Hårdrockens brittiska megagiganter Def Leppard, Whitesnake och Black Star Riders gjorde hattrick på Wembley SSE Arena i London.

Laguppställningen på den anrika och smått legendariska Wembley SSE Arena för kvällen är smått sagolik. För säg vilken gammal rockräv som inte går igång på de tre giganterna Black Star Riders, Whitesnake och Def Leppard. Konserten var utsåld sen länge och den pågående Englandsturnén har varit inget annat än en stor framgångssaga. Frågan är om inte självaste Whitesnake tog hem mästarbältet denna afton och gjorde en av sina bästa konserter sen tidigt 90-tal. Publiken kapitulerade och ovationerna ville aldrig ta slut.

DEF LEPARD

Storbritanniens största arenarockhjältar Def Leppard spelade en utsåld konsert på hemmaarenan Wembley i London strax innan jul. Def Leppard gav publiken på en visuell fest och ett musikaliskt smörgåsbord utan dess like. Vi blev serverade underbara allsångsanthems och sköna Def Leppardhits med basen från megasuccéalbumen Hysteria och Pyromania. Showen var tillsammans med musiken storartad och svulstig helt i bästa Def Leppardtradition. Man kom på sig själv med att sjunga med i låtarna och samtidigt ha ett stort fånigt leende på läpparna av euforisk lycka och nostalgi. Att medlemmarna i Def Leppard börjar närma sig sextio strecket, att de har en gitarrist som precis blivit friskförklarad från en elakartad lymfkörtelcancer och att de faktiskt har en trummis som endast spelar med en arm, är oerhört imponerande och i det närmaste magiskt. 

Def Leppard bildades i Sheffield, Yorkshire England redan 1977 och har genom åren sålt över 100 miljoner album världen över. De slog igenom 1983 med albumet ”Pyromania” och 1987 släpptes monsterhitalbumet Hysteria. Plattan bjöd på ett stort, bombastiskt, sound med elektroniska trummor, stora körstämmor och mångdubbla gitarrpålägg som sedan dess varit något av bandets signum. Def Leppard släppte hela 7 succéartade hitsinglar från ”Hysteria” och albumets storhet och inverkan på rockhistorien är odiskutabel.

Vi befinner oss på anrika arenan Wembley i London som för kvällen är utsåld. Storbritanniens största arenarockhjältar Def Leppard ska spela här på sin absoluta hemmaarena och vad kan då gå fel? Man kan nästan ta på glädjen och förväntningarna i publiken och tidigare i kväll vi har avnjutit både Black Star Riders och Whitesnake som har fått stämningen att gå högt i tak och värmt upp oss ordentligt.

Def Leppard går ut på Wembley och öppnar stort och bombastiskt med ”Let´s Go” från nya plattan ”Def Lepprad”. Den nya plattan är det bästa bandet krängt ur sig på över 20 år och är soundmässigt en liten tillbakablick på succéalbumet Hysteria.

Det är friskt, vitalt och den musikaliska perfektionen är närmast felfri. Vi bjuds på en storslagen rekvisita och visuell show med videoskärmar som ger tema till de olika låtarna. Ljusshowen på Wembley är bland det fetaste jag sett någonsin och måste kosta en förmögenhet. Men är det något som ger mig rysningar på Wembley så är det arenarockljudet som utan tvekan är bland det bästa jag hört någonsin. Ljudmassan är kraftig och detaljrik men även tjock av underbar arenafyllighet och det känns i magen, precis så som man vill att det ska kännas, på en stor arenakonsert.

Sångaren Joe Eliott har tvingats att anpassa sin sångstil genom åren, men han har enbart blivit en sångare med mer karaktär och de äldre låtarna har fått anpassas live. Bandet stöttar upp Joe med musikaliskt perfektionistiska stämmor. Jag vet med säkerhet att Def Leppard har bannlyst alla förinspelade körstämmor, för det hörs om man lyssnar noga. Det är grymt imponerande och ärligt mot sin publik och ett stort undantag år 2015, där många band använder sig av förinspelade körstämmor.

Showen är magnifik, rekvisitan är påkostad och det märks att medlemmarna har kul på scenen. Basissten Rick Savage imponerar stort genom ett bländande basspel och en vital scennärvaro. Han ser otroligt ung och vältränad ut när han skuttar rundor på scen och han har en charmig karisma.

Giraristen Phil Collen visar också upp en imponerande fysik och ett grymt imponerande tekniskt gitarrspel. Man kan ju fråga sig hur det är möjligt att vid 58 år ålder ha en så väldeffad överkropp och platt mage som Phil har.

Gitarristen Vivian Campbell är numera helt friskförklarad från sin cancer och ser otroligt vital ut och har till och med fått lite hår på huvudet igen. Vivian Campbell som för övrigt sitter på ett musikaliskt mästerskap i absoluta världseliten. Det är ännu mer storslaget och intressant att han ”enbart” axlar kompgitarristrollen i Def Leppard, när han egentligen innehar ett odiskutabelt mästerskap i gitarrspel. Förmodligen är han helnöjd med detta, för han lirar kompgitarr som en gud.   

Men är det någon i Def Leppard som imponerar stort på mig så är det trummisen Rick Allen som spelar trummor med bara en arm. 1984 blev han av med sin vänstra arm i en omskriven bilolycka. Han har uppfunnit ett system att ersätta den andra armen i sitt trumspel med fötterna i stället. Men jag blir inte klok på hur han bär sig åt. Han lirar betydligt mycket bättre och med mer känsla, än många andra proffs i samma liga.

Vi blir serverade ett smörgåsbord av allehanda Def Leppard hits. ”Animal”, ”Armageddon it”, ”Hysteria”, ”Love Bites”, ”Pour some sugar on me” och ”Rocket” från succéalbumet ”Hysteria”. ”Dangerous” och ”Let´s Go” från nya plattan ”Def Leppard”, ”Lets get Rocked” från ”Adrenalize”, ”Switch 625” från High ´n Dry, en akustisk version av underbara ”Two steps behind you”, ”Undefeated” från ”Mirrorball”, storslagna hjärteskärande ballanden ”When love and hate collide”och tunga David Essex covern ”Rock on”. 

Den feta showen, det tjocka arenaljudet och låtvalet är så storslaget, bombastiskt och så magiskt att man får rysningar och känner att man får uppleva en i det närmaste legendarisk konsert.

När så Def Leppard går ut på scen igen och bjuder upp till extranumren ”Rock of ages” och ”Photograph” bägge från ”Pyromania”plattan, står hela arena upp och sjunger med för fulla halsar och känslan är enorm, storslagen och euforisk. Det Leppard har gjort stor succé i kväll på självaste hemmaplan Wembley SSE Arena och vem hade kunnat gissa något annat. 

SKRIBENT: Thorbjörn Skogh (thorbjorn.skogh@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se)
KONSERT: Def Leppard (support: Whitesnake + Black Star Riders)
ARENA: Wembley SSE Arena / London
DATUM: 2015-12-18
BÄSTA LÅT: Tunga balladen ”Love Bites” gav mig rysningar och underbara akustiska ”Two steps behind you” framförd av endast Joe Eliott med sin akustiska gitarr, var makalöst stämningsfull.
STÖRSTA PUBLIKLJUBLET: De två monstehitsen från ”Pyromania” tillika extranummren ”Rock of ages” och ”Photograph”, gjorde att publiken sjöng med för fulla halsar och stämningen gick i taket.
STÖRSTA FRUSTRATIONEN: Att enbart ha sittplatsbiljett, när det enda man vill, är att dansa, sjunga och vifta med armarna i glädjerus nere i publiken på ståplatsplan.
BETYG:
RB-Betyg-9_10

WHITESNAKE 
När ”The Who”s gamla slagdänga ”My Generation” ekar ut på Wembley Arena ryser jag i hela själen av välbehag för då går signalen till Whitesnake att äntra scenen. Whitesnake inleder med gamla Deep Purpledängan ”Burn” och trycket på Wembley är stenhårt och det är fullt råställ från början. Andra låten ”Bad Boys” ger mig rysningar på armarna för bandet spelar så fruktansvärt bra tillsammans att man vill börja gråta av ren eufori.

Whitesnake bjuder upp till dans med lite överexponerade ”Love Aint No Stranger” och det låter fantastiskt bra. En bra låt är en bra låt oavsett hur många gånger den exponeras och den håller en evighet. Whitesnake har ju dessutom en låtskatt utan dess like att välja från och det visar de upp i kväll.

De flesta i publiken vet vad man kan förvänta sig av Whitesnake år 2015. Det är nedstämt, tungt och tekniskt bländande och perfektionen i musiken och musikerna är sylvass. Whitesnake handlar numera om någonting helt annat än den traditionella bluesbaserade vita ormen som hade sin storhetstid under tidigt 80 tal. Whitesnake har genom åren sen de bildades 1977, bytt medlemmar likt en orm som ömsar skinn. Men gemensamt för alla medlemmarna genom åren är ultrakompetent musikerskap och bländande spelteknik.

De flesta kan förmodligen höra att David Coverdale sångmässigt  har haft bättre dagar. Men han bär upp det med bländande charm, stor utstrålning och ett självbelåtet leende. David Coverdale får ändå räknas som en av de riktigt stora vita soulsångarna. Han blev redan 1973 medlem i den tidens största rockband nämligen Deep Purple.

Whitesnake turnerar för närvarande på ”The Purple Album” där man gjort omarrangeringar och nyinspelningar av gamla Deep Purplelåtar från den tiden när David Coverdale var sångare i bandet. Dave Coverdale fick ta emot en hel del kritik från pressen när plattan släpptes. Men han tog det hela med ro och tyckte att det var hans ensak, vad han gjorde med låtar, som han dessutom ändå hade rättigheter till.

Nyinspelningar är dessutom ingen större nyhet i Whitesnakelägret, för det har frekvent förekommit tidigare i Whitesnakes karriär. Dessutom kritiken har numera surt fått ätas upp av etablissemanget eftersom den nuvarande turnén för ”The Purple Album” har varit inget annat än en stor framgångsrik saga.     

Bandet består för närvarande förutom David Coverdale av gitarriserna Joel Hoekstra ( Trans-Siberian Ochestra) och Reb Beach( Winger), basissten Michael Devin, den legendariske trummisen Tommy Aldridge( Black Oark Arkansas, Ozzy, Thin Lizzy, Gary Moore och den italienske multimusikern och keyboardisten Michele Luppi.

Proffsigheten hos bandet är totalt odiskutabel.  Alla bandmedlemmar släpps fram och får sin stund i rampljuset. De är välklädda, snygga och medlemmarna lyser av scennärvaro och spelglädje. Man får intrycket att killarna i bandet har världens bästa stund på scenen och det är precis så det ska vara.

När det blir dags för legendaren Tommy Aldridge att spela trumsolo gör han det med sådan bländande teknik och humor att man bara kan kapitulera. När han sen slänger trumpinnarna och spelar med bara knytnävarna, då är det långa trumsolot ursäktat.

Vi får under showen höra Deep Purple dängan “The Gypsie”, Whitesnakeanthemet “Give me all your love tonight” och den djuriskt tunga och mäktiga bluesballaden ”Aint No Love In The Heart” som verkligen satte ribban för kvällen. ”Aint No Love In The Heart” skrevs ursprungligen av Michael Price och Dan Walsh redan 1974 och spelade först in av ”Bobby Blue Band”. Men låten fick sedermera ett större genomslag med Whitesnakes version från 1978 och har sen dess blivit en av deras riktiga anthems.

Sen blåser de iväg de tre tunga Deep Purple essen ”Mistreted” ”You fool no one” och balladen ”The Soldier of Fortune” Studioversionen av ”The Solider Of Fortune” har jag inte mycket till övers för, men live blir den tung och grymt vacker.

Tyngden behålls när fantastiska ”Is this love” tar över och man kan ta på stämningen här på Wembley Arena. Det bildas någon form av magi när hela publiken rycks med i den underbara balladen. Sen fick vi höra underbara Whitesnake hitsen ”Fool for your lovin” och “Here I Go Again”

Som avslutning blir det ”Still Of The Night” och vilken värdig avslutning sen. Jag älskar verkligen liveversionen och intensiteten i ”Still Of The Night” som bara växer och växer utan att tempot ökar i slutet av låten. Framför allt trummisen Tommy Aldridge visar i ”Still Of The Night” att gammal fortfarande är äldst.  

Bandet är så laddat och övertänt att jag nästan gråter glädjetårar. När konserten är över och vi hör outrot ”(Until We Meet Again) We Wish You Well” förstår vi att det blir fler chanser att se Whitesnake i framtiden. Det är så makalöst bra som det bara kan bli och frågan är om inte detta var den bästa version av Whitesnake jag sett på över 20 år.

Tyngden, utstrålningen, rekvisitan, scenkläderna, proffsigheten, låtarna, arenaljudet och en alldeles lysande charmknutte till David Coverdale gjorde detta till en av 2015 års allra bästa konserter, kanske den allra bästa!!

SKRIBENT: Thorbjörn Skogh (thorbjorn.skogh@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se)
KONSERT: Whitesnake (supporting: Def Leppard)
ARENA: Wembley SSE Arena / London
DATUM: 2015-12-18
BÄSTA LÅT: Blytunga och magiskt vackra ”Aint No Love In The Heart Of The City” som fick hela Wembley att stämma upp i unison allsång. På intensiva och tunga ”Still Of The Night” visade Whitesnake att ormen fortfarande är vitalt livsfarlig och kommer förmodligen att vara ett bra tag framöver.
BETYG:
RB-Betyg-10_10


BLACK STAR RIDERS

Reinkarnationen av Scott Gorhams ”Thin Lizzy” omformades under 2012 till Black Star Riders. En hyllad platta vid namn ”All Hell Breaks Loose” släpptes under 2013. Bandet har sedan dess turnerat framgångsrikt och blivit hyllat i press och media. En ny platta vid namn ”The Killer Instinct” släpptes under 2015. Bandet består idag av Ricky Warwick på sång, Scott Gorham och Damon Johnson på gitarr, Robbie Crane på bas och Jimmie DeGrasso på trummor.

Black Star Riders får äran att inleda på Wembley och ute i publikhavet är det förväntansfullt och stämningen står högt i tak. Vi slås genast av det underbara arena ljudet som är toppat av närvaro och arenafyllighet. Både scenografin, ljuset och ljudet är grymt proffsigt och det märks att vi är på Storbritanniens bästa och största inomhusarena.

 Leadsångaren Ricky Warwick sjunger bra och låter slående lik en ung Phil Lynott, fast med aningen mer attityd i sitt scenspråk. Missförstå mig inte för Phil Lynott är en av de största legendarerna i rockhistorien och hans storhet som artist är odiskutabel.

Black Star Riders varvar sina egna låtar med Thin Lizzylåtarna, ”Are You Ready”, ”Jailbreak” och ”Wiskey In The Jar”. Men det är när de spelar eget material, som bandet blommar ut på riktigt. För de egna Black Star Riderslåtarna är riktigt bra och bandet lirar tekniskt bra tillsammans. Gitarristen Damon Johnson imponerar stort med sin sköna ton och sitt bländande gitarrspel.

I ärlighetens namn hade de klarat sig bra utan att lira Thin Lizzycovers även om jag inte tackar nej till att höra Thin Lizzylåtarna live. Låtmaterialet på de egna Black Star Riderslåtarna är som sagt bra, men de sticker aldrig ut riktigt. Överlag är intrycket bra, men det är lite jämnt skägg över helheten. Men publiken på Wembley tog verkligen Black Star Riders till sina hjärtan denna kväll och det var en värdig uppvärmning till vad som komma skulle.

SKRIBENT: Thorbjörn Skogh (thorbjorn.skogh@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se)
KONSERT: Black Star Riders (supporting: Def Leppard)
ARENA: Wembley SSE Arena / London
DATUM: 2015-12-18
BETYG:
RB-Betyg-7_10


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar