En perfekt avslutning på den slutsålda festivalen Copenhell

Copenhell 2016 går från klarhet till klarhet och bevisar att man idag har blivit en betydande maktfaktor bland nordens ledande metalfestivaler. Med sina 20000 slutsålda biljetter, stora akter I den hårda metalskolan och proffsiga organisation, landar man årets festival som den mest framgångsrika någonsin, i festivalens 6 åriga historia.

Copenhell ramas in av en hård, industriell och numera nerlagd varvsmiljö kombinerat med naturområdestypografi på festivalområdet. Ljudvolymen på festivalen är stark och det känns i magen. Precis så högt som man vill att riktigt hård livemetal ska spelas. Backen med utsikt över de 2 största scenerna fungerar perfekt som viloplats, där man kan vila benen och samtidigt har nära till en av de strategiskt placerade barerna.

Det dricks öl i löjligt abnorma mängder på sedvanligt danskt manér. Men trots det har jag inte sett en enda överförfriskad dansk under de 4 åren vi besökt festivalen och det säger en hel del om mentaliteten på Copenhell.  Publiken är glada, gemytliga och samlas kring den stora gemensamma passionen nämligen hård metal.

Göteborgarna i Bombus fick inleda dagen med öronbombardemang av den lite smutsigare och aggressivare gamla varianten av heavy metal. Kunde endast konstatera att det här definitivt inte var min kopp te. Fick bilden av Bombus som ett typiskt passande band till Småländska kultfestivalen Muskelrock. Publiken hade f.ö. en helt annan te-smak än mig, för de hade redan samlats i drivor.

Väderleken bjöd även denna dag på sol och värme, fast vindarna gjorde det något behagligare.
Jag gillar verkligen stämningen på en festival när den har pågått i några dagar. Det blir så avslappnat och publiken är sällskaplig och samlas kring den gemensamma passionen, nämligen hård metal.

Clawfinger var mäkta populära i Sverige ett tag i början av 90-talet när de släppte kioskvältarplattan ”Deaf Dumb Blind” och erhåll 2 grammisar 1994. De var faktiskt ett av mina svenska favoritliveband på den tiden. Bandet har levt vidare och släppt plattor under åren. Idag står de på stora Helveti Stage här på Copenhell. Med stor humor och skön självdistans massakrerar de publiken med sitt stenhårda groove och industriella tongångar.  Leadsångaren Zak Tell rappar stenhårt ovanpå groovet och det är så fantastiskt adrenalinstint att jag vill röja som besatt. Redan i låt två, Zeros & Heroes, är Zak ute i publiken och röjer igång publiken. Det är så befriande att höra ett band som svänger här på Copenhell.

Clawfinger är riktigt, riktigt bra idag och de lyckas på ren rutin och proffsighet få igång publiken med allehanda publikfrierier och allsång. Plötsligt får basisten den briljanta idén att genomföra en stagedive från en platå på scenen till publikens stora jubel. Clawfinger är riktigt supertända och satte ribban synnerligen högt idag.

Amerikanska morderna hitlåt jättarna i Shinedown tog över stafettpinnen och flyttade upp ribban om möjligt ännu ett snäpp. Bandet har sålt över 8 miljoner album världen över, en grymt imponerande siffra idag.

Med fantastisk proffsighet och stor rutin bjöd de upp publiken på modernt amerikanskt manér. Allehanda publikfrierier och allsångspartier avlöste varandra. Shinedown har en fundamental sak som så många band saknar idag. De har nämligen starka låtar, scennärvaro och stor utstrålning. De gör det så vansinnigt bra att man får tårar i ögonen. Någon tycker förmodligen att det osar för modernt och kommersiellt, men vad gör det när allt är så proffsigt, genomtänkt och sjukt bra.

Den stora styrkan sitter i det starka övertygande liveframträdandet och de fantastiskt bra låtarna. Sångaren Brent Smith dirigerade publiken med stark pondus och stor övertygelse. Shinedown visade på alla punkter idag att de var festivalens absolut bästa band detta året. Jag får rysningar på armarna bara när jag tänker på hur bra det var och det blir full pott i min skola.

Sen var det dags för Rival Sons att stämma upp med sitt 70-tals sväng och en sina riffglada gitarrer. Jag tycker enbart att Rival Sons på senare tid har blivit överdrivet uppskrivna av media och hela grejen känns överlag väldigt överskattat. Jag saknade framför allt de där självklara låtarna som träffar en mitt i ansiktet. Har inte bandet det mest fundamentala, nämligen bra låtar och en övertygande liveshow, går de fetbort i min skola. Förresten känns det som ett märkligt fenomen det där, när något blir så extremt omskrivet i media. Genast blir det ”förstå-sig-påarnas” gullegrisar, oavsett hur det låter och hur det förmedlas live.

Extremmetalarna i Decapitated visade sig vara riktigt bra. Ultratekniskt och fruktansvärt brutalt manglade de nästan sönder Copenhell med sin öronbedövande rytmiska teknik och brutalt desperata sång. Det finns en speciell urkraft denna typ av extrem death metal live på stark ljudvolym. Egentligen är det väldigt livsbejakande med den adrenalinutsöndringen som det innebär.  

Dark Funeral var nästa band i den mörkare och brutalare blackmetal skolan. Jag tänker inte uttala mig om något jag inte begriper men teatraliskt och igenomtänkt känndes det i alla fall.

Slutligen var det dags för det alla hade väntat på i 3 dagar nämligen den utannonserade The End tour och sista spelningen på dansk mark någonsin med hårdrockens stora flaggskepp, fundament och hörnsten nämligen Black Sabbath. Ingen människa på jorden kan förneka Black Sabbaths påverkan, inflytande och arv på rockhistorien som fundamentalt.

Klockan 23.00 lördag kväll primetime Copenhell gick Tony Iommi, Gezzer Butler, Ozzy Osbourne och Tommy Clufetus (Alice Cooper, Ted Nugent, Rob Zombie, Ozzy) ut på stora Helveti Stage på Copenhell och öppnade med Sabbathanthemet "Black Sabbath". Förväntningarna visste inga gränser. Trots att publiken hade 3 stenhårda festivaldagar innanför bältet, var entusiasmen hög, åtminstone till en början.

Spelmässigt sett fanns inte mycket att klaga på. Tommy Clufetus axlade verkligen trummis rollen med extrem bravur. Han spelar desperat övertygande och med ett sväng från helvetet. Dessutom är han en extremt visuell trummis och underhållande att titta på.

Men Black Sabbath årgång 2016 faller platt. Låtarna känns uttjatade till leda. Tung-gunget blir enbart påfrestande i längden. Publikkontakten av den annars så glade och underbara galenpannan Ozzy, var i stort sett obefintlig. Det finns inga publikfrierier, ingen humor, ingen självdistans, ingen underhållning och bandet utstrålar enbart mediokert. Saknar scenglädjen och spontaniteten och det där självklara.

Sen kommer jag till det värsta av allt. Ozzy årgång 2016 är totalt slut som sångare. Han hittar på sina egna tonarter och det skär sig i öronen av falsksången. Det är inte någon enstaka gång utan det är genomgående löjligt falskt under hela konserten. Så falskt att det är omöjligt att sjunga med i låtarna. Med stor sorg inser jag att detta var det absolut sista jag ville se från världens mest betydelsefulla hårdrocksband genom tiderna. Det blev tyvärr det sista jag fick se från Black Sabbath på en scen någonsin.

RIVAL SONS:

CLAWFINGER:

DARK FUNERAL:

DECAPITATED:

BOMBUS:

FLER BILDER >>

SAMMANFATTNING AV COPENHELL 2016:

Banden: Stora akter i hårdrocks- och metalvärlden.
Organisationen: Superslimmat proffsig och genomtänkt.
Publiken: Glada och gemytliga danska metalheads.
Stämningen: Sällskaplig och underbart förbrödrande.
Ljudet: Starkt och känns i magen precis så som metal ska vara.
Maten: Ömsom vatten.. ömsom vin…vi hittade dock tillslut några guldkorn.
Ordning: ”Äh..det är inte så noga” (danskt ordspråk)
Klädstil på publik: ”Äh..det är inte så noga” (danskt ordspråk)
Vakter: ”Äh..det är inte så noga” (danskt ordspråk)
Fylla: Obefintlig trots att det per capita förtärs öl i abnorma mängder.
Vädret: Sinnesjukt varmt med 33 grader i skuggan, åskkvavt och sporadiska skyfall. Med det är ju inte vädret man lyssnar på metal med!

BÄSTA BANDEN:
Shinedown: Underbara låtar och det starkaste liveintrycket från festivalen. Mitt nya favoritband.
Alice Cooper: Allsångskavalkad utan dess like
Clawfinger: Bra låtar med stenhårdt groove och stenhård rapsång och underbar självdistans och storunderhållning
Scorpions: Underbara herrar som underhåller med sina tidlösa hits och sin enormt rutinerade utstrålning. Nytillskottet Mikkey Dee lyfter verkligen bandet till enorma nivåer. En bra trummis är ett extremt fundamet i ett band och är en stor del av soundet.
Bottennapp: Rival Sons och Black Sabbath

BETYG PÅ ÅRETS COPENHELL
RB-Betyg-8_10

 

SKRIBENT: Thorbjörn Skogh (thorbjorn.skogh@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar