Gefle Metal Festival: Anthrax är Thrash Metals kungar

Det är första gången jag ser Anthrax live, bredvid mig står en man som berättar att det har varit hans dröm i tio år att se dem. Tillsammans dras vi in i de metalliska hjärtslag som musiken skapar och bugar likt ett hov framför sina härskare.

Oftast när jag har sett band som funnits sedan 1980-talet så har de saknat det viktigaste, energin och glädje över att spela har inte varit närvarande. Därför blir jag mer än glatt överraskad när Anthrax intar scenen med en eufori som påminner om ett band i början på sin karriär. Bandet har funnits i 35 år och vanan att uppträda finns där, men det är den nyfunna glädjen och hungern över att ge mer som fångar upp publiken. Sångaren Joey Belladonna interagerar med publiken och använder mycket gester, han söker ögonkontakt med åhörarna närmast scenen och gör tummen upp när han ser hornen i luften. Som band spelar de mer än samspelt, orden som behövs för att beskriva hur det känns finns inte. Varje bandmedlem har sitt egna sätt att leva sig in i musiken på, den som sticker ut mest är Frank Bello. Även när Frank håller sig i bakgrunden syns han, musiken tar över helt och styr honom likt en marionett.

Balansen mellan Joey´s kraftfulla röst och gitarristerna Scott Ian och Jonathan Donais riff gör att publiken känns mer levande nu än under tidigare spelningar. Men av de två är det Scott som levererar på en högre nivå, Jonathan försöker och stundtals lyckas musiken fånga även honom, han har sitt sätt att spela på vilket är lugnare än Scotts, men kontrasten dem emellan blir ibland för stor.

En kille blir så tagen av musiken att han skapar sin egna moshpit och hoppar med jämna mellanrum runt i cirklar, något som får flera andra att starta sina egna små grupper. Två unga killar iklädda mössor och vantar börjar dansa med en äldre och något överförfriskad tant som till slut måste ge upp. För en gång skull kan man tydligt se trummisen i bandet, i detta fallet Charlie Benante. Hans trumset är rätt ovanligt om du frågar mig, cymbalerna är satta på en längre nivå än de brukar och torna inte upp så att de skymmer sikten. Charlie har inte bara en utan två bastrummor, vid ett tillfälle ser det nästan ut som om han trampar på båda  samtidigt.

När låten Madhouse spelas ryter publiken till ordentligt vid refrängen och lyckas nästan överrösta Joey, tempot ökas ju vildare publiken blir och det är på riktigt som att stå i ett dårhus bestående av Thrash Metal älskande människor. Frank spelar allt oftare vid scenens yttersta kant och gång på gång ser det ut som om han tänker hoppa rakt ut och ner till publiken. Allt som oftare för han blicken upp mot himlen som för att säga ”Jag är fan inte klar ännu, det är inte över än”. Och det gäller verkligen alla i bandet, när Joey tar mikrofonstativet och hoppar rakt mot trummisen flyger han flera meter fram. Låten Evil Twin får det att kännas som om jag kastas in i en mustang som ökar farten tills ryggen sitter som klistrad mot sätet, den enda tanken jag har då är att det får inte ta slut. Scotts growlande backup sång är det perfekta avslutet på vissa av låtarna, det blir en riktigt bra effekt mot Joeys lite mildare röst.

Vid ett tillfälle frågar Joey hur många det är i publiken som älskar Thrash metal och pekar ut en kille i publiken. Anledningen är att han bär en orange t-shirt med texten ”Texas” på och inte räcker upp handen samtidigt som alla andra. Marken som vi står på är gjord av betong vilket gör att de elektriska vibrationerna från högtalarna får det att kännas som om vi alla är omringade av dem. Med jämna mellanrum försvinner bandet in bakom kulisserna, varför vet jag inte men det sker lite för ofta. Under en sådan paus hörs först en hummande röst som påminner mig om en vaggvisa, tonerna höjs och fioler hörs ljuda genom kyrkklockornas klingande för att sedan bryta ut en råhet på hög nivå. 

Anthrax visade med kvällens spelning att trots man har några år på nacken så kan man bli kär i musiken på nytt, något som många av de andra 80-tals banden borde ta lärdom från.

Varje del av mig skriker efter mer och jag får stoppa mig själv från att inte springa backstage och fråga om jag får följa med. Tänk att få uppleva den här magin varje kväll, det skulle förmodligen vara omöjligt att tröttna i första taget.

Namnet på det nya albumet For All Kings kunde inte vara mer passande, för Anthrax är de legendariska kungarna av Thrash Metal.

Se alla bilder från spelningen här 

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
EVENT: Gefle Metal Festival 2016
ARENA: Goat Stage
DATUM: 2016-07-15
BÄST:  Basisten Frank Bellos inlevelse
BetygRB-Betyg-10_10

BANDFAKTA - ANTHRAX

MEDLEMMAR

Joey Belladonna – Vocals
Frank Bello – Bass
Scott Ian – Guitars
Jonathan Donais – Guitars
Charlie Benante – Drums

Discografi

Fistful of Metal -1984
Armed and Dangerous - 1985
Spreading the disease - 1985
I´m the Man - 1987
Among the Living - 1987
State of Euphoria - 1988
Penikufesin - 1989
Persistence of Time - 1990
Sound of White Noise - 1993
Stomp 442 - 1995
Volume 8- The Threat Is Real - 1998
We´ve Come For You All - 2003
Worship Music - 2011
Anthems - 2013
For All Kings - 2016


FACEBOOK HEMSIDA


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar