Dynazty drar fram som en T-Rex

Det är fredag och Stockholm Rocks Summerfest har precis startat, en två dagar lång rockfest på Göta Källare vid Medborgarplatsen.  Att lokalen ligger ovanför tunnelbanan är lite oroväckande, för när Dynazty drar igång gör de så med en kraft som bara kan liknas vid en T-rex bärsärkagång.
 
När skynket som skymmer scenen faller ner med en väldig fart är det som att gitarristen Mike Lavér trollats fram av en magiker. Det tunga ekot av ett hårt riff lägger sig som ett kedjetäcke över publiken och fångas upp av bandets andra gitarrist Love Magnusson som får instrumentet att vibrera av de hårda tonerna. Ljudet som följer kan endast liknas vid en Harley Davidson som stått i garaget hela vintern och nu äntligen släpps fri. Efter att bandets instrumentala musiker intagit sina positioner inleder trummisen Georg Härnsten Egg kvällens första låt med ett av kvällens många fullkomligt klockrena trumslag. Tillsammans utgör gitarristerna Love och Mike med basisten Jonathan Olsson en stenhård trio som levererar varsitt solo som smälter samman likt metall som formas till en näve av järn. För det är med en järnhård kraft som introt slår ut mot publiken innan sångaren Nils Molin springer ut på scenen och svingar upp mikrofonstativet i en energisk dans.
 
”Welcome to my attraction
 One step in the wrong direction 
One choice, is all you have to make 
One ride and the world is ours to take”
 
Eller som i detta fallet ”Göta källare is ours to take” hade nog passat bättre. Den nya singeln ”The Human Paradox” får äran att öppna den vulkanliknande spelningen och Dynazty sätter ribban högt redan med första ackordet. Trycket i instrumenten får nästan trumhinnorna att flyga ut genom öronen och fastna på väggen bredvid. Men man känner sig välkommen och dras utan en chans till uppfattning om vad som händer med i bandets genomträngande rytm. När det är dags för refrängen lyckas Nils ensam låta som en hel hårdrockande kör och en riktig jävla rundgång börjar ta form. När det är dags för låt nummer två i ordning, Cross The Line och det är precis vad bandet gör. Jag börjar redan nu fundera på om Göta Källare verkligen håller för trycket då lamporna i taket vibrerar oroväckande mycket i takt till musiken. Om det beror på musiken eller tunnelbanan under oss vill jag helst undvika att ta reda på.
 
Bandet fortsätter utan paus emellan med The Northern light, känslan i låten går inte att ta miste på och det finns säkert fler än en i publiken som utan att blinka skulle lägga sitt liv i Nils händer i just det ögonblicket.
 
Efter en kort paus med lite mellansnack fortsätter bandet att öka trycket och pulsen med The Beast inside och det är verkligen en best som släpps lös. Hjärtat i bröstet dunkar snabbare och snabbare i takt med musiken, känslan av att det nästan spricker är märkbar och när Georg slår på trummornas bas uppstår samma ljud som om han höll ett stetoskop mot det. Takten är densamma, men oavsett tempo behåller han samma koncentrerade min och hans blickar på cymbalerna verkar emellanåt säga ”Nu jävlar gör du som jag säger”. Kraften i hans trumslag skulle få vilken annan trummis som helst att göra olika miner, men Georg ser lika cool ut oavsett hur hårt han slår. Vid ett tillfälle verkar det nästan som han på grund av koncentrationen glömmer bort och andas, det djupa andetaget ger mer kraft åt slagen och följs upp av Jonathans bas. 
 
Jag är rent ut sagt förvånad över att Nils fortfarande står på benen efter att ha tagit ytterligare en hög ton som han håller fast vid likt en muräna som fått tag i sitt byte. När låten I Want To Live Forever spelas är jag den första att säga okej, för min del får du gärna leva för alltid om du vill, bara du fortsätter med musiken under hela den tiden. 
 
Break Into the Wild är den låten som innehåller flest höga toner och det är också då utrustningen börjar ge med sig, trycket i sångarens röst är så hård att högtalaren börjar gnissla. Men helt ärligt hade man kunnat montera de stora bestarna som hänger ovanför scenen och bara ställt dem rakt på utan något mer än instrument och mick. Dynazty hade kunnat leverera ändå.
 
Ett långt trumsolo inleds efter en kort presentation av bandets trummis Georg och det är utan tvekan ett trumsolo som slår de jag hört hittills. Sättet han hanterar trumpinnarna på utan att släppa en enda del i sitt set med blicken och bara gå rakt in i musiken är något jag aldrig sett hos en trumslagare tidigare. Jag har sett samma sak hända med sångare, basister och gitarrister, men detta är den första trummisen. Detta är dock den enda presentationen av bandets medlemmar som sker under kvällen, ingen annan i gruppen får någon presentation trots de lyfts fram genom individuella solon.  Tillsammans med mainstream frågorna ”Hur mår ni Stockholm” och ”Vill ni ha mer?” är endast det som jag kan addera som salt i min recension i kontrast mot det söta. Dynazty är inte ett ordinarie band och därför hade jag förväntat mig ett mellansnack eller åtminstone att frågorna mellan låtarna inte var det vanliga.
 
Om man tar fem talangfulla musiker och formar dem till ett band så kan det inte bli annat än så här bra. Mike åstadkommer det ena gitarrsolot efter det andra som är på en högre nivå än jag kan stava till. När jag riktar fokus mot Love ser jag att han spelar mer på  gitarrens hals än själva kroppen. Det förklarar förmodligen varför hans gitarr vibrerar i toner som låter likt en hel grupp med änglar som spelar gitarrharpa. När basisten Jonathan tar över rampljuset gör han det med bravur, hans fingerspelande på basen är noggrant och han balanserar perfekt på gränsen till det tunga ekoliknande tonerna. 
 
Titanic Mass och Incarnation följer upp innan det är dags för Raise Your Hands, men Georg verkar tycka Nils pratar för mycket och för länge och drar igång mitt i talet. Inte för att jag klagar, musiken får inte ta slut och vill han slå på trummorna tills den sista bloddroppen har kramats ur dem så är det bara att banka på.  Publiken är inte sen med att låta händer flyga rakt upp i luften på kommando av Nils och ett "Hey Hey" ekar långt efter sista ackordet ebbat ut.
 
 Det är först när spelningen nästan är över som jag inser vad det är som får mig att fastna för Dynazty likt en fluga i en spindels nät. Det är att alla i bandet spelar med varandra, uppdelningen som annars brukar genomsyra ett uppträdande är bortplockad. Mike och Jonathan byter sida på scenen med jämna mellanrum och Jonathan spelar lika mycket med Mike som med Love, det är bara Georg som av förklarliga själv sitter kvar på sin plats och Nils som håller sig i mitten på scenen. 
 
Sista låten Starlight inleds med det berömda citatet från Hannibal Lecter 
 
”A census taker once tried to test me. I ate his liver with some fava beans and a nice chianti. ”
 
Något som slår hårt mot bilden jag under den korta stunden Dynazty stått på scen skapat mig av bandet, för den meningen passar bättre i ett Death Metal bands låt. Låtens inledning till trots tackar bandet för sig med en av kvällens mäktigare låtar. Lika starkt som de öppnade avslutar gruppen första kvällen på Stockholm Rocks Summerfest
 
Och Göta Källare står trots allt kvar till morgondagen.

SETLIST
1. The Human Paradox
2. Cross The Line
3.The Northern End
4. The Beast Inside
5. I Want To Live Forever
6. Break Into The Wild
7. Titanic Mass
8. Incarnation
9. Raise Your Hands
10. Starlight

Se alla bilder från spelningen här 

SKRIBENT/FOTOGRAF: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
EVENT: Stockholm Rocks Summerfest
ARENA: Göta Källare
DATUM: 2016-07-22
BÄST:  Georg´s trumsolo
BetygRB-Betyg-7_10

BANDFAKTA – Dynazty

Nils Molin – Vocals
Love Magnusson – Guitars
Mikael Lavér – Guitars
Jonathan Olsson –  Bass
Georg Härnsten Egg – Drums

DISCOGRAFI
Bring The Thunder – 
2009
Knock You Down – 2011
Sultans of Sin – 2012
Renatus – 2014
Titanic Mass – 2016

FACEBOOK HEMSIDA INSTAGRAM YOUTUBE


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar