Shinedown kräver respekt på Festival Stage

Jag har hört Shinedown under många år, men aldrig tidigare haft möjligheten till att se dem uppträda live. Mitt festivalsällskap har tyvärr stukat foten så vi sätter oss ner i gräset med bra utsikt över scenen.  Stora skärmar vid sidorna gör att vi får en bra överblick av vad som händer och vi väntar med spänning på vad som ska hända när solen går i moln och kylan blir ett faktum.

Det börjar med ett stort jubel när Brent Smith, sångare i Shinedown kommer ut på scenen. Hans närvaro utstrålar stark pondus och jag kan bara räkna till tre gånger under hela spelningen som jag ser ett leende på hans läppar. Det hårda ansiktsuttrycket passar bra till hans röst och han är en av de få sångare som jag sett under festivalen som lyckas med att sätta varje hög ton.Han frågar under spelningens gång hur många på plats som ser bandet för första gången och ber oss räcka upp handen. Trots att han står på scenen flera meter ifrån mig vågar jag inte annat än att sträcka upp handen i luften. Efter det ber han oss vända oss till höger och presentera oss för personen bredvid, syftet med det är att skapa samhörighet. Vi är alla här för att lyssna på samma band, vissa har sett dem tidigare, andra inte. Men som Brent uttryckte det:

"Det är en uppevelse som ni alltid kommer att dela med varandra, oavsett om ni träffats tidigare eller inte kommer denna stunden alltid vara en del av er båda".

Eftersom min vän Josefine sitter på min högra sida blir det henne jag skrattandes gör en high five med innan spelningen fortsätter.

Tyvärr är ljudet till och från inte det bästa, efter tredje låten börjar det bli hackigt och jag börjar undra om de redan har lyckats med att spränga en av högtalarna. Det förbättras som tur var under spelningens gång och bandet är så väl synkroniserade att Brent och gitarristen Zach Myers samtidigt slänger sig ner på scengolvet för att dela micken under en av de sista låtarna. Att Zack som för även sjunger backup och bidrar med ett välkomponerat growlande i vid vissa tidpunkter är den mer framstående gitarristen av honom och Eric Bass är uppenbart. Även om duon är bra synkade på scen som gitarrister är det ändå Zach som fångar mina ögon, Eric håller sig tyvärr mer i bakgrunden då han även hanterar en keyboard. Trots svårigheten det innebär att växla mellan två instrument med snabba vändningar lyckas Eric med övergångarna riktigt bra och det märks knappt i melodin att han backar upp Zachs gitarrspelande. 

Trummisen Barry Kerch som även är en av orginalmedlemmarna håller takten bra utan att överrösta de andra instrumenten som ibland lätt händer och energinivån han håller uppe under 75 minter långa spelningen är högre än till och med sångarens. Det verkar som om hans energi aldrig kan ta slut och tempot är på samma nivå utan att falla vilket är starkt imponerande då trummisens roll är en av de mest krävande. 

Mitt i spelningen efter en av de första låtarna nästan ryter Brent åt kamermannen att filma publiken istället, jag tittar snabbt på mitt sällskap och undrar om det är relaterat till problemen med ljuden. Men det verkar inte vara fallet, istället så ber Brent publiken på höger sida att ta sex steg åt höger och vise verca för de på vänster. Anledningen till detta visar sig när han helt plötsligt hoppar rakt ner i publiken åtföljd av en något förvånad scenarbetare. Varenda människa i publiken visar stor respekt för honom där han går fram och låter honom hållas utan att försöka bli för närgångna.

När han sedan ställer sig mitt i publikhavet och ger instruktioner om att hoppa allt vad man kan under nästa låt för att det känns som om bandet och publiken inte riktigt är synkade med varandra annars andas jag ut. Jag hör en man bredvid mig säga "Det finns inte en chans att han får med hela publiken på detta". Men tji fick han, för sekunderna senare reser sig de som satt ner (inklusive mig) och börjar hoppa. Det går inte att stå still när musiken nuddar vid just de punkterna som får dig att vilja låta den ta över helt, vilket den också gör. Inte en enda del av min kropp är osynkad med rytmen och trummornas slag driver publiken framåt som en.

Nyare låtar som "State of my head" blandas med "If you only knew" som är en av de första låtarna och "45" som också är min kompis Josefines favoritlåt. Det slutar med att jag under hela låten står med en kamera i handen och filmar.

Tempot mellan låtarna är högt och fem stycken hinner passera om inte fler, det är svårt att hänga med då pauserna mellan varje låt är så korta. Men det saktar sedan ner och när "Simple man" står på tur ber Brent publiken att sjunga med för att hylla alla de artister och konstnärer som gått bort under 2016. Han uttrycker en stark sorg över att världen på så kort tid in på året har förlorat så många betydelsefulla människor och säger till publiken att föreställa sig att alla tittar ner på dem från ovan medan de sjunger. Det är ett fint ögonblick och jag ser händer som rör sig i luften.

Vid några tillfällen kan jag inte låta bli att ställa mig upp, sluta ögonen och bara följa med i melodin. Även om det är hårt, tempot är snabbt så finns det också ett lugn i varje låt som fångar mig och omsluter mig. Känslan av en mur bestående av musik mellan mig och publiken runtomkring mig uppstår och jag låter varje ton kontrollera min kropp.

"Jump in the water
Jump in with me
Jump on the altar
Lay down with me

The hardest question to answer
Is why

Why"

Orden i låten "Save me" får mig att vilja göra just det, be dig hoppa rakt in i allt med mig och bli en del av allt. För den stora frågan är just "Varför" när det kommer till det mesta och ibland vill vi bli räddade, även om vi kanske inte visar det utåt. Texterna är djupa och har alla budskap som lyssnaren får tolka som de vill. Men det är också det som gör att Shinedown är just ett av de bästa banden inom sin genre, att de balansera det djupa och mörka med melodier i ett tempo som är som en käftsmäll rakt i ansiktet. 

 Mitt i allt avbryts jag av en man som berömmer min bindi som jag har i pannan, men nästa låt "Call me" för mig snart tillbaka tätt åtföljt av "Devour". Innan låten börjar ber Brent återigen publiken vara mer delaktig och händer börjar pumpas upp i luften formade till knytnävar. Att se alla tusentals händer så sammanspelta och i takt gör att känslan av samhöriget stiger flera nivåer.

Det är svårt att beskriva med ord hur det känns under ett sådant ögonblick.

 När man står på Sweden Rock Festival existerar inget annat än musiken och det känns verkligen som att komma hem. För vad betyder mer än det ögonblicket, då någon annan gång på gång, genom låt efter låt, sätter ord på det som du känner när du själv inte ens visste att de orden faktiskt fanns? 

Under sista låten ger bandet verkligen allt, det hoppas runt på scen, närvaron är på en högre nivå, tempot som jag inte trodde kunde bli högre ökas ännu mer och Brent pressar sin röst till det yttersta.

I slutet tackar han publiken på ett ödmjukt sätt, själva ordet "tack" upprepas flera gånger och han säger själv att han ödmjukt tackar alla för att de kom och tittade.  Och bjuder till och med på ett av de sällsynta leendena som får hans hårda fasad att återigen för en stund spricka upp och visa människan bakom den stora rockstjärnan.

 

RB-Betyg-10_10
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se)
EVENT: Sweden rock festival
ARENA: Festival Stage
DATUM: 2016-06-09
BÄST: Att bandet tillägnade "Simple man" till alla kända människor som gått bort under 2016 och fick publiken att sjunga med och när sångaren hoppar ner i publikhavet och ställer sig mitt i.

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar