En underbar festivaldag på Copenhell med feta metallakter i den starka decibellskalan

Idag är det över 30 grader varmt och det känns som att festivalen  bytts ut mot en finnlänsk bastu med 97% luftfuktighet. Men stämningen är god och det vilar något förväntansfullt i luften här på Copenhell.

Första bandet ut var Solstafir med sitt experimentella och atmosfäriska metal och metalheadsen hade redan vaknat till och det var röj framför scenen. Sen var det dags för ultra extrem teknisk metal i form av ungdomarna i Monument och de imponerade stort med sin kompetenta metal.

Publiken här på Copenhell är så där lite mysigt bakisgoa vid denna tidiga tidpunkt och stämningen är lugn och behaglig.

Beirgartentältet bjöd på underhållning i form av fakiren The Mainiac sideshow. Teatraliskt och underhållande charmade han publiken med stor humor och allehanda fakir och magstarka konster. Jag gillar verkligen när det finns alternativ underhållning på en rockfestival. 
Solen, som står som en svetslåga idag, gör sitt bästa för att fritera festivalbesökarna levande. Men Copenhell publiken räds varken varken det ena eller det andra. 

Det dricks öl i abnorma mängder på festivalen. Men trots det, har jag inte sett en enda drängfull dansk på mina 4 år på Copenhell. Publiken är glada, trevliga, sociala  gemytliga och samlas kring det gemensamma intresset nämligen hård metal. Synnerligen goda förebilder och väldigt annorlunda om man nu ska dra en parallell till det svenska midsommarfirandet. Vissa svenska midsommarfirare går ju som bekannt inte utanför sina husvagnar utan 2.0 innanför västen och där boxarhanskarna är det viktigaste klädesplagget.

Amon Amarth har samlat en hel del förväntansfulla fans utanför stora Helvetistage. När de drar igång sin vikinga metall fungerar hettan som en katalysator för publiken som röjer järnet och ger allt de har och lite till. Copenhell och Amon Amarth har verkligen en hel del gemensamt. Hård metal och vikingatema hör ju som bekant ihop. Dessa svenskar som har tunerar hårt de senaste åren har jobbat upp en stor och trogen fanbase. 

Trots att klockan är 17.30 är det fortfarande olidligt varmt på festivalområdet och det enda man orkar göra är att vänta ut värmehelvetet och gömma sig i skuggan. 

Epica blåste på med sin episka synfonimetall. Har i ärlighetens namn lite svårt för denna typ av operametal som låter lite som tomtar och trolltyg i skogen. De verkade ändå vara mäkta populära. Mitt under konserten uppmanade den eleganta sångerskan Simone Simons publiken till en cirklepit men av någon förvirrad anledning blev det en sk. wall of death. Epica gick hem hela vägen trots hård konkurrens av en krock med svenska Entombed AD.  Slängde ett öga på Entombed AD men konstaterade snabbt att de pojkarna förmodligen behöver lite mer kärlek i sina liv, istället för död och Jerusalems förstörelse.  Skämt åsido, Entombeds betydelse är enorm i death metal världen och de har en stor och mycket trogen fanbase.  En gång i världen bevittnade jag ett av deras första gig på numera ledlagda Hultsfredsfestivalen. Min gode vän Johnny Dordevic var sångare i Entombed på en tiden. Bandet har i vilket fall betytt oerhört mycket för utvecklingen av svensk death metal. Nu råkar det även vara så att det finns 2 versioner av Entombed p.g.a. någon namnrättighetstvist. Därför heter detta Entombed AD.

En grej som jag funderar på ganska mycket när det kommer till hård metal, är att det känns ganska fånigt är när vissa band tar sig själva på för stort allvar. Musiken kan man ta på blodigt allvar, för den handlar om glödande passion in i hjärtat och benmärgen. Men lite självdistans och självironi som artist måste man ha, annars blir det enbart löjligt. 

Ett band som jag växte upp med i pojkrummet under barndomens vinylår vad Megadeath. Nu står de på stora Helvetistage. 
Megadeath var ett av de 4 stora klassiska trashmetal banden från Bay Area i San Francisco. De har släppt en mängd klassiska album genom åren. Men de viktigaste tycker jag ändå var de storsäljande genombrottsplattorna Countdown to Extinction och Youthanasiaplattorna från -92 respektive -94. Bandets plattor, medlemsbyten och karriär är inte helt lätt att reda ut. Men klart är att allt kretsar kring ledargestalten Dave Mustaine

Det känns som ett piggt och vitalt Megadeath vi får se här på Copenhell idag. Spelglädjen lyser i ögonen på bandmedlemmar och det blir en blandad kompott från hela deras karriär. Dave Mustaine sköter även en del av gitarrsolona själv och det tycker jag är riktigt coolt. Dave Mustaine är dessutom den ende leadsångare jag känner till, som kan genomföra en hel konsert, med sammanbiten mun och komma undan med det.

Vid detta laget har merparten av festival publiken anlänt och det märks att det är ett antal tusen fler festivalbesökare än förra året på detta lilla festivalområde på Copenhell. Konsertljudvolymen på festivalen är bitvis lite väl i det starkaste laget men jag föredrar ändå att musiken ska kännas i magen. Då och då kommer det vindpustar av söt jazzrök från publiken. Det är ganska uppenbart att festivalen är lokaliserad inte långt från den självutnämnda fristaden Cristiania i Köpenhamn. Hur man nu kan välja att dega ner sig med jazzrök när man lyssnar på upptempo och hård metal, är för mig en stor gåta?

Trivium är nästa band att lira på Hades scenen. Nu är det äntligen underbart ljummen sommarkväll och festivalstämningen är så gemytligt dansk som den bara kan bli. Trivium var ett av få band jag inte var inlyssnad på. Men de imponerade stort med snygg rekvesita och välspelad hård metal. Det blev sedvanligt röj och moshpit i publiken och jag bara älskar det.

Så var det dags för kvällens huvudband King Diamond. En populärare headliner här på Copenhell är förmodligen svår att uppbringa och det känns självklart av förklarliga skäl. King Diamond är nationalsymbol för metalälskarnas Danmark.

Stämningen är förväntansfull och nästan lyrisk. Kung Diamond går ut och dominerar totalt på Copenhell. Svenske basisst fenomenet Pontus Ekberg från The Poodles är ny i bandet och tar nästan över med sin utstrålning och sitt överkompetenta baslir. 
Pontus visar verkligen hur en bas ska spelas och han tillhör en av sveriges allra vassaste basisster. För det handlar inte basspel enbart om teknik, utan det handlar om timeing, groove, scennärvaro och framför allt utstrålning.  Jag har bara svårt för King Diamonds säregna farsettsång men publiken här älskade det. King Diamonds feta liveshow gick definitivt hem här på Copenhell. Sen öppnade sig himlen och återigen dränktes festivalen. Det enda som återstod var att dra sig undan och crasha lite efter en hård dag i den hårda musikens tecken. 

Sammanfattningvis ännu en underbar festivaldag på Copenhell med feta metallakter i den starka decibellskalan.

Trivium 

King Diamond

Amon Amarth

Solstafir

Epica

Megadeth

Monuments 

Festivalbilder 

SKRIBENT: Thorbjörn Skoogh (thorbjorn.skoogh@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skoogh (anna.skoogh@rockbladet.se)
EVENT: DAG2 - COPENHELL 2016
DATUM: 2016-06-24 (Midsommarafton)

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar