Sweden Rock Festival 2016 – Sixx:A.M. visade varför de ÄR rockens gudar

Det pirrar i hela kroppen och ruset far genom likt en racingbil på banan, om ett par minuter ska jag äntligen få se det band jag längtat mest efter under hela festivalen, Sixx:A.M. Jag och mitt trogna sällskap i form av min vän Josse snirklar oss fram genom folkmassan för att få så bra platser som möjligt. Redan innan spelningen har börjat känner jag hur svårt det är att stå still, kroppen vill dansa och fötterna vill stampa.

Så äntligen kommer de ut på scenen, först ut är DJ Ashba och sedan kommer äntligen legenden Nikki Sixx.  Ljublet som ekar genom publiken skulle kunna höras upp till mannen på månen. Äntligen ska jag få se Nikki Sixx live, mannen vars basspelande fick mig att falla hårdare än den mörkaste ängel från himlen för flera år sedan när Josse introducerade mig för Mötley Crue. Sist ut på scenen är sångaren James Michael, hans likhet med Jacoby Shaddix får mig att haja till och för en kort sekund undrar jag om James blivit ersatt, men min syn spelar mig som tur var bara ett spratt.

"Cradled in your arms, reading poems of darkness
Fueled our love, it fueled our love
But I just want you to remember" 

Det dröjer inte lång stund innan introt till "When we were Gods" strömmar ut från högtalarna och eurofin jag känner får mig att spontant ge mitt sällskap en stor kram. James sätter precis varje ton och Nikkis säregna basspel passar varandra som handen i handsken, backup-sångerskorna gör sitt jobb bra med att låta de riktiga stjärnorna skina och påminner enbart om ljuvt viskande vindar. 

När första låten är slut tar nästa vid, efter en kort presentation i form av orden "This song is for the bitch who ripped my heart out" ekar "Everything went to hell" ut genom högtalarna. Varje ord träffar mig likt en örfil, även om jag inte delar den exakta upplevelsen så kan jag relatera till låten, alla har vi haft villfarelsen att någon är skänkt från ovan, men visat sig vara från helvetet. Uppträdandet får en rejäl skjuts av skådespelet mellan James och en av sångerskorna, en demonisk dans i form av en maktkamp påbörjas. Hennes mörkt viskande growlande är djupt imponerande och samspelet dem emellan ger känslorna bakom varje ord kroppslig form. Det är utan tvekan en av de bästa låtarna under uppträdandet.

Nikki kör sin grej i bakgrunden och snurrar runt i cirklar samtidigt som DJ Ashba ställer sig vid främre delen av scenen och stjäl en kort stund i rampljuset. Ett synkroniserat kastande med håret från bakgrundssångerskorna stjäl för ett ögonblick uppmärksamheten, men James tar snabbt tillbaka den.

I slutet av låten ser Nikki lite sur ut och går fram till DJ Ashba och ger honom en knuff, men leendet efteråt visar att det är en del av deras privata jarong. Trots att jag inte kan höra vad de säger till varandra är det svårt att misstolka när de båda två börjar skratta, förmodligen handlade det om att Ashba för några sekunder stal Nikkis rampljus. Som före detta makeup artist imponeras jag av hur deras krigsmålningar lyckas se så bra ut. Det är bara James som inte matchar resten av bandet, både när det gäller färgerna på scenkläderna men också avsaknade av makeup. Jag antar att sångaren ska sticka ut från resten av bandet av just den orsaken att han är frontmannen, även om det i detta fallet egentligen är Nikki som bär den rollen på sina axlar. 

Bandet leverar låt efter låt, det är hårt och det är melodiska gitarrsolon likt vågor går från mjukt knuffande till rejäla "mucka inte med mig"-knuffar från basen blandade med hårda trummor. Allt smälter samman fint och trots instrumentens höga nivåer lyckas de undvika att överrösta James. Under spelningens gång, ungefär vid tredje låten kommer jag på mig själv med att tappa uppfattningen om både tid och plats, det enda som existerar just då är scenen och allt annat smälter bort i bakgrunden. Varje låt, varje ord träffar precis rätt och öppnar upp dörrarna till något nytt.

"Just open your eyes
And see that life is beautiful."

"Life Is Beautiful" kan inte vara mer passande än just då, för den studen som jag befinner mig där framför Lemmy Stage, då finns det inget som inte är vackert med livet. Förutom när en väldigt klumpig man brutalt trampar mig på stortån med en kraft som väcker mig ur min dvala.

Nikkis solon platsar perfekt och James röst är som en fallskärm som vecklar ut sig precis innan jag slår i marken. Rytmerna, melodierna, precis allt klaffar perfekt och spelningen ger definitivt de som var kritiska till att bandet skulle spela på festivalen efter Mötley Crues sista spelning på samma festival föregående år en rejäl näsbränna. Nu får Nikki äntligen skina, han är utan tvekan i precis rätt sällskap, Mötley Crue var rätt band för flera år sedan, men Sixx:A.m. och deras unika sound är det "rätta" på riktigt.

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se)
EVENT: Sweden rock festival
ARENA: Lemmy Stage
DATUM: 2016-06-09
BÄST: "Life is Beautiful" och "Everything went to hell"
BetygRB-Betyg-10_10

BANDFAKTA- SIXX:A.M.

MEDLEMMAR

Nikki Sixx – bass guitar, backing vocals
DJ Ashba – lead guitar, backing vocals  
James Michael – lead vocals, rhythm guitar, keyboards
Dustin Steinke – drums, percussion

FACEBOOK HEMSIDA

DISCOGRAFI

The Heroin Diaries Soundtrack 2007
This Is Gonna Hurt 2011
Modern Vintage 2014
Prayers For The Damned 2016


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar