Frankenstein på Östgötateatern

Teater och rockmusik är det en ekvation som kan gå ihop? Absolut och det finns andra föreställningar som kombinerat detta förut!

Östgötateatern har ett rykte om sig om att sätta upp bra musikproduktioner och nu i höst har de satt upp Frankenstein i Kasper Hoffs tolkning. Regissören Tereza Andersson har fått ihop en historia som väcker många existentiella frågor. Människan har ett behov av att förstå, vi försöker att förstå livet genom att gestalta, samtala och fantisera.

Den här uppsättningen är långt ifrån Mary Shelleys bok Frankenstein och den är långt ifrån Boris Karloffs tolkning av monstret som doktor Frankenstein lät tillverka av döda kroppar. Den är långt ifrån 1800-talets litteratur och den bok som jag förälskade mig i som tonåring. Om det är det som besökaren vill ha ska man verkligen inte gå och se denna uppsättning men om man vill ha en berättelse som väcker tankegångar om allt ifrån vänskap, svek och kloningen av fåret Dolly så har man verkligen kommit rätt.

Östgötateatern har alltid haft skickliga skådespelare och musiker, så även denna gång. Gästskådespelar gör Anders Wendin från Moneybrother i rollen som ciceron/djävul/fallen ängel och den rollen gör han briljant. Hans röst i sångmomenten har en nerv och ett känsloregister, fraseringarna ligger klockrent mot ett enkelt ackompanjemang men ändå låter det bombastiskt och storslaget.

De andra skådespelarna är absolut skickliga men de kommer lite i skymundan utav Anders, från första scenen dras jag in i hans aura på scen och jag sitter på helspänn, väntar på nästa tvist som hans karaktär ska hitta på. Varje låt väcker nya känslor och tankar genom hela föreställningen och när en person lyckas få mig att bara lyssna och se en sublim film inne i huvudet ja då är det förbannat bra.

Det är inte en renodlad musikal utan mera som en pjäs med musikaliska inslag, det är inte renodlad rock men finns mycket av rock i musiken, ibland blir det inslag av vemodiga folkvisetoner till den storslagna finalen som absolut har rocken i sig inte bara i musiken utan även i scenspråket.

Föreställningen handlar mycket om vänskap, om hur svek förstör den och om hur kärleken kan förstöra en djup vänskap. Den handlar också om existentiella frågor såsom hur människan strävar efter att leva i evighet. Frågor väcks i mig och tankegångarna går till hur vi eftersträvar att leva i en spegelbild av vad omvärlden projekterar på oss och hur vi vill återspegla den.

Tankegångar går också till idolskap och om hur fans kan göra i stort sett vad som helst för att träffa sina idoler, i pjäsen är det Helena Nizic som spelar Elena/Helena som gör vad som helst för att få bli Dr Frankensteins assistent. Hon väcker kärleken i den melankoliska doktorn och får han att vilja göra det galna och inte alltid så kloka besluten i livet. Det är lite Kierkegaard i det hela, att våga ta språnget och se vart det för en i livet.

Scenmiljöerna har de löst genom att ha stora skärmar där olika fotografier bildar bakgrunden till de olika scenerna, det är vackra svart vita fotografier som bidrar till den mörka underströmmningen i historien men i många sekvenser finns en underliggande humor och det finns absolut många gånger som man skrattar även om det är mörka ämnen som hela tiden ligger som en röd tråd i berättelsen.

Berättelsen har även paralleller till depressioner och det finns suicidala inslag och för många är livet så, ta ett piller och försök bli glad. Samhället ställer krav på oss människor, vi är mästare på att själva ställa oerhörda krav på oss och när livet inte klarar av dom kraven blir svek en följd.

Pjäsen/musikalen har absolut en berättelse som går att applicera på dagens samhälle och de har tagit Shelleys roman och gjort en oväntat tolkning av den men jag är fascinerad. När det var slut kände jag att jag skulle behöva se den en gång till för att hinna med alla tankegångar och frågor som den fick mig att tänka och känna. De band ihop det hela snyggt med att inleda och avsluta med samma sång: Kom Frankenstein, även om det var samma sång blev det ändå två helt olika upplevelser och Anders är fenomenal i slutscenen med den nyfödde klonen av Frankenstein.  

Efter avslutad föreställning fick jag ett kort samtal med Anders Wendin och vi pratade naturligtvis musik. För mig själv har Moneybrother blivit ett band som försvunnit, första plattan kom 2003, 2015 har Anders röst absolut mognat och har en känsla i sig som jag inte tidigare hört i hans sång.

Han har tidigare haft kontakt med regissören Tereza Andersson och blev tillfrågad för rollen. Anders har haft ett inflytande på hur de musikaliska momenten skulle bli och hans eftersträvan att vilja skapa en ny känsla i varje sångmoment har han verkligen lyckats med.

Anders säger själv att han gärna skulle kunna tänka sig stå på scen igen om det är rätt projekt.Arbetet med Moneybrother fortsätter och kanske är det här vad som behövdes för att föra fram Moneybrother i rampljuset igen.

Frankenstein har spelats i Norrköping under tiden 5/9-3/10 2015 och flyttas nu till Östgötateaterns scen i Linköping där den spelas under tiden 16/10-22/11 2015.

Trailer finns att se på www.ostgotateatern.se/frankenstein.

För mig var den här uppsättningen väldigt bra och en klart genialisk musikupplevelse, så har ni möjlighet att se den så gå och gör det!

BetygRB-Betyg-10_10
Fotograf: Ola Kjelbye
Skribent: Christina Wernersson (christina.wernersson@rockbladet.se)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar