The Temperance Movement på Kulturgaraget – exakt så här ska riktig rock upplevas

Rockbladet bestämde sig för att få en dos alternativt fredagsmys. Och vad kan då vara bättre än att se ett av planetens just nu skarpaste rockband. Det resulterade i en av årets hittills tre bästa konserter för rockbladarna på plats.

AC/DCFriends Arena, riktigt bra! MetallicaRock am Ring, maffigt! Iron Maiden Hellfest, vilket drag! Rockmusik på stora arenor och monsterfestivaler i all ära men absolut ingenting slår att stå och trängas på ett litet svettigt hak med bandet i knät. Och inte vilket band som helst, utan The Temperance Movement! Jag ser britterna för fjärde gången på fem månader men detta är den första egna konserten för mig då de andra varit festivalspelningar.

Det är en kolmörk fredagkväll i november när vi styr bilen de två timmarna mot Dalarna. Väl framme i Avesta snurrar vi runt en del för att hitta till Kulturgaraget i utkanten av stan. Endast några marschaller och en White Bear-poster avslöjar att det är gig på gång ikväll. Den lilla lokalen, som får Akkurat i Stockholm att kännas som Hovet i jämföresle, tar 100 personer och det är slutsålt. Eller mer korrekt så är 94 biljetter sålda och övriga platser är för bandet och personalen. Från baren ser vi rakt in i köket där kvinttetten värmer upp. Hade nog väntat mig en drängfull småstadspublik denna lönefredag men det är lagom röjigt och allmänt trevlig stämning på Kulturgaraget. Kanske för att man kräver medlemsskap för att komma in på konserterna. Väggarna stoltserar med en mängd mer eller mindre tunga namn som spelat här genom åren. Det kanske mest oväntade är den amerikanske Outlaw Country-profilen Bob Wayne.

TTM zick-zackar sig ut bland publiken och upp på en av de minsta scener jag sett en sådan här högkalibrig ensemble beträda. En stompig Battle Lines inleder utan krusiduller och jag fylls omgående av en varm rock 'n' roll feeling som håller mig i sitt fasta grepp genom hela konserten. Låt efter låt genomförs med en spelglädje, lekfullhet och frenesi som är ren fröjd att ta del av. Jag vurmar extra för den där halva sekunden i flera låtar då de stannar upp för att sedan unisont öppna dammluckorna och låta en kaskad av rusig bluesrock skölja över oss.

Den karismatiske sångaren Phil Campbell påminner om en seriefigur från Looney Tunes när han struttar runt på scengolvet och det är en av rockvärldens stora mysterier varför inte den här killen redan är megastjärna. Han är en frontman som gjord för de stora arenorna och besitter såväl publikdomptörsgener som viagrapotent låtskrivartalang och en perfekt rockröst av det raspigare slaget. 

Det finns inget som heter utfyllnadslåtar i The Temperance Movements värld. Hela den självbetitlade förstaskivan och de 7 av 10 låtar jag hört från kommande White Bear håller alla yppersta klass och det är respektingivande av ett så pass nytt band. Att killer-spår som Turn och Mother's Eyes endast ligger med som bonusspår på vinylutgåvan av debutplattan säger egenligen allt om vilken enorm potential de här snubbarna besitter. Luke Potashnicks avhopp nyligen var tungt för bandet men nye gitaristen Matt White gör ett föredömlig jobb i gitarrholmgångarna med Paul Sayer. Paul som för övrigt sätter oss i trans genom att smaska in de inledande riffen av Only Friend i slutjammet av Get Yourself Free. Då får den betraktande reportern i mig jobba hårt för att hålla tillbaka den luftgitarrspelande fanboyen. "Rack And Rooooooooll!" som Jerka hade uttryckt det. I Take It Back verkar man har fått sin Torture-chant (för att prata Rival Sons-språk) där publiken fortsätter att sjunga "Oh-oh-oh-oh-oh-ohohoh-oh-oh" efter låten slut.

TTM hanterar det finstämda och känslomässiga minst lika förstklassigt i lugnare alster som Smouldering och Serenity. Låtar som stegrar och intesifieras i tighta jam där hela bandet agerar som en enhet, inklusive sprattelgubben Campbell som går lös med sina maracas. Den avskalade sidan fick vi prov på när Phil och Paul gästade Bandit Rock-studion i veckan och bjöd på några låtar akustiskt. Något de även gjort i ett par skivbutiker under turnén.

The Temperance Movement är egentligen redan klara för betydligt större uppdrag än att spela på 100-personershak. Men om de själva är nöjda med att kuska runt på småställen i Sverige så får de gärna fortsätta med det. För det är precis så här riktig rockmusik ska upplevas!

Det återstår tre spelningar på den här Sverigevändan och det finns lite biljetter kvar:
30/11: Kulturhuset, Halmstad. Köp biljett här!
1/12: Katalin, Uppsala. Köp biljett här!
2/12 The Tivoli, Helsingborg. Köp biljett här!

EVENT: The Temperance Movement
ARENA: Kulturgaraget, Avesta
DATUM: 2015-11-27
BÄST: Battle Lines, Midnight Black, Three Bulleits, Be Lucky, Magnify, Modern Massacre, Sun & Moon, Smouldering, Get Yourself Free, Only Friend, Take It Back, White Bear, Serenity, Pride och Ain't No Telling (där fick ni visst hela setlisten)
SÄMST: 1.20 går fort när man är i trans så några låtar till hade suttit fint
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)
BETYG:  RB-Betyg-10_10

BILDER FRÅN KONSERTEN

BANDFAKTA

MEDLEMMAR
Phil Campbell – vocals
Paul Sayer – guitar
Matt White – guitar
Nick Fyffe – bass
Damon Wilson – drums

HEMSIDA FACEBOOK


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar