En Extradag I Rockens Tecken, En Krönika Om En Festival..

Metallsvenskan, Örebros hårdaste festival som för åttonde året bjuder in till musik och öl, men inte till den legendariska fotbollsturneringen som namnet syftar på. På den nya asfaltsplanen Pappersbruket kommer i dagarna tre band som Ghost, Soilwork, Napalm Death och Paradise Lost att bjuda besökarna på härliga metallsmakande upplevelser.

DSC_0360

Det är första torsdagskvällen i juni, solen har värmt upp Örebro under hela dagen och temperaturen är över 20 strecket. Redan några hundra meter innan entrén till årets Metallsvenskan så möts jag av några kända festivaltecknen. Någon som har däckat i gräset, upprymda folk i små klungor halsandes öl och vänliga funktionärer som pekar en i rätt riktning.

Metallsvenskan ger intrycket av att vara en stor och etablerad festival, även fast det är första året på Pappersbrukets ägor, men arrangörerna är vana och vet hur många funktionärer, bajamajor och staket som behövs för denna typ av folkfest. Det har inte fuskats i hörnen utan allt är rekorderligt uppställt och planerat. Det är första året som festivalen börjar på torsdagseftermiddagen och till en början är det ganska ljumt med folk – som sig bör, en vanlig vardagskväll.

The Kristet Utseende som är ett av de första banden ut drar igång den ganska stora publiken när de river av sina välkända dängor. Publiken längst fram hänger däst med i kvällshettan som fortfarande är ovan för oss svenskar.

De tre scenerna är uppradade bredvid varandra på festivalområdet. Denna torsdag då bara de två mindre scenerna på varsin flank om ”Stora Scenen” har öppnat så turas banden om efter ett minutiöst schema som hela tiden upprätthålls. Så fort ett band avslutar tar ett annat vid. Smidigt eftersom publiken aldrig missar ett band, lite långdraget efter ett tag eftersom det aldrig blir riktigt tyst. Musik hörs hela tiden. Men ja, man går väl å andra sidan inte på festival om man vill ha det tyst runtom sig.

Öltält och liknande utrymmen är väl tilltagna och det finns matstånd som erbjuder mat från flera olika håll i världen, inklusive de mer klassiska festivalmåltiderna langos och vildsvinskebab. Så mat och dryck finns i mängder. Den enda nackdelen är väl att ölen inte hunnit bli riktigt kall.

Trots att det är flera band som Dr Living Dead! och Knogjärn som spelar efter The Kristet Utseende så drar inget lika mycket publik. Taktiskt val av arrangörerna att lägga en klassiker som Kristet så pass tidigt så man tar sig till festivalområdet och senare kan ta en öl eller käka lite i väntan på kvällens headliner Danko Jones som spelar sist, kvart över nio. Precis innan spelar Steelwing på ”Nikija stage” och de förtjänar ändå en lite större publik än de får, de spelar trots allt näst sist på kvällen. Trots deras klyschiga moves och låtar så är jag avundsjuk på sångarens röst som tar toner som en sopran endast kan drömma om, samt det där håret! Vad har han för balsam? Hur får han det så långt, blankt och flygigt? Ack ni långhåriga hårdrockare, tänk om ni kunde dela med er av era hårvårdsknep till oss kvinnor med spretig sönderblekt kalufs.

Nivån i öltältet höjs sakta samtidigt som folkmängden ökar och lagom till att kvällens huvudakt ska gå på så känns det rimligt fullt i öltälten och utanför. Påhittet att lägga till en extra torsdagskväll verkar ha lönat sig. Det är bra stämning bland både folk och band och även fast tatueringar, bandtröjor och patchar täcker de flesta besökarna så är det några få som vågar ”sticka ut” med sina enfärgade tröjor, tillika kroppar.

Det kan ses som otacksamt att kliva på en scen vid nio en torsdagskväll när det knappt börjat skymma och många ska till jobbet dagen efter, men Danko Jones gör det Danko Jones alltid gör. De bjuder på en show. När första låten drar igång så strömmar publiken till från alla håll och kanter och det blir fullt framför ”Nemis” scenen. Sångaren och gitarristen Danko himself gör sitt bästa och får igång publiken som enligt honom ”don´t give a fuck about Friday morning”.

Men den svenska publiken är väl allt bra tråkig? Det är alltid några glada fans längst fram som hoppar med till alla låtarna. Sedan står resten i klungor, stampandes takten med foten eller trummandes med ett finger. Ibland åker en hand upp i ett försök att visa lite uppskattning, men den åker snabbt ner igen, då ingen i närheten gör något liknande. Kom igen hörrni, det är helt okej att släppa loss, dansa och sjunga med, även fast man inte är stupfull. Säger tjejen som står lite sådär i bakgrunden, och stampar takten med en fot.

Danko tar väl hand om sin publik och kör några välkända hits, ju kändare desto mer händer i luften och när First Date drar igång så är nästan alla med och viftar, i alla fall en liten stund. Trion lyckas hålla energin uppe, vilket det fåtaliga bandet ska ha cred för. Basisten JC och den relativt nya trummisen Knox gör sitt bästa även fast det är Danko som stjäl showen med sitt mellansnack och sin härliga halvdryga attityd.

När kvällen är slut och det börjar skymma så kan jag konstatera att arrangörerna i alla fall hade tur med vädret, och med det mesta annat i arrangörsväg. Inget verkar ha gått snett under kvällen men det är under morgon- och lördagen som den stora massan kommer och det ska bli intressant att se om infrastrukturen och baren klarar sig lika bra då. Med storheter som Ghost och Soilwork så får de nog att göra speciellt eftersom vädergudarna lovar vackert väder.

Skribent: Jasmine Sundblad
Foto: Jim Bergqvist (jim.bergqvist@rockbladet.se)
Event: Metallsvenskan 2016


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar