Be för oss, de fördömda och Sixx:AM.

För nästan exakt två veckor stod jag med min bästa vän vid min sida och såg Sixx:AM. för första gången, nu är det återigen dags på Gröna Lunds stora scen. Bilder började dyka upp på Instagram och Facebook redan vid elva på förmiddagen föreställandes fans framför scenen och tillsammans med bandet. 

Efter en halvtimmes väntan på mitt presspass springer jag mot området, trots att det är tjugo minuter kvar känns det som tiden rinner iväg för mig. Jag hinner fram och lyckas sno åt mig en bra plats i publiken och väntar med spänning på att showen ska börja, men lyckan över att ha fått bra utsikt över scenen varar inte länge. Helt plötsligt kommer tre långa män och skymmer sikten både för mig och kvinnan bredvid mig som suckar djupt och beklagar sig inför mannen som står bredvid henne. Som tur var flyttar hela folksamlingen sig framåt några steg efter en stund och sikten är fri igen. Prick klockan åtta kommer Kenny Mattsson ut och tillkännager att Deep Purple kommer att spela på Grönan i början på juli efter att ha ställt in sin föregående spelning. Några minuter efter att han gått bakom kulisserna stegar trummisen Dustin Steinke som följs åt av gitarristen DJ Ashba in på scen. Ett högt jubel möter dem för att sedan höjas flera nivåer när sångaren James Michael och bandets stjärna basisten Nikki Sixx gör sig synliga.

 ”This Is Gonna Hurt” inleder och slår som stormiga vågor som fösöker rasera klipporna i dess väg genom Gröna Lund.  Skriken från Fritt Fall överröstas och inget annat än de höga nivåerna av gitarrsolon och hårda trummor hörs. 

Det känns som om jag står närmare dem än vad jag egentligen gör tack vare scenens storlek, det är något med deras sätt att agera gör att det känns som en privat spelning. Efter att James Michael frågat alla hur de mår upprepar han samma fråga som jag hörde för två veckor sedan: ”Hur många är det som ser oss för första gången? Räck upp en hand!” och återigen ska vi upp med nävarna varje gång ordet ”Rise” ljuder genom högtalarna. En repertoar som man snabbt tröttnar på om man hört den förut, men när DJ Ashba springer som skjuten ur en kanon från scenens högra sida till vänster samtidigt som han spelar och gör sin höga knä-dans slutar jag bry mig och bara njuter.

Innan tredje låten ”Relief” spelas ber James Michael publiken att sjunga med och på spridda ställen i publiken hörs sång, vissa bra och vissa som jag helst inte hör sjunga igen. Busvisslingarna och ropen ekar efter låtarna, speciellt en man verkar väldigt peppad över att se Nikki spela bas live, han hörs nämligen mest av alla och ropar konstant basistens namn. Tempot är bra och högt, DJ Asbha slänger med gitarren och springer runt på scenen med en energi som Nikki tyvärr verkar sakna. Det händer vid fler än ett tillfälle att han spelar på basen samtidigt som han kryper ihop likt en gammal man under tyngden av ett berg. Trots att det är svårt att se hans ögon i allt det svarta sminket som göms under hans bandana säger leendet allt och visar att han fortfarande njuter av att uppträda trots bristen på energi.

Rösten brister på sina ställen hos James Michael när ”Live Forever” spelas, men det är också då han äntligen tar av sig solglasögonen. Ungefär samtidigt vänder Nikki plötsligt ryggen åt publiken och spelar resten av låten på samma sätt, antingen tröttnade han på att springa ut på scenens vänstra sida eller så var det ett sätt att söka kontakt med bakgrundssångerskorna på. Något som både han och DJ Asbha gör upprepande gånger är att ställa sig antingen vid Melissa Harding och Amber Van Buskirk eller trummisen och spela, då blir det mer tydligt att de också tillhör bandet och inte bara är accessoarer i bakgrunden. I slutet både känns det och ser ut som om DJ Ashba och Nikki spelar sina egna solon, de har bara två meter mellan sig men verkar ändå befinna sig på två helt olika scener. Efter ett tag går de närmare varandra och i takt med trummisen Dustin Steinkes försiktiga slag mot cymbalen står de likt två tuppar och rör huvudena i en hackig rytm mot varandra.

Plötsligt lämnar både Nikki och DJ Ashba scenen och ensam kvar vid keyboarden sitter James Michael och spelar introt till ”Skin”. I samma ögonblick som fingrarna börjar dansa ner på tangenterna förändras stämningen, publiken som tidigare dansat vilt står nu helt stilla. ”Skin” är en låt som berör på ett djupare plan, av ren reflex vänder jag mig åt sidan och ska precis öppna munnen när jag kommer på att du inte står där bredvid mig. Orden träffar mig rakt på, det går inte att värja sig från minnena som kommer tillbaka likt ett bildspel i mitt huvud. Under vad som känns som en evighet fladdrar bilderna förbi i samma rytm som musiken. Det är också nu som James Michaels röst återtagit sin glans och han sätter alla höga toner, de raspigt svaga tonerna som fick mig att undra om hans röst skulle klara hela spelningen är äntligen borta. En bit in i låten återvänder Nikki och DJ Ashba med ett riktigt bang, gitarren och basen lyfter keyboardens noter och den tidigare så lugna låten blir rockigare och tyngre. Trummorna gör verkligen sitt och Dustin leverar gång på gång, inget slag på trummorna hamnar på fel ställe utan han sätter den perfekta tonen för varje låt som spelas. Dock hade jag önskat att han dragit lite mer uppmärksamhet till sig och inte bara försvunnit in i bakgrunden som trummisar tyvärr ofta gör.

Dead Man´s Ballet” som gör sin debut får mig tyvärr att ifrågasätta valet av låtar, den passar inte alls James röst som mer låter som en treårings-desperata rop efter favoritleksaken. Jag blir dock glatt överraskad när bakgrundssångerskorna Melissa Harding och Amber Van Buskirk likt en gospelkör lyfter låten högt upp till skyarna med sina ljusa stämmor, ska jag vara ärlig så är det nog den enda delen på låten som faktiskt får mig att tycka om den. Ytterligare en replik återanvänds ordagrant när James introducerar låten ”Everything Went To Hell” genom att dedicera den till ”the bitch who ripped my heart out”. Han verkar inte särskilt ledsen på grund av detta om jag tolkar hans ansiktsuttryck rätt. Mer som om han själv börjar tröttna på orden och jag som hör dem för andra gången kan förstå honom om så är fallet.

DJ Ashba hamnar åter i rampljuset med ett av sina gitarrsolon, hur den mannen gör för att få gitarren att sjunga på det sättet som den gör skulle jag bra gärna vilja veta. När jag studerar honom ser jag att han spelar med handen på gitarrens hals underifrån istället för ovan, det ser rätt obekvämt ut att spela på det sättet, men inget verkar påverka honom. Istället fortsätter han springa runt på scenen som ett barn under värsta sortens sockerkick, ett smart drag för det får en att undra vad han hittar på näst. Ljudet förändras i takt med att hans fingrar dansar över strängarna i en fart som är svår för ögonen att hänga med i, men vad spelar det för roll när det låter som metalliska regndroppar faller ner från himlen?

Under ”Prayers For The Damned” börjar Nikkis energi komma fram och han kör sina snurrande varv mellan promenaderna till scenkanten. Vid ett tillfälle tappar han nästan byxorna och bjuder publiken på en titt av hans tatueringar på den bakre regionen. En promenad vid sidan av DJ Ashba mot scenkanten är återigen på sin plats efter detta missöde, DJ Ashba ler stort och ser riktigt busig ut där han går bredvid Nikki och söker ögonkontakt, precis som om han tänker hitta på något djävulskap om han inte får uppmärksamheten han vill ha. När låten tar slut hyssjar James Michael publiken och toner från keyboarden kan höras svagt i bakgrunden, det varar bara några sekunder för att ersättas av Nikkis bas med uppbackning från DJ Ashbas gitarr. Det verkar som om ”Goodbye My Friends” är en populär låt då applåderna ökar och publiken klappar i takt med instrumenten redan vid introt.

De pauser som James Michaels tagit för att dricka vatten under de instrumentala delarna verkar gå Nikki på nerverna. Mitt under DJ Ashbas gitarrsolo går han med bestämda steg mot ställningen där trumsetet står och kastar sedan ut vattenflaskan James nyss drack ur till publiken. När låten ska avslutas tar plötsligt Melissa ton likt en operasångerska och avslutar låten med en röst som får håren på mina armar att resa sig.

Plötsligt hör jag tjejerna bakom mig skrika ”Titta han hoppar ner!” på en nivå som får mig att undra hur länge till jag kommer få behålla min hörsel. Orsaken till deras höga skrik är att James Michael bestämt sig för att ta en promenad i diket som skiljer publiken och scenen åt med stängsel. Under tiden står DJ Ashba och har en privat spelning för publiken som sitter på uteserveringen precis bredvid scenen. Det verkar som det är viktigt för honom att involvera alla oavsett vart de befinner sig under spelningen. Efter att ha återvänt upp på scenen blir James Michael plötsligt väldigt allvarlig. Anledningen till hans plötsliga förändring är terrorattentaten som skett på sistone, nu senast dådet i Orlando. Talet han håller imponerar på mig, det är inga lögner, bara ren och skär sanning som får en att tänka till. Han berättar att låten ”Rise Of The Melancholy Empire” skrevs samma natt som attentaten i Paris förra året och att samma konversationer upprepas utan att man kommer fram till en lösning. Talet avslutas med att han ber alla som har en mobiltelefon att spela in hela uppträdandet och dela det med så många som det är möjligt. Samtidigt som jag höjer min mobil mot himlen ekar frågan ”Hur ska en inspelning av ett uppträdande kunna förhindra att något sådant händer ingen?” i mitt huvud. Kanske det ger någon styrkan att hitta sitt mod i denna mörka tid, men att det skulle stoppa fler händelser att ske, det tror jag inte. Det är bara en handling i mängden, men många av rätt sort kanske kan leda till en förbättring.

James röst har en helt annan ton och det märks att attentatet har påverkat bandmedlemmarna på ett personligt plan, DJ Ashbas energi verkar tonas ner och Nikki slutar le. Stämningen har blivit så allvarlig att ingen lämnas oberörd och kvinnan bredvid mig som tidigare dansade vilt står helt stilla med mobilen i sin hand. Det är som att befinnas sig på en helt annan plats, en som är mörk och grå där det bara finns en oändlig sorg.

När låten är slut tackar bandet för sig och går av scenen, men det är tydligt att spelningen inte riktigt är över än.

Mycket riktigt kommer de tillbaka, James skulle nog bara byta kläder igen. Denna gången från svart linne och vit läderjacka till basketlinne i svart och rött.

Något jag nog aldrig kommer vänja mig vid är hur vissa låtar går in under skinnet och verkligen slår till ens innersta själ hårt.  ”Life Is Beautiful” är just den sortens låt som inte låter dig komma undan, den ska nå in i ditt djupaste inre oavsett om du vill det eller inte. Ljusshowen som sätts igång lägger ett midnattsblått sken över dem alla och orden väger tyngre än i början, det är nästan som att se stjärnor falla ner från himlen.

Jag kan inte låta bli att bli full av skratt när DJ Ashba återigen ser ut som om han planerar något fanskap när han struttar fram för att sätta sig bredvid James och lutar sig lite lätt mot honom. Det är ett fint ögonblick och visar hur sammansvetsade de är som band, DJ Ashbas finurliga ansiktsuttrycket får mig att skratta lågt och mannen bredvid mig ler samtidigt som han skakar på huvudet. Spelningen avslutas med att trummisen Dustin kastar den ena trumpinnen till en av ljudteknikerna som sedan kastar tillbaka den så att den hamnar rakt på den ena cymbalen. Ett mycket imponerande trick med tanke på avståndet mellan dem och tonen cymbalen ger ifrån sig klingar rent.

Det kändes som om musiken kom närmare in på djupet denna gång än första gången jag såg dem uppträda. Kanske var det för att jag då hade någon vid min sida som kunde agera sköld mot musiken som denna gång träffade likt pilbågar rakt i hjärtat.

 

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAFER: Mattias "Madcap" Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se) och Cathrin Linné (cathrin.linne@rockbladet.se)
EVENT: SIXX:AM. Gröna Lund
ARENA: Stora Scenen, Gröna Lund, Stockholm
DATUM: 2016-06-22
BÄST: "Skin" och "Everything Went To Hell"
BetygRB-Betyg-10_10

BANDFAKTA- SIXX:A.M.

MEDLEMMAR

Nikki Sixx – bass guitar, backing vocals
DJ Ashba – lead guitar, backing vocals  
James Michael – lead vocals, rhythm guitar, keyboards
Dustin Steinke – drums, percussion

FACEBOOK HEMSIDA

DISCOGRAFI

The Heroin Diaries Soundtrack 2007
This Is Gonna Hurt 2011
Modern Vintage 2014
Prayers For The Damned 2016

Setlist

1. This is gonna hurt

2. Rise

3. Relief

4. When we were gods

5. Live forever

6. Skin

7. Dead man’s ballet

8. Everything went to hell

9. Prayers for the damned

10. Goodbye my friends

11. Lies of the beautiful people

12. Stars

13. Rise of the melancholy empire

 Extranummer:

14. Accidents can happen

15. Life is beautiful


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar