Sabaton levererar en minnesvärd spelning

Vart man än vänder sig står det åhörare i publiken som likt medlemmarna i bandet har iklätt sig kamouflagekläder. Stödet från publiken är som en stark armé från samma sekund som bandet går ut på scen. Det har gått 17 år sedan demos delades ut av basisten Pär Sundström på samma festival som Sabaton idag är headline på och känslorna bland publik och bandmedlemmar är starka.

På scen står två pansarvagnar, en onödig detalj i mitt tycke då det är musiken och hur den framförs på som är det viktiga. Men det får sin förklaring till varför när trummisen Hannes Van Dahl skjuts upp ur en av dem, lite som en metafor till deras framgång de senaste åren. Men det är inte bara scenens rekvisita som är påkostad, även pyroteknikerna som används måste ha kostat bandet en hel del pengar. Tanken bakom är väl att fira ordentligt eftersom det är deras första headline-gig på Sweden Rock Festival och till en början är det starkt imponerande. Men när scenkanterna konstant brunnit i en kvart under extranumren blir det mer tröttsamt än effektfullt. Likaså känns det med bildspelet, varför man visar bilder på björnar, älgar och diverse andra djur är bortom min förståelse. Nog för att det skanderas ut att detta är fosterlandet, men det hade gått precis lika bra om de bara gått ut på scenen med enbart sina instrument, ställt sig och börjat spela. Sabaton är ett band som inte behöver en massa extra material och rekvisita för att imponera, känslorna de får fram genom att bara stå där räcker, iallafall denna gången.

Jag ska vara ärlig mot er läsare, Sabaton är inget band jag har lyssnat på tidigare, inte har jag heller sett dem live. Men när Brodén genomsvettig och anfådd redan efter första låten och tackar publiken efter den tredje med ett ”Tack som fan, vi har skitkul” kan jag inte låta bli att undra vad fan det är jag missat egentligen. Om det beror på att de står på festivalens största scen eller inte låter jag bli att spekulera i för att inte förstöra för mig själv, men den glädje som speglas i varje bandmedlems ansikte när de står där uppe, den är äkta. För mig personligen är det väldigt viktigt som åhörare att se bandet njuta medan de står på scenen för det smittar av sig publiken och är avgörande om spelningen blir bra eller inte.

Spelningen får fart rätt snabbt, en blixtattack inleder och gruppen äntrar scenen redo att ge allt. Tyvärr dröjer det tills andra halvan innan de riktigt bra låtarna kommer fram. De svenska versionerna från ”Carlus Rex-albumet” hade kunnat ersättas med något bättre, kraften i melodin falnar och texterna saknar den starka betydelsen som annars representerar Sabaton. Av någon anledning försvinner sångaren Joakim Brodén bakom scenen mitt i spelningen för att byta om, varför frågar jag och mitt sällskap oss. Det är inte hans outfit vi bryr oss om, det är hur han sjunger och förmedlar vad musiken betyder för honom genom sin scennärvaro som betyder något. Medan Joakim gömmer sig bakom kulisserna tar basisten Pär Sundström och gitarristerna Chris Rörland och Thorbjörn Englund över och turas om att sjunga i ”Gott mit uns”. De försöker, vilket är bra men vi saknar snabbt Joakims skönsång och hoppas tiden han spenderar till att byta om är kortare än låten. Kanske är det nerverna som behövde tas om hand lite där bakom för när han kommer ut ser han mycket mer självsäker ut än tidigare.

När de sedan bränner av raketer mitt under ”En livstid av krig” bränner Sweden Rock av ett skrik som måste kunna höras ända upp till Luleå. Det är ett stabilt band som står på scenen och det märks. Deras tajta och kraftfulla spel går framåt likt en arme av marscherade militärer och i fronten står trummisen Hannes. Med sina trumslag guidar han dem rätt genom den snåriga terrängen, gitarristerna Chris och Thorbjörn är i ett samspel som slår an på varenda sträng i kroppen. Melodin är följsam och basisten Pär följer med i samma tempo. Här finns ingen konkurrens, de vill alla att den andra ska få stå i centrum och visar gärna upp att det är en samlad trupp av talangfulla musiker. Få misstag görs under spelningen, alldeles för få för att ens benämna dem. Under slutnumret ”Metal crüe” går det inte att undvika att torka en tår, speciellt inte när Joakim måste vända ryggen till och göra samma sak.

Kort sagt, Sabatons spelning på Festival Stage måste ha upplevts för att man ska förstå känslorna som stormade under deras tid på scenen.

 

RB-Betyg-6_10
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Fredrik Olofsson (fredrik.olofsson@rockbladet.se)
EVENT: Sweden Rock Festival 2016
ARENA: Festival Stage
DATUM: 2016-06-11
BÄST: Bandets uppenbara glädje över sin framgång
SÄMST: Den onödiga rekvisitan 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar