummisen "Tiger" Si Atkinson måste för övrigt ha sträckt armen ur led efter att ha smiskat den högst placerade cymbal som skådats på Wacken. Guldstjärna i kanten på den.

Annons

Direkt efter på scenen bredvid tar Avatars kabarémetal vid. Hade tänkt att bara slå en kort kik innan geggamojjapromenixen till presstältet men dessa Glenns från Lilla London bländar ordentligt och jag blir kvar. Som ett koppel av marionettdockor trippar de in på scenen och får sina instrument påhängda av crewet under intromusiken. Sedan brakar det igång duktigt med Hail The Apocalypse där hårpiskorna åker virvelvind på scenen. Sångaren Johannes Eckerström är Jokern och Beetlejuice i ett och detta är kolossalt underhållande!

Solen och värmen har nu slagit till lika hårt som regnet gjort tidigare under festivalen och känslan av att vara svettig känns helt ny. Det tokvarma och underdimensionerade presstältet är under all kritik på W.O.A. WiFi:t är lika raskt som ett gammalt trött 56K modem och det är ständig huggsexa om strömuttagen. Att det dessutom spelas livemusik bland pressytorna som är så hög att det inte ens går att ha otur när man tänker suger lerpöl. En intervju med Zodiac skulle behövt genomföras med hjälp av teckenspråk. Svagt av en festival som arrangeras för 26:e året! Om VIP Area finns det dock enbart positiva ord att säga. Bra krubb, gott java och ett, med festivalmått mätt, brett utbud av rusdrycker. Allt är i princip köfritt. Skärmarna som pumpar ut livefeed från de största scenerna är stora och knivskarpa och det blir lätt surrealistiskt när man hör ljudet på riktigt en bit bort.

Av Zodiac-snacket lyckas vi alla fall utröna att alla fyra bandmedlemmar jobbar som lärare på sina respektive instrument och att de fått en promotor i Sverige. Så förhoppningsvis kommer de snart göra livepremiär i gamla Svedala. Ny platta ska snart spelas in och den kommer låta mer som den ruffiga debuten A Bit Of Devil än senaste alstret Sonic Child som är lite mer clean. Ni som gillar dynamisk bluesrock bör absolut kolla upp dessa tyskar!

När kanadensiska powertrion Danko Jones ska skrevrocka tar vi oss längst fram till scenen för att få en container rockattityd av dignitet. En bra dag är Danko Jones den perfekta festivalakten men nu gör Torontoavkommorna det lite för svårt för sig med några sega låtval och en något för lång(!) speltid. Nä, 45 minuters ursinnig adrenalinkick och med en tempohöjande Had Enough som startlåt hade suttit som lönnsirap på pannkakan. Frontmannen själv är evig motormouth och det är mer än halva behållningen att lyssna på hans smattrande svada. Bitarna från senaste solida vaxet Fire Music är styvast i setlisten denna gång.

En fantastisk och positiv överraskning var Rock Meets Classic där vi fick mumsa i oss klassiker av Rainbow, Helloween och Twisted Sister framförda av inga mindre än Joe Lynn Turner, Michael Kiske samt Dee Snider. Kiske sjunger ju faktiskt bättre nu än när det begav sig och Dee är ett energiknippe av högsta rang. Få frontmän spottar ut lika många ord som Dee under ett mellansnack. Det skulle vara intressant att höra Dee och Danko Jones i en duett. Troligtvis skulle de ha tre timmars mellansnack i munnen på varandra och om tiden räckte till kanske spela en låt också.

Svenska Bloodbath spelar högst och kanske också hårdast av alla hårdingar på Wacken i år. Men musiken måste ha klivit i blyskorna för denna ljudmatta står helt blickstilla och svänger inte överhuvudtaget. Vet att en av våra fotografer på plats inte alls håller med och Bloodbaths framträdande hamnar på hans bästa-lista. Så olika det kan vara.

FredrickDrakenlind_20150801_0142  

Judas Priest är giganter hos en metalälskande publik. De får absolut störst publik under hela festivalen tätt följt av våra svenska hjältar i Sabaton. Sångaren Rob Halford har visserligen en dämpad energi på scenen jämfört med förr i tiden och ljudet är stundtals svajigt men vad gör det när det handlar om Priest? Hell Bent For Leather som tidigare var fastspikad som avslutningslåt körs nu mitt i setet. Den obligatoriska bågen är dock på sin plats. Det är en mäktig känsla att få vråla ut "You don't know what it's like!" i den där lagbrytarlåten tillsammans med över 70.000 metalheads.

Tre intensiva dyng är över där både regnponchos och solkräm kom till sin användning. På vägen hem till Sverige hör vi att alla biljetter snart är slutsålda till nästa år och det utan att speciellt många akter släppts. Festivalen Wacken Open Air är och förblir större än artisterna som spelar där. Det finns inget oväder i världen som kommer kunna ändra på det.

ROCKBLADETS BÄSTA PÅ W.O.A 2015

Fredrik Blid

- Truckfighters - Bäst energi alla jag såg, inte en död nanosekund både på och nedanför scenen där två tredjedelar av bandet huserar ibland.
- The Answer - Explosiv sång av Cormac Neeson 
och mumsig classic rock som växer åtskilliga klasser live.
​- Judas Priest - Gammal är äldst och fantastisk kul att äntligen få uppleva dessa metalgiganter livs levande. Robban är stenhård!

Fredrik Brolin

- Truckfighters - Otrolig uppvisning i ett skenande stonerrus! Kul att se responsen från publiken.
- Death Angel - Oldies but goldies. Mycket skönt gig med både speed och tyngd.
- Running Wild - Ungdomsåren gjorde återtåg in i tillvaron igen. Bra setlist. Aj lööw Under Jolly Roger!

Fredrick Drakenlind

- Death Angel - I särklass bäst!
- Bloodbath - Gillar musiken som fan.
- Truckfighters - Den sjukaste energi jag sett på en scen på länge.

Sofia Hellberg

- Slush margaritas i VIP-baren
- WET- och Headbangerscenernas stage crew - smiley heart!
Combichrist

POPULÄRAST TISHOR BLAND FESTIVALBESÖKARNA

1) Iron Maiden
2) AC/DC
3) Sabaton
...och inte en enda Turbo Jugend-väst någonstans vad vi kunde se!

Text: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se) och Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
Foto: Sofia Hellberg (sofia.hellberg@rockbladet.se) och Fredrick Drakenlind (fredrick.drakenlind@gmail.com)

SE HELA BILDSERIEN FRÅN KVELERTAK

SE HELA BILDSERIEN FRÅN JUDAS PRIEST

SE HELA BILDSERIEN FRÅN SABATON

SE HELA BILDSERIEN FRÅN BLACK LABEL SOCIETY

SE HELA BILDSERIEN FRÅN AMORPHIS

SE HELA BILDSERIEN FRÅN BLOODBATH 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar