Clutchigt värre på Debaser Medis!

När Clutch ärar vår huvudstad med ett besök går uppenbarligen man ur huse. På ett fullsatt Medis förväntar sig en svettig skara medelålders män svängig rock från Maryland-kvartetten. Och levererar Clutch just det? Svaret kan inte bli annat än ett rungande ja.

Men först, förbanden: Greenleaf, som delar arvsmassa med Dozer, Truckfighters och Lowrider bjuder på kompetent stoner-rock utan större överraskningar. Sångaren Arvid Jon Jonsson gör det han ska, men det är inte utan att jag saknar Oskar Cedermalm som sjöng på deras, i mitt tycke, bästa giv Nest of Vipers. Fixstjärnan i bandet, Tommi Holappa, är en skön figur som obehindrat kramar ur fläskiga riff från gitarren. Helt okej spelning. Sedan blir det värre: Bombus, bandet som ger pay-and-play ett ansikte. Detta borde inte ha lämnat replokalen. Taffligt gitarrspel blandas med låtsastuff sång till en vattnig soppa jag kunde varit utan. Pluspoäng för de stundtals grooviga basgångarna.

Clutch däremot, vet vad de håller på med. Sångaren Neil Fallon med manskap äntrar självsäkert scenen och kickar igång den gamla dängan The House That Peterbilt. Det är grymt driv från början och nyare givar som Crucial Velocity och X-Ray Visions funkar riktigt bra. Det är fokus på nya skivan Psychic Warfare och Earth Rocker, och där skivorna kanske förlitar sig mer på sväng och rutin och inte fantastiskt låtmaterial, så faller bitarna på plats live. Några låtar från mina favoriter Robot Hive/Exodus och Blast Tyrant blir det dock. Att bandet kan få en så skev (men lysande) låt som Burning Beard att gunga är otroligt. I Gravel Road axlar sångaren en gitarr och den hillbillydoftande hiten får igång publiken ordentligt. Gitarristen Tim Sult och basisten Dan Maines håller sig lugnt på varsin kant trygga i vetskapen att frontfiguren Fallon får igång publiken. Fallon själv verkar besatt, tuggar luft och gestikulerar som en galen TV-predikant, sången är kraftfull och han har en pondus som är få förunnade. Allt detta hade inte betytt mycket om Lars Ulrich hade suttit bakom trummorna, men lyckligtvis är det virtuosen Jean-Paul Gaster som sköter den biten. Och vilken trummis han är! Trumspelet lyfter allt ytterligare, och plattityder som "snortajt" och "svängigt" ekar i huvudet. Men det är just det som är styrkan hos Clutch, det blir knappast svängigare än så här.

Ska man klaga på något så hade jag velat höra låtar från From Beale Street to Oblivion, deras i mitt tycke bästa skiva. Lite märkligt att den förbises då den innehåller så starka låtar. Men det är bara petistesser i sammanhanget. När extranumrena The Mob Goes Wild och The Wolf Man Kindly Requests klingat ut går jag hem nöjd efter att ha sett en av de bästa spelningarna i mitt liv. 

EVENT: Clutch
ARENA: Debaser Medis, Stockholm
DATUM: 2015-12-03
BÄST: Neil Fallon!
SÄMST: Avsaknaden av låtar från Beale Street
SKRIBENT: Rikard Blid (rikard@blid.se)
FOTOGRAF: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)
BETYG:  RB-Betyg-9_10

BILDER FRÅN KONSERTEN

 

BANDFAKTA

MEDLEMMAR
Neil Fallon – vocals
Tim Sult – guitar
Dan Maines – bass
Jean-Paul Gaster – drums

HEMSIDA FACEBOOK


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar