Things have changed – Bob Dylan på Waterfront

Foto från bobdylan.com
Foto från bobdylan.com

Det var ett fullsatt Stockholm Waterfront som samlats för att höra texterna jag, och många med mig, anser är värda ett nobelpris. Varifrån kommer inspirationen till raderna som på något sätt fångar tidens känslor, rytmer, uppror och förändringar? Det finns bara en Bob Dylan, och oberoende av vad man tycker om hans musik och person, är han en högst levande legend.

Jag och min flickvän kom nästan för sent till spelningen, på grund av att vi förvillat oss i Dylans bootleg-plattor hela eftermiddagen. Vi var i stort sett eniga om att en utav de låtar vi helst ville höra under kvällen var Things have changed, det Oscar-vinnande soundtracket från filmen Wonder Boys. Scenen var höljd i mörker, men man kunde ändå urskilja en stor guldskimrande backdrop. Det var dags att påbörja min relation med liveartisten Bob Dylan, någonting som länge varit en dröm. Nu började overklighetskänslorna komma. Scenbelysningen tänds hastigt och poetens ögon skymtas under en vit, dressad vilda western-hatt. Bob Dylan står ensam vid mikrofonen, med bandet snarare runt omkring sig än bakom sig. Hans spetsiga skor, som antagligen kostar mer än hela instrumentarsenalen, steppar in rytmen till öppningsnummret . Redan här, i första låten, börjar Dylan måla med stämbanden. Han kraxar mjuk, och stampar bestämt med vänsterfoten. Det är elektriskt, tungt, och textraderna träffar som upprepade slag i magen.

"People are crazy and times are strange I’m locked in tight, I’m out of range
I used to care, but things have changed"

När bandet sedan börjar smeka fram tonerna till She belongs to me, från plattan Bringing it all back home uppstår så kallad magi i den fullsatta konsertsalen. Mot slutet av låten kommer munspelet fram, och publiken kan inte sitta still. Bob blåser bara fem-sex toner, men det är precis rätt toner. Att uppleva den nu 74-årige legendaren i ett så intimt sammanhang skulle visa sig innebära någonting alldeles speciellt. Även om Dylan i princip bara gjort uppehåll för att spela in plattor sedan han gav sig ut på sin Never ending tour 1988, och spelningen på Waterfront var hans femtioandra i år, har han en förmåga att aldrig falla tillbaka på rutiner och bjuda på något än mer fantastiskt vid varje showtillfälle. Efter publikfrieriet She belongs to me hamnar Bob Dylan bakom sin flygel och snubblar in i en träsksvängig version av Beyond here lies nothing. Hans fingrar sveper kaxigt över tangenterna, och bandet följer efter. Efter den bluesiga käftsmällen väljer bandet att ge sig in i dansa tryckare-läge och ger en enorm version av The night we called it a day, från Bobs senaste platta med Frank Sinatra-covers; Shadows in the night. Långsamt swing-tempo med brustet hjärta hela vägen igenom, och sångaren visar att han klarar av att sjunga både klart, rent och med melankolisk känsla.

Dylans röst är ett omtvistat ämne, av såväl fans som kritiker. Även om jag absolut inte avundas hans röstcoach eller halsdoktor, så kan jag inte säga annat än att han sjunger fantastiskt. Lätt klagande, karaktäristiskt nasal, glidningar upp i falsett och väl avvägda fraseringar som för tankarna till jazz, folk och blues. Rösten är sargad och hårt åtgången, men rasslet och ylningarna understryker bara det texterna berättar. Bob Dylan sjunger med en känsla som ingen annan kommer i närheten av. Han tolkar Sinatra så bra att det känns som att två av den moderna musikhistoriens absolut största står bredvid varandra på scen. Frank Sinatra själv i bakgrunden; med ett brett crooner-leende och godkännande nickningar.

Bob är tillbaka vid pianot, och får med hjälp av bandet igång det jazziga introt till Duquesne whistle. I första versen blir det lite rörigt. Mr Dylan vill ta en väg som bandet inte riktigt lyckas följa, men mot mitten av låten klaffar det så väl att det är synd att Waterfront inte erbjöd dansgolv den kvällen. Bob Dylan fortsätter framåt genom att åter igen blicka bakåt i musikhistorien. Den här gången kryper han, om möjligt, ännu närmre publikens hjärtan med sin avskalade version av Irving Berlins What I'll do. Därefter tillbaka till det hårda livet. Bob Dylan, som på ålderns höst börjat klä sig mer och och mer som en 1920-talets gangster, sjunger med en hand i fickan och en om mikrofonstativet Pay in blood från plattan Tempest. Det är bredbent, tungt, kaxigt, och Charlie Sextons gitarr river nästan lika djupt som sångarens sandpappersröst.

"Another politician pumping out the piss Another angry beggar blowing you a kiss You got the same eyes that your mother does If only you could prove who your father was Someone must to slipped a drug in your wine You gulped it down and you cross the line Man can't live by bread alone
I pay in blood, but not my own."

När Bob Dylans nästan omöjligt blanka skor steppar hårt i scengolvet och han sätter handen på höften och knäpper med fingret åt trummisen George Receli känns plötsligt Waterfront som en rökig och insutten jazzklubb i New Orleans. Dylan har rytmen, och hans sätt att röra sig till musiken får publikens jubel och applåder. Det är en speciell upplevelse att se Bob Dylan ta några danssteg och på femtio meters håll tycka sig urskilja ett varggrin i mungipan på en av de få verkligt stora legenderna som är kvar i livet. I en version av Sinatras I'm a fool to want you vräker sångaren ur sig hela sitt hjärta och låter det ligga framför sig och dunka på scenkanten. Så bra var han den här kvällen. Sin tioåriga vana trogen yttrade 74-åringen knappt ett ord under den drygt två timmar långa konserten. Efter en rutinmässig, men ändå väl avvägd, version av klassiska Tangled up in blue mumlar han någonting knapp hörbart om ”Thank you! Twenty minutes break”.

År 2008 tilldelades Bob Dylan en specialvariant av Pulitzerpriset för “his profound impact on popular music and American culture, marked by lyrical compositions of extraordinary poetic power.” Just extrodinary poetic power är en fras som beskriver Dylan. Han är en poetisk urkraft. Omatchad och ensam i sitt slag. I sin bok Chronichles vol.1 förklarar han att han hämtar sin näring i erfarenheter, observationer och fantasi. Vid Bob Dylans ålder finns det två sidor av honom. Minst. Dels har vi veteranen Dylan, som bakom sig har många och långa perioder då han varit inne i starka konstnärliga stim. Nu senast i knappt tjugo år då han släppt flera kritikerrosade plattor. Sedan har vi den något mer nyanlände jazz-Dylan. Croonern som ger sig på jazzstandards och evergreens som ofta förknippas med idolen och förebilden Frank Sinatra. På Waterfront möts de två sidorna. De kolliderar med varandra, och kontrasterna är stora vad gäller låtval. Från stenhårda uppgörelser med kärleken, makten, och allt och alla, till mjuka avskalade versioner av smäktande swing-balader. Dylan sjunger kaxigt, och med hans framtoning kan man lätt tro att han extraknäcker som italiensk maffiaboss. Men ibland låter han som den mest ömtåliga människan någonsin, och det kanske är just den här kontrasten som gör honom så oerhört bra.

Förutom rytmgitarristen Stu Kimballs något otajta maracas-spel i Early roman kings levererar Dylan och bandet låtarna i andra settet lika övertygande som i det första. Han bjuder på mer hjärtskärande Sinatra i form av Where are you, och All or nothing at all. Han tolkar även Cy Colemans Why try to change me now, men hans bästa cover ikväll är utan tvekan versionen av Yves Montands jazzstandard Autum leaves. Det är nästan så att man kan sträcka ut handen och ta på känslan i rummet. Känslan av att vara på ålderns höst.

Det första av två extranummer är, till publikens enorma förtjusning, eposet Blowing in the wind, en av hans absolut största och mest välkända låtar. Den spelas i en pianobaserad version med lugnt tempo och sjungs ut som om den vore nyskriven. Med sina stämband tecknar Dylan den tidlösa bilden av hopplöshet och svaren som endast finns att inhämta i vinden. Efteråt får sångaren ta emot stående ovationer. Redan innan de sista svepande gitarrtonerna i avslutningsnumret Love sick ekat ut över konsertlokalen har lamporna släckts och Bob Dylan försvunnit ut i periferin bakom scenen. Inget tack och ingen bock den här gången. Jag tänker, inte helt osökt, på en strof ur Dylan-sången Restless farewell från The times they are A-changin' (1964)

"So I’ll make my stand
and remain as I am
and bid farewell and not give a damn"

EVENT: Bob Dylan
ARENA: Waterfront, Stockholm
DATUM: 2015-10-06
BÄST: Things have changed, She belongs to me, Autumn leaves, I'm a fool to want you och Pay in blood
SPELTID: 2 timmar och tolv minuter
PUBLIK: 2800 (fullsatt)
SKRIBENT: Johannes Widergren (meisterhatt@gmail.com)
BETYG: RB-Betyg-9_10

FOTNOT: Det var fotoförbud på konserten så därför uteblir foton till denna text. Rubrikbilden är hämtad från bobdylan.com.

BANDFAKTA

MEDLEMMAR
Bob Dylan: Sång, piano, munspel och subtila danssteg
Stu Kimball: Elektrisk och akustisk rytmgitarr, percussion
Donnie Herron: Pedal steel, lap steel, elektrisk mandolin, banjo och fiol
Charlie Sexton: Leadgitarr
Tony Garnier: El- och kontrabas
George Receli: Slagverk, percussion

HEMSIDA FACEBOOK

LÅTLISTA
Set I
Things have changed
She belongs to me
Beyond here lies nothin'
The night we called it a day (Frank Sinatra)
Duquesne whistle
What I'll do (Irving Berlin)
Pay in blood
I'm a fool to want you (Frank Sinatra)
Tangled up in blue

Set II
High water (For Charlie Patton)
Where are you (Frank Sinatra)
Early Roman kings
Why try to change me now (Cy Coleman)
Spirit on the water
Scarlet town
All or nothing at all (Frank Sinatra)
Long and wasted years
Autumn leaves (Yves Montand)

Encore
Blowin' in the wind
Love sick


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar