Rumphugget Quo utan Parfitt gör sin sista elektriska spelning i Sverige

John Coghlan's Quo gästade Restaurang Primören på lördagen (läs recensionen här) och Status Quo Gröna Lund på söndagen. Det blev mycket boogiewoogierockande för Rockbladets utsända denna helg som kan konstatera att det var klasskillnad på då och nu.

Redan 1984 skulle Status Quo ta farväl av turnélivet med End Of The Road Tour. Själv var jag då elva bast och fullt upptagen med Twisted Sisters och Helix övningar. Jag skulle på allvar fastna i Quo's värld av blåjeansboogie sex år senare i och med samlingen Rockin' All Over The Years som firade bandets 25-årsjubileum. Musikkassetten (aka MK, smaka på den!) lyssnades bokstavligen sönder tills det endast var bandsallad kvar. Det var 110% Quo i stereon ett tag och många är de timmar som det spelats luftgitarr både med och utan tennisracket på pojkrum och fester av det sjöblötare slaget.

Status Quo är såväl mitt fotbollslag som mitt hockeylag (för att referera till Jörgen Holmstedts träffsäkra krönika i senaste numret att Rock 'n' Roll Magazine). Trots otaliga besvikelser och uteblivna vinster så står man där troget och håller på sitt lag och hoppas på bättre tider. Har sedan 1991 köpt varenda platta så fort den släppts och hela deras back catalog så klart. Men den rent av provocerande usla sörjan Bula Quo var droppen även för en tålmodig supporter som jag och för första gången uteblev inköpet. Men live har de i princip alltid hållt klassen och senast jag såg dem på Hellfest 2014 var de riktigt bra. Få liveband får till den där omedelbara, tunggungande partyatmosfären där man med fjädrar under de vita Reebok-dojjorna sjunger ikoniska gitarriff och Quo-oh-oh-oh-ooooh för full hals.

Med originaltrummisen John Coghlan's bluesruffiga spelning från lördagen fortfarande ringandes i öronen ("…I can't escape this ringing in my ears…") beger jag mig till Gröna Lund för att bevittna vad som väntas bli Status Quo's sista elektriska spelning på svensk mark. Från och med nästa år är det endast akustiska konserter som gäller.

Marshallväggen är för låg och inget Rick Parfitt kan luta sig mot är det första jag tänker när jag tar plats mitt framför scenen iklädd klassiskt Rossi-kit – vit skjorta med upprullade ärmar och svart väst. En mikrosekund senare kommer jag på att det blir utan The Womorr (Wild Old Man Of Rock 'n' Roll) ikväll då han vilar ut efter en hjärtattack. Supertrist men Parfitt's hälsa är såklart det viktigaste. Nu blir det basisten Rhino Edwards' son Freddie som får det tunga ansvaret att hamra ut det k-märkta introriffet till Caroline. Men trots att Edwards junior gör ett bra jobb som stand-in så känns det fel hela konserten igenom. Att inte ha Rick där på vänsterflanken med den vita Telecastern pekandes rakt upp när han slår så hårt på strängarna att plektrumet blir till damm är som att Stones skulle ersätta Keith Richards med en av Ronnie Wood's söner. Edwards den äldre och Andy Bown tar Rick's sångpartier och varför man håller fast vid mindre kända Parfitt-rökare som Creeping Up On You är en gåta. Hade inte detta varit ett utmärkt tillfälle att lyfta in lite udda Rossi-material? Men spännande låtval har aldrig varit Quo's grej.

Paper Plane sitter dock som en Piledriver Ale med publikkören "We all make mistakes forgive me!" och knutna nävar. Francis Rossi är på glatt prathumör med sin torra, brittiska humor där han beklagar sig över Brexit, ifrågasätter Grönans VIP-balkong och introducerar Hold You Back med snack och gester om rökat och kokainet som flödade i bandet på 70- och 80-talet. Frames gitarrspelande blir bara bättre och bättre med åren men visst saknas den gröna, gamla Telecastern (ja, jag är hopplöst konservativ när det gäller det här gänget).

In The Army Now har alltid varit en hopplös party pooper såvida jag inte hinkat tio bira innan konserten men allsången runtomkring skvallrar om att jag antingen är hyfsat ensam om den åsikten eller ligger långt efter alla andra med ölpimplandet. Gubbsen ser ut att, som alltid, ha kul på scenen och Rhino verkar med all rätt mäkta stolt över sin pöjk. Men nu när jag upplevt både Frantic Four's återförening och John Coghlan's Quo livs levande blir den här light-modellen tunn och urvattnad, speciellt utan motorn Rick Parfitt. Att Quo ofta beskylls för att allt låter likadant kan inte vara mer fel – tycker man fortfarande det efter att ha jämfört exempelvis blytunga bulldozeralbumet Quo och Ingmar Nordströms-"svängiga" skämsplatta Perfect Remedy så krävs både Revaxör, hörapparat och musikterapeut. Men vi som vurmar för det smutsiga 70-talssoundet hade garanterat älskat om de verkligen levt upp till sitt bandnamn och varit i just oförändrat läge.

Som första extranummer skapar den keltiska jigen Burning Bridges sedvanlig studsmatta både på och nedanför scenen innan Rhino tar Rick's vokala insats på Rock 'n' Roll Music som går över i Berry-mackan Bye Bye Johnny. Det känns en aningen ledsamt att jag för sista gången står och sjunger "Bye bye Johnny, bye bye Johnny B. Goode"  framför ett gäng gubbar i blåjeans och sneakers. Men när en talande akustisk och blek version av Pictures Of Matchstick Men klingar ut i PA:t står det klart för mig att jag fortfarande inte kommer byta rockmusikaliskt fotbollslag men att det sannolikt inte blir några fler matcher på läktaren. Tack för tunggunget!

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Mattias "Madcap" Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
EVENT: Status Quo
ARENA: Stora Scen, Gröna Lund, Stockholm
DATUM: 2016-07-03
BÄST: Paper Plane får det åtminstone att rycka lite i lillfingret över luftgitarrens hals
BETYG: ROCKBLADET.se 5 out of 10

BILDGALLERI

SETLIST
Caroline
The Wanderer
Paper Plane
Hold You Back
Beginning Of The End
Medley: What You're Proposing / Down the Dustpipe / Wild Side of Life / Railroad / Don't Waste My Time
The Oriental
Creeping Up On You
In The Army Now
Drum solo (The Caveman)
Roll Over Lay Down
Down Down
Whatever You Want
Rockin' All Over The World
EXTRA:
Burning Bridges
Rock 'n' Roll Music / Bye Bye Johnny

BANDFAKTA

MEDLEMMAR
Francis Rossi – Vocals & Lead guitar
Rick Parfitt – Rhythm guitar & vocals
John "Rhino" Edwards – Bass guitar & voals
Andy Bown – Keyboards, guitar, harmonica and vocals
Leon Cave – Drums

DISKOGRAFI
Läs Rockbladets genomgång av alla studioalbum här!

HEMSIDA FACEBOOK |


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar