Blues Pills uppviglar till väckelsemöte i rockkörka

Fredagkväll, en slutsåld rockklubb i Sveriges rockhuvudstad och ett av rikets i särklass vassaste band. Kan det bli annat än helrätt? Rockbladet besökte Sticky Fingers i Göteborg för att inte ha frågan hängandes.

I onsdags såg Rockbladet britterna i The Temperance Movement tunggunga Sticky Fingers inför en entusiastisk publik som fyllde stället till kanske 80%. Ikväll är det slutsålt sedan någon vecka tillbaka och det är både svenska, franska och tyska Blues Pills Addicts på plats för att uppleva denna turnépremiär innan de Örebrobaserade ynglingarna ger sig ut i Europa. Det är nästan exakt ett år sedan jag såg Blues Pills göra sin allra första headliner i Stockholm och de har under den tiden gått från kladdigt handskrivna setlists till förtryckta rekordeligheter med den tjusiga loggan som watermark. Bara en sådan sak.

Uppvärmarna Pristine från Nord-Norge påminner mycket om kvällens huvudakt i såväl sound som utstyrsel och sättning. Sångerskan och låtskriverskan Heidi Solheim (Miss Li look-alike!) är en sprudlande jente med bra pipa. Nackdelen med ett förband som är för likt huvudakten är att man jämför och då känns Pristine som ett andra klass Blues Pills. Eller om det nu är Blues Pills som är ett första klass Pristine. Oavsett vilket så är de helt ok och jag kommer ge dem några fler lyssningar.

När Pristine lämnat scenen så rullas den persiska mattan ut på scengolvet för att göra det mjukt för barfota-Elin. Trodde jag, men det visar sig att hon har strumporna på den här kvällen. Det var för övrigt Lynyrd Skynyrds legendariske tillika tragiskt bortgångne sångare Ronnie van Zant som deklarerade "I like to feel the stage burn!" på frågan varför han alltid sjöng barfota. Brinner på scenen gör det under större delen av konserten ikväll, med eller utan strumpor. Blues Pills gör sig perfekt på ett sådant här litet, intimt ställe och det fullkomligt lyser om frontkvinnan Elin Larsson när hon tar i för allt vad stämbanden håller i öppnaren Black Smoke.

Samtliga medlemmar har låtit håret växa sedan jag såg dem senast i somras, vilket sätter en särledes skön hippieprägel ihop med Dorians Sorriaux's röda sammetsväst, rhytmsektionens vintageskjortor, Elins bohemiska byxdress i svart och den flummiga backdropen med omslaget från senaste live-plattan. Om vi istället tar och fokuserar på det musikaliska så låter det väldigt bra där jag parkerat mig allra längst fram i nackspärrsläge nedanför Stickys höga scen. Vurmar starkt för det här varma, luftiga och autentiska soundet som delar DNA med Graveyard (kanske ingen slump att de har samma producent i form av Don Alsterberg…) Det blir nio låtar från debutalbumet, eller egetligen åtta då Jupiter görs i den svenska versionen Bliss, EP-spåret Dig In och Tony Joe White's Elements And Things i en gnistrande tolkning. I den går Elin äntligen lös med sina batikmönstrade maracas som legat och suktat på trumpodiet ett tag.

Ikväll känner jag dock att bandet, trots allt, har ett par fillers som skulle kunna plockas bort ur setlisten med ett nytt album låtar att hämta från. Och Elin meddelar att detta andra album äntligen är färdiginspelat ("-Det tog bara två år!") och kommer att släppas i sommar. Tyvärr får de inte bjuda på några smakprov men kommer att ge sig ut på en ny turné i höst med de nya låtarna i bagaget.

High Class Woman går som sig bör ihop med Ain't No Change och tillsammans är de en mustig live-killer som får Sticky Fingers att bli extra kladdigt av svett och bärka. Jammandet är av yppersta världsklass och man vet aldrig vilka psykedeliska tripper som Dorian och Zach Anderson ger sig iväg på. Bas-Zach är groovy som få och Dorian intressant att detaljstudera när han med lekfull perfektion ger oss Paul Kosoff-vibbar. Jämfört med tidigare spelningar jag sett så börjar nu de båda strängbändarna ta lite mer plats på scenen och de allvarsamma stenansiktena spricker upp i en del leenden, åtminstone i Dorians fall. Annars är det den energiske trummaskinen André Kvarnström som bäst avlastar fröken Larssons scenpersona. Att som Poncho tidigare ha matat på bakom Truckfighters har gett resultat. Little Sun är Blues Pills allra finaste stund och jag smälter alltid för hur den spröda och känslosamma delen av låten växlar över till vild improvisation. En perfekt avslutning på en nästan perfekt konsert som garneras med ett akustiskt extranummer i Yet To Find som eventuellt kommer bli bonusspår på nya plattan. Vältajmat med ett avskalat intermezzo innan en avslutande elektrisk Devil Man uppviglar till ett satanistiskt väckelsemöte i rockkörka. Då dånar allsången så makrillarna hoppar upp på land.

Blues Pills segertåg har börjat och nu väntar spelningar i Tysklande, Italien, Schweiz, Frankrike, Spanien, Portugal och Danmark innan man återvänder hem till Sverige igen i slutet av mars för Kristianstad, Avesta och Gävle. Missa inte!

EVENT: Blues Pills
ARENA: Sticky Fingers, Göteborg
DATUM: 2016-02-12
BÄST: Kombon High Class Woman/Ain't No Change och hippiepärlan Little Sun
SÄMST: Att jag aldrig får höra River live
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)
BETYG: RB-Betyg-9_10 

BILDGALLERI – PRISTINE

BILDGALLERI – BLUES PILLS

LÅTLISTA – BLUES PILLS

Intro/Black Smoke
Bliss
Astralplane
No Hope Left For Me
Gypsy
Dig In
Elements And Things
High Class Woman
Ain't No Change
Little Sun
EXTRANUMMER:
Yet To Find (Elin/Dorian akustiskt)
Devil Man
 

BANDFAKTA – BLUES PILLS

MEDLEMMAR
Elin Larsson – sång, tamburin och maracas
Dorian Sorriaux – gitarr
Zack Anderson – bas
André Kvarnström – trummor

DISKOGRAFI
2012 – Bliss (EP)
2013 – Devil Man (EP)
2014 – Blues Pills
2015 Blues Pills – live
2016 
nytt album

HEMSIDA FACEBOOK 

BANDFAKTA – PRISTINE

MEDLEMMAR
Heidi Solheim – sång, tamburin och cowbell
Espen Elverum Jakobsen – gitarr
Åsmund Wilter Kildal Eriksson – bas
Kim Karlsson – trummor

DISKOGRAFI
2011 – Detoxing
2013 – No Regret
2016  Reboot

HEMSIDA FACEBOOK 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar