Gentlemen of the Road – Festival (Krönika/Recension)

Gentlemen of the Road –

A music festival that celebrates local people, food and culture, where everyone pitches in and everybody gets something back.

gentlemen

Tunga moln vilar över Sydney. Mer än 10 000 människor har samlats i parken The Domain för att hylla kärleken, gemenskapen och musiken. En tung dag som denna behövs det mer än vanligt. De sju akterna som spelar under dagen är en härlig påse med gott och blandat för alla sorters lyssnare. Varje akt tycks pika i känslomässiga och intensiva uppträdanden till en sällsynt responsiv publik.  

Tre av akterna är australiensiska och får en naturlig givmild respons på hemmaplan, men trots att sex av sju band egentligen är "förband" är dagen en mer kollaborativ föreställning. Det första exemplet på vänskaplig interaktion är när The Vaccines gästas av Mumford & Sons – som står för allas förväntan och iver genom dagen och kvällen och agerar som huvudakt.

Gyttjan når upp till vaderna under hela dagen och när mörkret faller ställer sig den poncho-beklädda folkmassan tätare och tätare, så som vår Krunegård skulle beskriva som mänsklig värme. Det sjungs för fulla hesa halsar, det klappas i takt och otakt och folk hoppar med sina lerdränkta gummistövlar i takt till musiken. Cannabis-molnen är tjocka och påtagliga, utbredda över festivalområdet, och musiken spelas med perfekt volym och mixning till audiofilernas belåtenhet.

              The Vaccines

The Vaccines är Brit-pop/Indie-rock när den är som bäst. I stil med The Strokes och andra band från 2000-talet har bandet gjort sig till en alltmer självklar del av gemene mans musikkatalog, eller åtminstone kännedom. Frontmannen Justin Young har en avspänd och ledig framtoning, men det är gitarristen Freddie Cowan som direkt projicerar bandets enorma spelsug och lekfullhet med rockstjärna-poser även Keith Richards skulle bli impad av.

If You Wanna och Post Break-Up Sex är givna publikfavoriter och spelas med intensiteten och fokus av ett nysignat band. När landsmännen Mumford & Sons bjuds upp på scen känns det som att se en skara gamla vänner jamma ihop i ett garage någonstans i barndomens förorter. Det är en fröjd att se och höra.

The Vaccines avslutar sin konsert utan krusiduller och tackar för sig.

Jake Bugg 2

Härnäst spelar britten och den nittonårige virtuosen Jake Bugg, och så som sin kollega Ed Sheeran är även han bara en ung man med en gitarr, varken mer eller mindre. Här har vi en person som likt sina kollegor och landsmän Adele och Amy Winehouse återinfört gamla genrer och influenser i en modern förpackning. Jake låter som att han sjunger i en gammal mikrofon med det raspiga och naturliga ljudet av en grammofonhögtalare. Hans gitarrspel är rytmiskt, kaxigt och i en klass för sig. Han kommer och han går och spelar sina hits så som Lightning Bolt helt utan någon slags publikfrierier eller konstlat rockstjärne-beteende. Trots sina ringa nitton år har han ändå lyckats bli multi-platinum säljande med sina två album och en given kritiker och publikfavorit.  

Jake Bugg

Kvällen för med sig en otippad sensation. Med sin enormt teatraliska och känslomässiga konsert och en av de bästa frontmännen jag sett live (någonsin) bjuder amerikanarna i Future Islands på en show som hette duga. Frontmannen Samuel T. Herring dansar, grimaserar, går krabbgång, gråter, vrålar, slår sig på bröstet och ger en bredd, intensitet och sensibilitet jag sällan sett. Han leder sitt band genom storslagna synth-slingor och intensiva trum-beats, och låter alla i publiken vara lika delaktiga i vad som ändå, tack vara frontmannen, blir till en avskalad intimitet.

Future Islands

Ett non-stop högoktanigt Mumford & Sons bränner av gamla och nya hits i rasande takt. Med en fransk flagga hängandes över förstärkarna i mitten på scenen konstaterar gitarristen Winston Marshalls att vi ska vara tacksamma att ens kunna vara här i en stund av glädje och kärlek, och talet följs av hyllningen Viva la republiqué. Det är svårt att sätta ord på den bitterljuva känslan att dela en sådan fantastisk härlig och kärleksfull stund mindre en ett dygn efter en ofattbar tragedi. Men det är nog därför allt blev så eftertryckligt och känslobetonat: Att få dessa dryga tre timmar av verklighetsflykt och hyllning till livet behövdes och alla på plats kände det. Varje ton, textrad, ackord, trumslag och ljussättning känns som en direkt avspegling av den kollektiva sinnesstämningen.

Allsångs-redo Believe tillägnas vackert åt Paris och attentatets alla drabbade, men det är med balladen Awake My Soul, som med upprepningen av låttitelns tre ord i refrängen, ger mig extra mycket rysningar:

In these bodies we will live, in these bodies we will die
And where you invest your love, you invest your life
Awake my soul                                                                                                                       

For you were made to meet your maker

Mumford & Sons

Bandet blandar låtar med sin gamla uppsättnings stil med banjos och akustiska gitarrer tillsammans med låtar från det senaste albumet och dess mer rockiga sound. Kvällens låtlista är perfekt avvägd i en välbalanserad potpurri av långsamt/fort, samt gammalt/nytt. Allt växer sig successivt i intensitet och sentimentalitet, och när frontmannen Marcus Mumford passionerat slår sönder ett trumset i konsertens slutskede med fyrverkerier i bakgrunden är det som ett kvitto på att bandet och framförallt bandets frontman investerat varje liten del av sig själv i sitt uppträdande.

Avslutningsvis kom alla dagens akter upp på scen för att gemensamt framföra en mäktig allsång och cover av With a Little Help From My Friends av The Beatles med.

Det här var en dag och kväll av vädermässiga och känslobetonade urladdningar, nollställandet av tunga sinnen och ingivelse av mänskligt hopp.

Detta var exakt vad Sydney och världen behövde.

Band/Artister:
Art Of Sleeping
Meg Mac
The Jungle Giants
The Vaccines
Jake Bugg (Akustiskt)
Future Islands
Mumford & Sons


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar