Radiohead – A Moon Shaped Pool (Album-recension)

I slutet av 2009 skrev Rolling Stone Magazine: Radiohead Destroys Rock To Save It.

Radiohead vågar att aldrig någonsin köra på ett säkert kort, vilket nio av tio rockband borde ta efter nuförtiden. Varje album bandet gör låter som en stor förändring från albumet innan. Med 2011-års King Of Limbs var det brittiska bandet så där ultra-progressivt och icke-kommersiellt, med en fuck it-attityd som ändå fans och kritiker tokhyllade. Med A Moon Shaped Pool är allt en aning mer lättlyssnat och i min mening mycket bättre. Det spelar ingen roll för mig att vissa låtar är nygamla låtar som funnits i live-versioner och dylikt i flera år, så som True Love Waits – här finns en riktning och en tematik som förra albumet saknade. Radiohead gör musik som de gillar, helt utan att vara sell outs, med en passion av så genuina artister att den tvättäkta genuina Adele skulle bli stolt. 

Tematiken i texterna är långt ifrån Radiohead's grunge-sound och texter om utanförskap och självomkan, så som klassikern Creep – Här beskrivs istället universella teman så som att lycka är synonymt med ignorans.

Det tydligaste beviset på existensiella och även politiska budskap som målas upp är videon till Burn The Witch som har blivit bekräftad att vara kritik mot flyktingkrisen. Det är uppfriskande att bandet hittat nya belysningspunkter med ett skiftande från micro-lins till ytterligare meso och macro. Här är de stora penseldragen istället för sakfrågorna i fokus. 

Med ett maffigt ljudlandskap där signaturgitarrerna mestadels skrotats och ersatts med synthar och stränginstrument gör Radiohead en svåruppnåelig balansgång att vara nyskapande, men ändå kännas klassiska och bekanta. För varje låt på albumet får du som lyssnare känslan att du lyssnar på ett album med några år på nacken som proklamerats till klassiker redan från debutdatumet. Neuroserna är ständigt närvarande hos Thom Yorke, vilket tydligt uttrycks i den minimalistiska och drömska Daydreaming som känns som del två på Street Spirit (Fade Out), en annan äldre låt med samma blytunga känsla om att allt är svart utan någon väg ut. Daydreaming ackomponjeras till perfektion rent audiovisuellt genom en sällsynt briljant regisserad video av ingen mindre än sexfaldigt Oscar-nominerade Paul Thomas Andersson, känd för nutida klassiker som There Will Be Blood. 

Jag väcks lite av njutningen av ett band i högform trots dryga 25 år in i sin karriär. Bandet har inte låtit så här bra sen OK Computer från -97. Jag kan inte rucka på den melankoliska känslan av att detta är Radiohead's svansång, ett slags farväl.

Länge leve neuroserna och den lidande konstnärens hantverk.

Bästa låt: True Love Waits
BetygRB-Betyg-10_10
Skribent: Philip Almén (Philip.almen@rockbladet.se


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar