Avantgardet live @ Brooklyn Bar (Recension/Intervju)

Avantgardet, duon från det lilla samhället Nybro i Småland, har fullkomligt exploderat ut i Sveriges musikaliska periferi. De har blivit unisont hyllade av en enad kritikerkår, men känner trots det ingen prestationsångest. "Vi vill bara göra vår grej likadant, så det har inte ändrats någonting", säger Jesper på frågan om inte debuten satt en slags writer's block. "Vi har redan nästa skiva klar. Alla låtar är klara och vi vet hur den ska låta."

DSC_0423 (1)

PATRIK: Det kommer bli mer strukturer i låtarna. Nu vet man förutsättningarna, förut var det mest skit i allt. Hade jag vetat hur debutalbumet skulle slå hade jag kanske jag ansträngt mig mer på ett solo eller så.

För de som hyllat debutalbumet "För många dyra Skor och för många döda ögon" och är oroliga att Avantgardet ska sluta att låta skitiga hälsar Patrik att det finns ingen risk att de kommer släppa hemma-studion i Småland och dess skitiga ljud. Det kommer inte bli något Håkan Hellström-ljud, säkerställer Patrik. 

Vi har inget behov att vara älskade av alla. Det är skönt att inte ha något skivbolag och bli styrt i hur man ska låta och hur man ska vara. Men det är inte bra för min stress då jag jobbar cirka 12 timmar per dygn och måste sköta alla moment av bandet själv. 

Många kritiker har ansett att detta är musik som behövs och att den är på olika sätt är uppfriskande. Vad har varit era influenser?

PATRIK: Jag har mest min bas i 60-tals poppen. Likaså har 90-talet och det som var då haft en stor betydelse i musikskapandet. Även om man inte gillade allt så tas det influenser från mycket.

RASMUS: Antingen har jag likadana förebilder som Patrik, eller så har jag förebilder som har Patriks förebilder. Jag har generellt mer moderna, men tillbakasneglande influenser. Jag älskar Håkan som fan, och Håkan älskar Lou Reed som fan. Det blir bara en modernare version av det där grymma. 

RASMUS: Våra texter är mycket Håkan, men trots att Krunegård är cool, så är musiken en annan sak - Jag skulle aldrig vilja ha hans producent. Jag och Patrik möts mycket i hur vi vill att vi inte ska låta. Vi är väldigt överens om hur vi inte ska låta och sen hittar vi en kärna som är äkta och jävligt bra 60-tals poplåtar. Och just live är vi måna om att variera vårt sound beroende på vår uppsättning och hitta nya saker och utveckla låtarna. Just ikväll har vi klaviatur och sax till våra låtar. När vi spelar akustiskt låter det på ett annat sätt.

Har ni något ställe där ni trivs bäst? På scenen, studion eller replokalen?

RASMUS: Allt har sin charm. Man blir lite trött på allt, men jävligt sugen på resten när man gör den ena grejen. Vi hade låtit likadant även om vi inte fortsatt vara hemma i Småland, men åker vi till Göteborg blir det mer strukturerat och planerat. 

PATRIK: Det sköna med att spela in hemma är att man kan få snilleblixt och springa hem och spela in mitt i natten. Sen måste man inte alltid prestera. Det kan gå en vecka och sen tänker man att nu jävlar har jag lust igen.

Vad har ni som största källa för kreativitet? Böcker, musik, naturen?

RASMUS: Antabus. Jag jobbar väldigt snabbt med allt, sen får det vara bra. Är du ute på stan och går en promenad skriver du texten i telefonen. Men ibland tappar man bort idéer, men det är inte så vanligt.

När debutalbumet kom, tänkte ni på att det var otippade personer som hörde av sig?

RASMUS: Det fanns vissa musiker som inte ville vara med innan, men när Henrik Schyffert delat vårt album på Instagram ville de helt plötsligt vara med. Du är jävligt sårbar när det gått bra för dig. Då har du ett jävla ansvar att agera rätt. Jag har betett mig som en jävla fitta hela mitt liv, gått på tjack och druckit och framförallt tagit kokain i tio års tid. Snacka om att jag varit en osympatiskt människa. Men ingen brydde sig ett skit. Men tänk om jag gjort nånting nu, då hade alla skyllt på framgången direkt. Det gäller att vara jävligt vaksam hela tiden och bara vara trevlig. Jag har varit ren i ett år. 

Är det svårare att vara kreativ som nykter?

RASMUS: Min hjärna var en gröt i sex års tid med dekadens och destruktivitet. När jag blev nykter kom verkligen allt. Många artister litar inte på sig själva och är inte starka nog att vara nyktra. 

Hur ofta behöver man positiv feedback, fina recensioner eller en slags dunk i ryggen för att man ska vilja fortsätta med det man gör?

RASMUS: Vi är ändå så hårda mot oss själva. Tycker Patrik att min text håller eller att jag tycker att Patriks låt håller för att spela in har vi fått tillräckligt. Vi kan inte göra något sen. Vi har gjort att vi kan i studion. Vi kan inte lipa åt recensioner. Så länge vi kontrollen över hur vi låter finns ingen återvändo. Om folk inte gillar det, vad ska vi göra åt det? Om man blir sågad tänker man inte direkt att man borde gjort skivan på annat sätt. Det skulle aldrig förekomma. Vi blir glada om det kommer mycket folk för då gläds vi inte av egenintresse, utan för vår genres skull. 

 

DSC_0537

Med Avantgardets live-ensemble låter de som de borde gjort på debutalbumet. Det minimalistiska soundet utvidgas till punkigare, kaxigare och fylligare versioner av sig själva. De låter mer musikaliska, varierade och allt vrids upp till tio i både intensitet och intimitet. Patrik tappar gitarren redan i första låten mitt i alla rockstjärne-poseringar. Rasmus skämtar om att hans gitarr ägts av Ian Curtis och han köpt den från Ebay för dyra pengar, för att sedan rätta sig och säga att den köptes på loppis för nästan inga pengar alls. Jag ler åt när även artister låter sig visa sig som människor. Bort med all fasad. Allt är så perfekt i avsaknad av strävan att vara eller låta just perfekt.

Rasmus förgyller det knökfulla Bar Brooklyn med sin nattsvarta Betnér-humor i mellansnacken som går i samma anda som låtarna. Han funkar utmärkt, men samtidigt kontraproduktivt som den anti-tes av den typiska rockstjärnan och mediahoran bandet avstår från att vara. Rasmus har en typisk frontmans charm utan att tänka på det. Här finns det upplyftande med att ta avstamp från sin destruktiva bakgrund. Rockromantiken blev Rasmus fall. Och han föll hårt. Självreflektion och att vända blad genom att blicka i backspegeln. Vara klar med något som dragit ner dig och istället blicka fram - Men ändå aldrig glömma. 

Saxofon-slingorna och klaviatur-melodierna sammanfogas sömlöst till vad som blir Avantgardets bättre version av sig själva. Detta bidrar till en slags folkligt sound som kanske inte upptäcktes vid de första lyssningarna på albumet. Ljudbilden och texterna är lika redo för intima pub-gig som festivalscener. 

Det här är en småskalig folkfest utan att ens anstränga sig. När Rasmus inledningsvis konstaterar att detta kanske är lite antiklimaktiskt jämfört med Håkans massiva Ullevi-spelningar, men att de ändå fått låna hans pianist, kan man inte annat än att le. Arrangören bröt strömmen, men bandet fick inte sluta spela för publiken. Halvt punkigt, halvt förvirrat fortsatte spelningen. Avantgardet agerar slagkämpe mot den kommersiella musiken och har på kort tid borrat sig in i så många hjärtan.

Inget lär bli sig likt på den svenska musikscenen efter Avantgardet

Skribent & foto: Philip Almén (Philip.almen@rockbladet.se)

Avantgardet:

* Rasmus Arvidsson - Sång/Gitarr

* Patrik Åberg - Gitarr

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar