Fyrtio år på barrikaderna – Ulf Lundell på Göta Lejon 31/12 2015

Efter fyrtio år som aktör på det han själv kallar ”fåfängans marknad” har musikern, författaren, poeten och konstnären Ulf Gerhard Lundell blivit en alldeles egen kulturinstitution i Sverige. På nyårsafton tog 66-åringen med sig sitt sjumannaband till ett utsålt Göta Lejon. Där skulle han sätta punkt för en unik scenkarriär och ta farväl av det band han turnerat tillsammans med sedan början av tvåtusentalet.

Annons

Jag har sett Ulf Lundell spela tillsammans med sitt nuvarande band elva gånger. Med det menar jag att jag har sett trumslagaren Andreas Dahlbäck vrålhamra på sitt röda Ludwig-set med en kraft som hade gjort Oden avundsjuk, för att sekunden efteråt rätta till blues brothers-slipsen och smeka trumskinnen som om stockarna vore fjädrar. Jag har också förundrats över Jens Fritiofs, Surjo Benighs och David Nyströms/Tomas Hallonstens nästintill orimligt tajta komp och solon. Jag har njutit av Marcus Olssons fantastiska saxofon, och jag har knäppt med fingrarna i takt till odödliga och dödliga klassiker.

Jag har sett den trådslitna persiska mattan rullas ut på scen, och jag har förstått att åldern trots allt bara är en siffra när jag sett Janne Bark skutta omkring på scen och spela råcoola slide-solon, för att sedan kasta sig från trumpodiet och landa med fötterna lika brett isär som om han spelade Twister med en elitgymnast. Men framför allt så har jag sett och fått uppleva Ulf Lundells energi, pondus och djävlar anamma-attityd. Sedan 1975 har Ulf givit över 1000 konserter, vilka inte sällan haft en speltid på 3-4 timmar. Han vill alltid leverera, och han gör det också. Kanske är detta någonting han tagit med sig från sitt arbetarklass-arv. Han går till jobbet, och en gräddvit Telecaster är hans blåställ. Han vill inte vara snål, och även om han definitivt inte är en show-off syns det tydligt att han njuter något oerhört av att stå på scen.

Inför turnén meddelade 66-åringen att det skulle bli hans sista. Åtminstone i den här formen med det här bandet. Nu var ju detta, som bekant, inte första gången Lundell sagt att han ska hänga av sig oket för gott. 1978 hotade han fansen med att sluta turnera, och efter Kär och galen-turnén 1982 var det samma visa. För precis trettio år sedan beskrev han nyårkonserten på Hovet som sin definitivt sista spelning. Sedan följde en karriär utan motstycke i svensk musikhistoria. En karriär som pendlat mellan stora publiksuccéer, otaliga löpsedlar och katastrof-gig.

Men den här gången har avskedet känts annorlunda, och även om det är få som tvivlar på att legendaren kommer tillbaka i någon form någon gång är nyårskonserten på Göta Lejon slutet av en era. En era som pågått sedan dubbelalbumet Club Zebra utgavs 2002. Fjorton år med sammanlänkade brutalt ärliga, men samtidigt publikfriande turnéer. Det hela går att likna vid en lång rad kärleksbrev. Skrivna av Ulf Lundell och adresserade till alla som vill ha dem. På Nyårsafton skrev han under, frankerade och skickade det allra sista.

Precis som en hunner ur Attilas här äntrar arbetargrabben Ulf Lundell Göta Lejons scen tillsammans med sitt rockband. Detta medan publiken skanderar det nu fyrtio år gamla mantrat ”Uffe! Uffe!”. Alltid punktlig (nuförtiden) och alltid samma skjorta. Östra Svealand från Liveplattan Maria kom tillbaka får äran att inleda kvällen. Akustiskt, lugnt och nästan försiktigt trippar bandet på tårna genom låten. Förväntningarna på kvällens gig har varit lika höga som Ulf själv var under några ökända 70-talsspelningar. Detta märks hos bandet, som står ovanligt stilla och visar prov på millimeterprecision vad gäller takt och ton. Ulfs frasering är intressant och bra. Öppningsnumret får applåder, men det känns ändå som att många kanske är lite besvikna på den något stela inledningen. Bandet följer upp med Evangeline från plattan med samma namn. Sången är stabil, men tyvärr långt ifrån fantastisk. Janne Bark brottas med sin nylonsträngade gitarr och hans solo river ner rena rama jazzapplåderna.

Det krävs att bandet fredagsmysrockar sig förbi I dina slutna rum och På den andra sidan innan frontmannen blir riktigt varm i kläderna. Nu presenteras Ulfs Telecaster Den vita viskningen, och Andreas Dahlbäck mullrar igång introt till Är vi lyckliga nu. Uffe kickar mikrofonen och sjunger om bittre blickar, hopknipna läppar, hård vind och minusgrader. Men frågan som ställs i låttiteln besvaras av ett övertygande ”Ja!” från publiken. Vi är lyckliga nu. Vi är inte arbetslösa, den klassiska bonnarock-rökaren från senaste plattan Trunk rullar igång med ett Janne Bark-riff som för tankarna till en korsning mellan Keith Richards och brölande volvo-raggare. Pianot hänger på, och Lundell allsångs-flörtar med publiken. Efter sex femminuterslåtar utan minsta tillstymmelse till paus tystnar bandet för en stund. Sångaren tar då tillfället i akt att yttra kvällens första ord och hälsa på publiken: ”Hallå Stockholm! Nyårsafton. Ni ser ut att vara i fantastisk form, men det kan bli en lång kväll. Hur ska ni orka?

Publikfavoriten Levande och varm från plattan På andra sidan drömmarna förvandlar omedelbart Göta Lejons sittplatser till ståplatser. Sången om 66-åringens 50-årskris är viktig, vital och fortfarande brännande aktuell. Det här kriget är så meningslöst – hon är levande och varm. En vitskimrande jul-ren av plast står bredvid förstärkarna och bidrar till att skapa stämning när Lundell byter tillbaka till sin akustiska gitarr för att sjunga en version av Snön faller och vi med den. Den har mycket riktigt just fallit över Stockholm och utanför Göta Lejon är Medborgarplatsen täckt av två centimeter tjock pudersnö. Publiken står dock fortfarande på benen, och när Ulf Lundell ensam med sin gitarr inleder balladen Senare år. En låt som är sorgsen och hoppfull på samma gång, där poeten sjunger om att han inte väntar på ett mirakel, en madonna eller ens på ett lyckligt slut. Han väntar på att vreden i hans blod ska ebba ut, så att han kan gå vidare i sina senare år. En av de vackraste, känsligaste och mest jämna låttexter han skrivit på den här sidan Club Zebra-plattan. Efter någon minut faller bandet in och låtens stegras stadigt upp till och med att den tidigare ljudbilden tvärt bryts isär av Janne Bark. Han har klivit fram i strålkastarljuset för att bjuda på ett av de mest levande och attityd-stinna gitarrsolon jag någonsin hört honom spela. Ulf Lundells vapendragare och gitarrfantom drar med all rätt ner enorma applåder.

Efter en skramlig Omaha, följd av en långsam Soldat kommer hem haglar buropen över Ulf och hans band. Detta efter mellansnack där han förkunnat att han inte kommer att spela över tolvslaget. När Marcus Olsson och David Nyström hittar tonerna till Rialtos pianointro byts buropen ut mot spridda skrik, jubel och applåder.

Jag tänker inte fira jul hemma nästa år. Tänker boka resa i morgon... Man skulle kunna gighoppa på Kanarieöarna?", säger Ulf efter balladen. En man i publiken vrålar: ”Sen blir det sommarturné!”, åt vilket Ulf bara skrattar lätt och skakar på huvudet.

Publiken fortsätter att skandera ”Uffe! Uffe!” och bandet ökar trycket med Om det här är vintern och Ut ikväll innan de avslutar ordinarie set med tre superklassiker. Förlorad värld, Oh lala (jag vill ha dig) och Kär och Galen. ”Bara för att det är Nyårsafton så kör vi de här en sista gång!”, ropar Lundell från scen. Han är på mycket gott humör just nu. Han hinner knappt röra sig utom synhåll innan han är tillbaka för extranummer. Dessa inleds med bluesiga garagerock-dängan FOXF från dubbelalbumet Lazarus. Den råa, icke-förlåtande och rent förbannade Lundell är ute, och i texten vevar han för att förpassa sina eventuella fienders underkäkar till asfalten. Allt och alla får en känga. Med enorm pondus och väldigt eftertryck sjunger han: Propaganda och förtal – det finns bra cash-flow i det. Sanningen säljer ingenting – den kan lämnas därhän.

Den Lundellska låtskatten är ofantligt stor. Antagligen större än de flesta, även fans, har insett. Här skulle jag kunna stapla superlativ på varandra, men det skulle inte leda oss någonvart. Min förmåga att beskriva en artist eller konsert räcker inte på långa vägar till. Många av de som är skeptiskt inställda till Ulf Lundells musik menar att ”alla låtar låter ju likadant”. Detta kanske är sant, i viss mån, men å andra sidan finns det ingenting annat som låter som Ulf Lundell. Bruce Springsteen är Bruce Springsteen, Bob Dylan är Bob Dylan, men ingen av dem är Lundell och Lundell är ingen av dem heller, på gott och ont. Nyårskonsertens huvudperson har helt enkelt uppfunnit en ny genre; musikstilen Ulf Lundell.

Konserten har nu pågått i drygt tre timmar och bandet fortsätter att plocka juveler ur Ulfs låt-skattkista. De har knappt börjat skrapa på ytan när de river av både kaxiga Jag har jobbat för hårt och storslagna Gå ut och var glad (din djävel). Det tutas frenetiskt i munspel och sjungs ut frågor om vad man ska ha allting till om man inte är glad, och publiken älskar vad de ser och hör. Ulf Lundell har hundratals spotlights riktade mot ansiktet och han är på toppen av sitt livs högtryck när han går av scenen igen. När han kommer tillbaka för ett andra och sista set extranummer säger han: ”Det här är vår sista kväll tillsammans! Jag och det här fantastiska bandet. Låt oss stänga den här klubben.

Det segertåg som den här turnén har varit avslutas med en blödande Club Zebra, följd av vackra Snart kommer änglarna att landa. I den senare fylls Göta Lejon av snökonfetti samtidigt som Ulf Lundell bjuder upp publiken att stå tillsammans med honom på scen. Det är en underbar gest, och även om artisten tvingas värja sig mot smartphones och skäggryck, ler han sitt bredaste varggrin under hela låten. Såhär nära sin publik trivs han lika bra som i öppna landskap. Kanske till och med bättre. Efter obligatoriska och lagom svängiga Min vandrande vän tackar Ulf för sig och går tillsammans med sitt band ut bakom scenen. Fyrtio år på barrikaderna, och musikern, författaren, poeten, konstnären och rebellen Ulf Gerhard Lundell har levererat.

Efter spelningen hamnar jag på en sunkig krog i Slussenområdet. Medan jag rör i min Dry Martini och försöker svälja ned en härsken oliv tänker jag på en textrad ur låten FOXF. Av allting Ulf Lundell skrivit är kanske detta den rad som bäst sammanfattar det budskap jag tror han vill lämna efter sig.

"Här har du ett trick som du kan ta om du vill – att aldrig bli vad dom försöker göra dig till."

EVENT: Ulf Lundell & Band
ARENA: Göta Lejon, Stockholm
DATUM: 2015-12-31
BÄST:  Senare år, Rialto, FOXF, Gå ut och var glad, Snart kommer änglarna att landa
SPELTID: 3 timmar och tjugotre minuter
PUBLIK: 1106 (fullsatt)
SKRIBENT: Johannes Widergren (meisterhatt@gmail.com)
FOTOGRAF:
Joanna Hemmingsson (joanna.hemmingsson@rockbladet.seoch Fredrik Olofsson (fredrik.olofsson@rockbladet.se)

BETYG: 
RB-Betyg-9_10

SE BILDER FRÅN VALSAFARIN PÅ DEBASER MEDIS

 

SETLIST

Östra Svealand
Evangeline
I dina slutna rum
På den andra sidan
Är vi lyckliga nu?
Vi är inte arbetslösa
Levande och varm
Snön faller och vi med den
Senare år
Hatschepsuts tempel
Roadhouse Kirschheim
En fri man i stan
Den här vägen
Omaha
Soldat kommer hem
Rialto
Om det här är vintern
Ut ikväll
Förlorad värld
Oh la la (jag vill ha dig)
Kär och galen

Encore
FOXF
Jag har jobbat för hårt
Gå ut och var glad (din djävel)

Encore II
Club Zebra
Snart kommer änglarna att landa
Min vandrande vän (Cinnamon girl)

BANDFAKTA

MEDLEMMAR 
Ulf Lundell – sång, elgitarr, akustisk gitarr, munspel
Janne Bark – elgitarr, akustisk gitarr, mandolin
Jens Frithiof – elgitarrgitarr, lap-steel
Surjo Benigh – albas, kontrabas
Marcus Olsson – hammondorgel, klaviatur, saxofon
David Nyström – klaviatur
Andreas Dahlbäck – slagverk, pecussion


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar