Megadeths musikaliska orkan leder till baksmälla

Det som är mest tillfredställande för ett sant metal och rockfan är när etablerade veteraner släpper nytt material, som går tillbaka dem musikaliska gräsrötterna. Det är precis vad 25% av "The Big Four" nu gjort. Megadeth, självklart med Dave Mustaine i spetsen, ger på nya albumet "Dystopia" en lektion i hur tvättäkta thrash-metal ska låta.

Vad som kännetecknar Megadeth är att de tidigt satte sin prägel på metalmusiken genom att utnyttja sina tekniska färdigheter till att framställa avancerade hjärtskärande gitarrsolon och kontroversiella låttexter. Karriären har dock inte alltid varit spikrak, mycket på grund av Dave Mustaines drogproblem. 2002 var bandet till och med upplöst. De återuppstod dock endast två år senare och de har aldrig besudlat titeln som "En av thrash-metalens grundare". Och "Dystopia" lär inte heller kasta någon skugga över bandet.

Albumet består av 12 spår och Megadeth tycks ha gått efter talesättet "Spara det bästa till sist". Bortsett från titelspåret som vi hittar som låt två så är det nämligen albumets tre sista låtar som verkligen levererar. Där bjuds det på purfärsk thrash-metal som har ena foten i 80-talets guldår medans den andra foten passande nog känns mer hemma i 2016. Det är få förunnat att lyckas modernisera sitt låtmaterial samtidigt som man också har hittat kärnan i sitt originalsound och därmed också tilltalar hardcorefansen. De brutala gitarrsolona, riffarna, de monstruösa åskliknande trummorna och låtarnas skiftande mellan högt och lågt skakar om öronen ordentligt. Efter den musikaliska orkanen bandet bjuder på så känner man sig omskakad och undrandes om man överlevt vansinnesfärden.

Det finns dock delar av albumet som känns mer som en diskret sval bris än en intensiv virvelvind. Öppningsspåret på ett album ska av naturliga skäl vara en låt med mycket action och något som får även en slölyssnare att vakna till. Jag upplever inte låten "The Threat Is Real" som en sådan väckarklocka, utan mer som ett helt ok albumspår, som skulle passat bättre någonstans i mitten av albumet. Som första spår blir låten ganska seg och förväntningarna på albumets innehåll trappas ner. När sedan "Dystopia" dock går igång så kommer den där explosionen som undertecknad efterfrågar. Gitarrsolona och trummorna känns målmedvetna och har visionen om att de ska borra sig in i lyssnarens hjärna och festa. Baksmällan efter den festen är inte nådig, men att "Dystopia" är en stämningshöjare av rang går inte att förbise.

Efter "Dystopia":s snabbvisit känns dessvärre albumet något trögt igen. Mycket av det beror oväntat nog på Dave Mustaine. Medans de nyrekryterade bandmedlemmarna, Chris Adler på trummor och Kiko Loureiro på gitarr, står i en klass för sig med sina bastanta och mäktiga solon känns Mustaine trött. Han har förvisso kvar sin bittra och emellanåt brutalt aggressiva och häftiga röst men i och med det uppdaterade soundet som Loureiro och Adler för med sig får Mustaine emellanåt svårt att hänga med. "Dystopia" är med andra ord ett album där det i störst mån är musikerna som imponerar. Inte vokalisten.

Men som sagt: På slutet tar det sig och både musik och sång kompletterar varandra på ett välgjort, hårt och tufft och mycket tilltalande sätt. Helheten blir därmed värd att lyssna på och Megadeth gör sig förtjänta av att fortsätta klassas som en av thrash-metalens viktigaste och största utövare.

Skribent: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
Artist: Megadeth
Album: "Dystopia"
Release: 22 januari 2016
Skivbolag: Universal Music Enterprises
RB-Betyg-7_10

megadeth-dystopia-cover


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar